Kämpa för universella mänskliga rättigheter

Nobelpriset i litteratur 2010 tilldelades den latinamerikanske författaren Mario Vargas Llosa ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”. Mario Vargas Llosa är hedersordförande i PEN och ledamot av Kungliga Spanska Akademien. Jag har nyligen läst en av hans romaner – Bockfesten. Denna är en lysande beskrivning av hur människor förändras under diktatur och tyranni. Hans utgångspunkt är den dominikanske diktatorn Trujillo, som med oerhörd grymhet härskade i landet under mer än trettio år. Boken är tidlös i sin berättelse och visar hur moralen uppluckras och det mänskliga förfallet breder ut sig när individen utsätts för kontroll och därav känner osäkerhet och rädsla. Historien uppvisar alltför många exempel på onda och fåfänga tyranner. Gemensamt för dessa herrar är att de genom kontroll, övervakning och tortyr håller medborgarna i skräck. Ingen vågar tala öppet. Ingen vågar ifrågasätta ledaren. Dessa samhällen är normalt fattiga och korrupta. De uppmuntrar till angiveri. Barn anger sina föräldrar. Och som boken beskriver; när rädslan är tillräckligt stor kan en far vara beredd att för att komma i åtnjutande av den store ”välgörarens” gunst, sälja det värdefullaste han har, en älskad dotter.

Hemkommen från ett besök på Kuba känner jag igen beskrivningen av den dominikanske diktatorn och dennes samhälle. Kuba, som både under Batistas tid och Castros diktatur levt under repression och förtryck. Under Castro, dessutom i mycket stor fattigdom. Människorna på Kuba är i likhet med Vargas huvudperson, alla offer för ofriheten och deras rädsla att inte vara diktatorn till lags är tydlig. Samma sak gäller i de nordafrikanska länder som nu genomgår en dramatisk förvandling, i bästa fall till det bättre. Sverige har på senare år kraftigt kritiserat Kuba för bristande efterlevnad av mänskliga rättigheter. Det är bra. Men vad var det som gjorde att vi samtidigt var beredda att med skattemedel bidra till Libyens infrastruktur?

Sverige och EU har under lång tid bidragit med betydande finansiellt stöd till Libyen i syfte att hindra libyska flyktingar att komma till Europa. Sverige har, i likhet med Frankrike, på oklara grunder avvisat romer. Polisen har hindrat dem från att få ett offentligt biträde förordnat. Och detta trots att vissa efter att ha suttit i förvar flera dagar, uttryckte önskemål härom, något som man enligt lag är berättigad till.
Har det blivit skillnad på folk och folk? Har också demokratierna i väst övergivit grundläggande principer om människors lika värde till förmån för populistiskt motiverade lösningar? Man undrar.

Genevekonventionen liksom Europakonventionen om mänskliga rättigheter tillkom som resultat av de ohyggligheter som utspelade sig under två världskrig. Idén är att dessa rättigheter ska vara universella. De utgör en lägsta gräns för skyddet för mänskliga rättigheter. Förbudet mot tortyr framstår därför som självklart. Men, i en nyligen genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr på fångarna i Guantanamo. Hela femtio procent tyckte det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan och 41 procent fann det acceptabelt att tortera också amerikanska soldater som tillfångatas utomlands. Här tycks vi se en markant förskjutning av synen på de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – till det sämre. Bortsett från själva felsynen att tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen synnerligen oroväckande. Har den nya generationen av amerikaner präglats av en administration som genom landets justitiedepartement utfärdade detaljerade föreskrifter hur tortyr skulle genomföras på Guantanamofångarna? Dessa fångar som enligt nyligen släppta Wikileaksdokument till en femtedel utgjordes av oskyldiga bönder och andra som av en tillfällighet uppehöll sig på fel plats vid fel tidpunkt. Trots insikten härom underlät de amerikanska myndigheterna under flera år att släppa dessa individer. Hur är detta möjligt och vad är det som har gått förlorat? Det finns anledning att fundera över varför inte människor reagerar starkare på sådana övergrepp. På samma sätt är det oroande att många människor inte invänder när staten opåkallat beskär människors frihet.

I en rättsstat skall individen åtnjuta skydd mot statens maktutövning. Det följer av legalitetsprincipen, objektivitetsprincipen och den numera inom EU allmänt accepterade proportionalitetsprincipen. Den innebär att en myndighetsåtgärd ska vara ägnad att tillgodose det åsyftade ändamålet, vara nödvändig för att uppnå detta ändamål och medföra fördelar som står i rimlig proportion till den skada den förorsakar. Den begränsning eller den inskränkning som en viss åtgärd innebär ska således motsvaras av nyttan av den tänkta åtgärden utan att framstå som orimlig. När det gäller brottsbekämpning är den återkommande frågan om var den rätta balanspunkten ska ligga, för att staten ska kunna bedriva en effektiv brottsbekämpning och samtidigt upprätthålla mänskliga rättigheter och vedertagna rättssäkerhetskrav.

Svaret beror givetvis på vilka intressen som ska skyddas i förhållande till de motstående intressen som hävdas. Yttrande- och pressfrihet liksom religionsfrihet står inte sällan mot statsintressen med det uppgivna kravet på ordning, säkerhet och stabilitet. Den yttersta gränsen går när en inskränkande åtgärd kan anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.

Är då nationella säkerhetsintressen viktigare än enskilda (soldaters) avslöjanden av krigsförbrytelser? Är Bradley Manning spion eller frihetshjälte? Förtjänar han hyllningar eller livstidsfängelse? Oavsett svaret är det förstås helt oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter att behandla Manning på det sätt som sker. Men också det är en fråga om balans och proportionalitet, i förhållande till skilda legitima intressen. När det gäller Manning är balanspunkten dock för länge sedan passerad.

Ett annat färskt exempel när olika legitima intressen står i konflikt med varandra är när svenska tullen nyligen i jakt på så kallade sexturister och pedofiler utan att konkret brottsmisstanke förelåg genomsökte hemvändande Thailandsturisters datorer i hopp om att finna barnporr. Här står intresset att bekämpa vidriga övergrepp mot barn mot grundläggande integritetsintressen, liksom mot risken för att förtrolig information lämnad till journalister och advokater avslöjas. Man räknar med att det finns cirka 100 personer som regelmässigt reser utomlands i akt och mening att förgripa sig sexuellt på barn. Är tullens åtgärd proportionell? Det kan på goda grunder diskuteras.

Regeringen planerar att införa en ny nationell databas i vården. Den ska sammanföra patientjournaler och uppgifter i de hundra register som i dag finns. Patientens levnadsvanor ska registreras och rapporteras oavsett vad patienten söker för. En detaljerad bild av individen kommer finnas samlad. Denna skall kunna kopplas till andra register och övervakningsprogram. Att patienters integritet hotas är självklart. Står denna integritetsinskränkning och risken för missbruk verkligen i proportion till de förväntade vinster i vårdkvalitet med mera man eftersträvar? Det är mycket tveksamt.

EU-kommissionen har i dagarna föreslagit att det så kallade passagerarnamnregistret som ska registrera alla flygpassagerare som reser till och från EU ska vara enhetligt för alla medlemsländer och fritt kunna användas av alla. Förslaget har med rätta väckt kritik från Datainspektionen som ifrågasätter om det är proportionellt med hänsyn till syftet. Om man beaktar utvärderingen av hur Datalagringsdirektivet implementerats och tillämpats i skilda länder finns all anledning att instämma i kritiken.

Ovan nämnda fall är bara några av alla de exempel som kräver svåra men nödvändiga intresseavvägningar. Synen på var balanspunkten ska ligga kan förskjutas över tid. Den är avhängig av värderingar och attityder i samhället, som i sin tur påverkas av omständigheter utanför vår kontroll. Vi måste dock kraftigt reagera när attityderna inte längre överensstämmer med grundläggande och vedertagna mänskliga rättigheter. Nobelpristagarens skildring är en påminnelse om vad som händer i ett samhälle där människor blivit fråntagna sin integritet. Den demokratiska fernissan är tunn och kan lätt suddas ut. Trujillos och Castros samhällen är exempel härpå. Historien förskräcker. Så låt oss kämpa för universella mänskliga rättigheter. Den kampen måste ständigt vinnas.

Anne Ramberg
Advokatsamfundets generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se