Om informationssamhällets magiska kraft
Nr 2 2011 Årgång 77Min förra ledare handlade om Wikileaks och det fria informationsflödets betydelse för yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle. De senaste veckornas händelser i den arabiska delen av världen illustrerar detta på ett nästan oöverträffat sätt. Händelserna i sig är, även i ett historiskt perspektiv, mycket anmärkningsvärda. Förtryckta folk med starkt beskuren yttrande- och tryckfrihet reser sig, inte med våld och med vapen, utan i en utomparlamentarisk demokratisk process. Kraften i dessa rörelser tvingar bort diktatorer, som av tradition inte drar sig för att bruka våld för att behålla sina maktpositioner i starkt korrumperade samhällen av stundom medeltida typ. Hur är då detta möjligt? Skeendena är komplexa och låter sig inte med säkerhet analyseras i det korta perspektivet. Men, tydligt är att de folkliga upproren för sin framgång varit beroende av fria medier som, inte minst via sociala nätverk, förmått att sekundsnabbt sprida information till världssamhället och till de politiska strukturer vars stöd diktaturer har svårt att klara sig utan. Att den intensiva nyhetsbevakningen till exempel påverkat den amerikanska administrationens stöd för Mubarakregimen och därmed indirekt makthavarna i Kairo förefaller tydligt.
Diktaturerna gör vad de kan för att strypa nyhetsflödet. Man söker stänga ner informationsströmmarna via Google, Facebook och Twitter, man hotar och misshandlar journalister, man utvisar eller fängslar oppositionella och människorättsadvokater. Men inget hjälper. De demokratiska krafterna är för starka. Förtryckarna rår inte på den tekniska uppfinningsrikedomen hos den moderna tidens kommunikatörer. Informationen flödar ändå och de folkliga krafterna kan hjälpligt organiseras. Resultatet blir att diktaturen förr eller senare faller. I avvaktan därpå kommer, med största säkerhet, viktiga reformer att genomföras, allt i ett sista försök att behålla makten och lugna folket.
Den samtidsbild jag ovan skildrat är kanske optimistisk. Likväl tror jag på dess sanning och relevans. Ty även i vår trygga miljö är vården av det fria informationssamhället en prioritet av första ordningen. Det utgör även vår försäkring mot en samhällsutveckling i antidemokratisk riktning. Det är därför en viktig uppgift att ständigt vårda de värden som utgör en viktig del av försäkringsvillkoret. En sådan hörnsten är vår tryck- och yttrandefrihet. Men hit hör också frågor om vår integritet i mediesamhället. Låt mig ta några aktuella exempel.
I EU-landet Ungern har ny lagstiftning på medieområdet introducerats från och med årsskiftet. Denna innebär i korthet att en ny medie- och kommunikationsmyndighet kan ålägga medieorganisationer böter på upp till 730 000 euro om en publicering bedöms oacceptabel. Myndigheten kan angripa publiceringar som definieras som stridande mot allmänintresset, mot allmän moraluppfattning och mot nationell ordning. Detsamma gäller så kallad obalanserad nyhetsbevakning! Risken för extern censur och för självcensur är uppenbar. Myndigheten ifråga har fem styrelseledamöter, som alla utses av det styrande partiet, utan föregående konsultationer med övriga partier och utan parlamentarisk insyn. Det finns all anledning att känna stor oro inför denna nya lagstiftning. Det finns likaså skäl att noga följa utvecklingen, inte bara i Ungern, utan inom varje EU-land. Det borde inte vara förenligt med medlemskapet i EU att ett land inför en lag varigenom grundläggande fri- och rättigheter inskränks och medias oberoende allvarligt rubbas.
EU:s förhållningssätt i dessa frågor är mycket viktigt. I en pågående utredning rörande vår framtida yttrandefrihetslagstiftning har det ifrågasatts om vår nuvarande reglering överensstämmer med gällande EU-rätt. En anpassning av vårt grundlagsskydd på området är enligt många nödvändig. Samtidigt tror jag mig våga påstå, med en säkerhet på gränsen till visshet, att en sådan jämkning skulle leda till försämring av det idag grundlagsfästa skyddet enligt TF och YGL. Det känns därför i detta perspektiv angeläget att påminna om att censurförbudet är en av grundbultarna i vår svenska tryck- och yttrandefrihetslagstiftning. Detta är värt att beakta när röster höjs för att tillmötesgå krav från en överstatlig normgivare, EU, vars medlemsstater till stor del har andra traditioner och intressen än de vi är vana vid.
Men, tryck- och yttrandefriheten är också i Sverige satt under inhemsk press, låt vara under mindre drastiska former än i Ungern. En rad lagstiftningsåtgärder inom skilda områden har på senare år inkräktat på det grundlagsskyddade området. PUL, förbudet att uppmana till terroristbrott och annan allvarlig brottslighet, lagstiftning mot så kallad grooming, barnpornografi, dataintrång, spridning av det rättsliga ansvaret på nätet, datalagring och FRA-lagstiftningen är exempel härpå. Inskränkningar för intagna på anstalt att läsa viss litteratur är ett närbesläktat uttryck för censurtanken. Härtill kommer begränsningar i offentlighetsprincipen och utvidgning av sekretessen.
Det gedigna grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten missbrukas också dessvärre av aktörer med syften andra än de grundlagen avser att skydda. Detta missbruk förekommer ofta på Internet. Det kan till exempel handla om att lägga ut obduktionsbilder på mördade småbarn. Grundlagsskyddet missbrukas också när poliser eller andra mot betalning läcker ur förundersökningar. På Aftonbladets webbplats kunde man förra året köpa det 46 sidor långa polisförhöret med en misstänkt mördare till en kostnad av tre kronor. Samma problem uppkommer när advokater bryter sin tystnadsplikt och avslöjar förtrolig klientinformation i media. Till allt detta kommer att JK, i och för sig på goda grunder, ska vara återhållsam med att väcka åtal.
Demokrati och yttrandefrihet innebär vidare inte bara att man måste tåla utan också skydda obekväma åsikter, att man till och med måste ge presstöd också åt extrema åsikter, till exempel sådana som stundom torgförs i sverigedemokratiska medier. Likväl finns det ledamöter av riksdagen som på allvar hävdar motsatsen, därför att däri framförda åsikter av vissa inte anses vara tillräckligt ”demokratiska”. De inser tydligen inte att presstödets funktion inte är och inte får vara att undertrycka obekväma åsikter. Det är häpnadsväckande att polityren rörande åsiktsfriheten ibland är så tunn.
En stor del av alla yttranden som sprids, inte minst på Internet, faller utanför det grundlagsskyddade området. Den kanske största utmaningen är att finna system som möjliggör att beivra de kränkningar som begås, utanför det skyddade området, utan att man samtidigt inskränker det nuvarande grundlagsskyddet.
Alla samhällen har en rättskultur som ligger till grund för ett lands lagstiftning och rättstillämpning. En stark tryck- och yttrandefrihet är ett gott indicium på ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Sverige har bland annat genom systemet med ensamansvar för den ansvarige utgivaren en av världens mest generösa och väl fungerande tryck- och yttrandefrihetslagstiftningar. Gott så. Medierna utgör en nödvändig del i demokratin och behöver därför ett starkt skydd. Vi kan dock inte förlita oss enbart på media. Därför behövs också utrymme för enskilda människor och journalister, författare, konstnärer och vem som helst att utan att riskera att göra sig skyldiga till brott, få framföra obekväma, felaktiga och ibland mycket smaklösa påståenden, oberoende av medium. Även om enskildas integritet måste skyddas, får det inte ske på bekostnad av grundläggande demokratiska principer. Avarter får sanktioneras på annat sätt. Det måste dock alltid vara statens ansvar att ombesörja skydd för den enskildes integritet såväl i förhållande till staten som till andra, samt att se till att det finns tillgängliga rättsmedel för den som drabbas. Det är ingen lätt uppgift.
Advokatsamfundet har nyligen yttrat sig över Yttrandefrihetskommitténs debattbetänkande. Som tidigare redovisats innehöll det tre tentativa förslag till ny lagstiftning på området. Utan att här gå in på de olika förslagen kan inte något av alternativen läggas till grund för ny lagstiftning. Detta, trots de brister som otvivelaktigt finns i det nuvarande systemet. De yttersta skälen för denna negativa hållning är förstås värnandet om det fria informationsflödet i ett demokratiskt samhälle. Innan man ens överväger att rasera ett väl förankrat och i huvudsak väl fungerande system bör man i stället ytterligare utreda hur man, inom ramen för nuvarande lagstiftning, kan komma tillrätta med de tillkortakommanden som kombinationen med TF och YGL uppvisar. Möjligen kan man då, i syfte att uppnå teknikneutralitet, delvis låta sig inspireras av en av de nu presenterade modellerna, den så kallade Ansvarsmodellen. Kommittén har dock ett enligt min mening hopplöst uppdrag.
Redan den omständigheten att oenighet råder, såväl mellan parlamentarikerna som mellan experterna, talar för att man inte ska vidta några systemförändringar. Till detta kommer att remissutfallet var synnerligen negativt för kommittén.