Bortförda barn sätter familjerätten på prov

När ett barn förs bort från sin invanda miljö innebär det en kris för både barn och föräldrar. Men också att den internationella familjerätten sätts på prov.

Antalet barn som olovligen bortförs till eller från Sverige har ökat under de senaste tio åren. I början av november i år hade Utrikesdepartementet tagit emot 101 ärenden, att jämföra med totalt 59 ärenden under 2001. Förmodligen förs ännu fler barn bort, men utan att det anmäls till myndigheterna. Vanligast är bortföranden till eller från länderna i Norden eller Västeuropa, men hela världen förekommer i statistiken.

Bakgrunden till ökningen är främst den ökade rörligheten i världen. Människor reser och flyttar mellan länder, kärlek uppstår och barn föds. När ett äktenskap sedan tar slut och en förälder kanske vill flytta tillbaka till hemlandet, ställs frågan om var barnet ska bo på sin spets. Ibland försöker föräldrar lösa frågan genom att föra bort barnen, eller hålla kvar dem efter en vistelse. Med bortförandet förvandlas vårdnadstvisten i ett land till en internationell familjerättsfråga.

De flesta ärenden handläggs efter rutiner fastställda i 1980 års Haagkonvention (se fakta nedan). Konventionens grundprincip är att barnet så snabbt som möjligt ska föras tillbaka till det land där det har sitt hemvist, och att eventuella fortsatta tvister om vårdnad, boende eller umgänge ska lösas i det landets domstolar.

Utrikesdepartementet är svensk centralmyndighet enligt Haagkonventionen, och fungerar som spindel i nätet i bortförandeärenden. Örjan Landelius, departementsråd på UD, tycker att den rättsliga hanteringen i Sverige i stort sett fungerar bra.

– Sedan Stockholms tingsrätt tog över de här ärendena 2006 har Sverige en snabb och rättssäker hantering av våra ärenden, och det tror jag också att andra länder tycker, säger han.

De flesta av UD:s ärenden rör barn som olovligen förts från Sverige: 2006 var andelen 73 procent. UD ansvarar i dessa ärenden för kontakten med det andra landets centralmyndighet, och för att hålla den förälder som finns i Sverige informerad.

Enligt Haagkonventionen ska domstol fatta beslut om ett barn ska överlämnas eller inte inom sex veckor från att ärendet kommit in till centralmyndigheten. Den gränsen klarar Sverige ofta. I andra länder kan det ta betydligt längre tid, konstaterar Örjan Landelius.

Som centralmyndighet koordinerar UD bortförandeärendena och ger information till föräldrarna. Däremot tar departementet inte ställning till om barnet ska föras tillbaka till hemlandet eller inte – det avgör domstolen. Det händer dock att frustrerade svenska föräldrar har svårt att förstå myndighetens roll, och ställer krav på att UD ska företräda honom eller henne.

En viktig uppgift i de lägena är att hjälpa föräldern att få ett juridiskt ombud. UD kan förmedla kontakt med advokater som har erfarenhet av Haagkonventionsärenden. Örjan Landelius betonar dock att det alltid är föräldern själv som väljer ombud.

Susanne Ekberg-Carlsson är en av de advokater som har sådan erfarenhet. Hon har företrätt ett antal föräldrar i bortförandeärenden, både föräldrar som själva fört bort barn, och föräldrar som haft barnet boende hos sig när det förts bort. Som regel finns ingen illvilja bakom bortförandena, påpekar Ekberg-Carlsson.

– Föräldrarna har ibland handlat som de tror är förenligt med barnets bästa, men kanske utan att ha tänkt på konsekvenserna, säger hon.

Den korta tidsfristen i Haagkonventionen, sex veckor, gör Haagärendena speciella, konstaterar Susanne Ekberg-Carlsson. Det gäller att vara tillgänglig både för klienterna och för andra kontakter och flexibel i sitt arbetssätt.

Brådskan i ärendena förstärks också av den ettårsgräns som finns både i Haagkonventionen och i Bryssel II-förordningen (se faktaruta).

Advokat Jessica Sandberg arbetar också med bortförandeärenden.

– Arbetet sker även utanför den vanliga rättsapparaten, som mot andra ambassader. Det handlar mycket om diplomati och medling, säger hon, och konstaterar att det ibland också kan bli akuta situationer, så att man måste ringa gränspolisen, eller ha kontakt med Interpol, till exempel när en förälder gömmer sig med barnet.

Stockholms tingsrätts huvuduppgift när barn förts bort till Sverige är att avgöra var barnet har sitt hemvist och om det finns skäl att vägra ett överlämnande. Både Jessica Sandberg och Susanne Ekberg-Carlsson är nöjda med tingsrättens arbete och den specialisering som blivit följden av att en domstol är första instans i alla dessa ärenden.

– Mot bakgrund av ärendenas speciella karaktär är det till stor fördel att de domare som arbetar med dessa ärenden har erfarenhet och är väl insatta i Haagkonventionens problematik, varför det är mycket betydelsefullt att alla ärendena är förlagda till en och samma domstol med domare som är specialiserade på detta. Annars är det lätt att andra frågor än de som är relevanta för Haagkonventionens prövning kommer in i ärendena, säger Jessica Sandberg.

Även i övriga Västeuropa och i USA går Haagprocessen som regel ganska smidigt. Andra delar av världen, som länderna i Sydamerika, kan ha en betydligt långsammare hantering, berättar advokaterna. Upplevelsen stöds av statistik: år 2006 tog ett Haagärende i genomsnitt 180 dagar att avgöra, och bara 24 procent av ärendena avgjordes inom de stipulerade sex veckorna.

Allra svårast och mest tidsödande är när barn förs bort till länder som inte anslutit sig till Haagkonventionen, till exempel Ryssland. Föräldrarna är då hänvisade till att processa i nationella domstolar i det land där barnet finns. Ombudet får i dessa mål söka stöd hos UD och ambassader.

– De ärendena är mer komplicerade och de tar oftast längre tid. I vissa fall kan man kämpa och kämpa, men det går inte att få hem barnet, säger Jessica Sandberg.

Både Susanne Ekberg-Carlsson och Jessica Sandberg tycker att UD gör ett utmärkt arbete som centralmyndighet i ärenden med bortförda barn. Men mycket tyder på att ansvaret inom kort kommer att flyttas från departementet. I maj 2010 presenterade utredaren Håkan Sandesjö, på regeringens uppdrag, ett förslag på en ny fristående myndighet som ska ta över rollen som centralmyndighet.

Susanne Ekberg-Carlsson medverkade i den referensgrupp som knöts till utredningen. Hon är försiktigt positiv till förslaget, men betonar att det är viktigt att det blir en egen myndighet med kunnig och engagerad personal, inom juridik, diplomati och språk.

Jessica Sandberg är mer bekymrad och befarar att förändringen kan leda till en försämring från nuvarande system. UD fungerar mycket bra som centralmyndighet, och har goda kontakter med andra centralmyndigheter och med utländska beskickningar som ofta kan hjälpa till i ärendena. Det är i dag inte helt klart hur den nya myndigheten kommer att fungera och hur den hjälp som UD i dag bistår med kommer att fungera i den nya myndigheten.

Att få sitt barn bortfört eller kvarhållet är naturligtvis en traumatisk händelse för en förälder. Dessutom kan det bli dyrt att driva processen för att få det tillbaka. Rättsskyddet i hemförsäkringen täcker nämligen inte advokathjälp i andra länder. Rättshjälp beviljas som regel till föräldrar som har lägre inkomst än 260 000 kronor om året, men inte alltid.

– Det beror på vilken möjlighet det finns att få rättshjälp i det aktuella landet, säger Susanne Ekberg-Carlsson, som ofta får inleda sitt arbete med att ta reda på om klienten kan få ersättning, och i så fall var.

Ibland får klienten svensk rättshjälp för advokatarbete i det andra landet, men den är ofta begränsad till svensk rättshjälpstaxa. I länder som USA och Ryssland kan advokaträkningen bli betydligt högre. Dessutom är möjligheten att få ersättning för en advokat i Sverige när processen förs i ett annat land liten. Susanne Ekberg-Carlsson skulle vilja se en förändring av detta.

– Jag ser ett uppenbart behov av det. En del av mina klienter talar inte svenska så bra. De förstår inte de konstiga förvecklingarna, eller de förstår kanske inte ombudet i det andra landet. Det har dessutom hänt att jag fått upplysa ombudet i det andra landet om vad som gäller, konstaterar hon.

Ulrika Brandberg

Barnbortförandeärenden

Reglerna om hur man ska hantera barn som olovligen förts bort eller hålls kvar finns internationellt först och främst i 1980 års Haagkonvention om internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen), som omfattar 82 länder. Haagkonventionens grundprincip är att barn snabbt ska föras tillbaka till det land där de har sitt hemvist, och att eventuella tvister om vårdnad, boende och umgänge ska lösas i hemlandet. Hemvistet avgörs inte av medborgarskap, utan av var barnet bott och var det är rotat.

Konventionen innehåller fem olika så kallade vägransgrunder då en stat kan vägra att sända tillbaka barnet. De viktigaste är att barnet har levt i det land hon eller han förts bort till i över ett år och funnit sig till rätta i den nya miljön; att en flyttning innebär risk för att barnet utsätts för fysisk eller psykisk skada; eller att barnet, förutsatt att det uppnått tillräcklig ålder och mognad, själv motsätter sig flyttningen. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom verkställighetslagen.

Den så kallade Bryssel II-förordningen (egentligen rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000) innebär bland annat en förstärkning av Haagkonventionens regler. Bland annat betonas rätten att höras för både barnet och den förälder som fört bort barnet tydligare. Den viktigaste skillnaden mellan Haagkonventionen och Bryssel II är att ett EU-land inte får vägra att lämna över ett barn till en annan medlemsstat med hänvisning till att det finns risk för fysisk eller psykisk skada, om det mottagande landet kan visa att man vidtagit åtgärder för att undanröja riskerna, till exempel genom att omhänderta barnet. Bryssel II gäller mellan EU-länderna (utom Danmark).

Beslut enligt Haagkonventionen och Bryssel II ska verkställas av det land där barnet befinner sig. I de flesta fall lämnar föräldern över barnet frivilligt.

Rättsfall

Förhandsavgöranden från EU-domstolen:
Rinau, mål C-195/08 PPU (11 juli 2008)
Povse, mål C-211/10 PPU (1 juli 2010)
Detiček, mål C-403/09 PPU (23 december 2009)
Purrucker, mål C-256/09 (15 juli 2010)

Europadomstolen:
Neulinger och Shuruk mot Schweiz, ansökan nr 41615/07 (dom 6 juli 2010)

Bortförda barn – källor

Bortförda och kvarhållna barn i internationella förhållanden. En uppföljning, 2008/09 RFR8 (civilutskottet)
En myndighet för bortförda barn, Ds 2010:16
EU-domstolens rättsdatabas
Europadomstolens rättsdatabas