Viktigt att göra riskbedömning
Nr 8 2010 Årgång 76I juni 1996 sprängde en 50-årig man sig själv i luften i Eskilstuna tingsrätt. Advokat Kristina Huldt, som företrädde mannens före detta hustru, förlorade en hand och synen på ena ögat vid sprängningen.
– Klart att jag bär det med mig eftersom jag blir påmind hela tiden. Både av andra som talar om det och av de fysiska menen. Däremot är det inget som påverkar hur jag är som människa. Jag går inte och ältar vad som hände eller vad jag borde ha gjort vid det tillfället. Den bearbetningen har jag släppt, berättar Kristina Huldt.
Snart 15 år efter sprängningen är hon fortfarande verksam som advokat.
– Jag tycker att jag har ett jätteroligt jobb. Jag trivs med att vara advokat och tycker att jag har ett jobb som engagerar och som jag gör nytta i, som är omväxlande och utvecklande. Humanjuridiken är mitt val, och det har inte sprängningen påverkat, säger Kristina Huldt.
Efter sprängdådet fick hon mycket stöd av familjen och sitt eget nätverk av människor, det bidrog till bearbetningen. För Huldt var det också viktigt att så snabbt som möjligt komma tillbaka till ett normalt liv, men hon betonar att människor naturligtvis är olika på den punkten.
Bortsett från ett allvarligt hot år 2001 har Kristina Huldt klarat sig utan direkta hot i sitt arbete efter sprängningen.
– Men jag tycker nog att det är en hårdare attityd än för tio år sedan, många har ett annat språkbruk. Det är lättare nu att slänga ur sig saker som faktiskt är hot som om det var vardagsmat, säger Huldt.
Hon har också upplevt hotfulla och obehagliga situationer i domstolen. Som när den tilltalade fick ett utbrott och försökte slänga en stol vid en huvudförhandling, och fick stöd av sina vänner som var åhörare och som hoppade upp på bord och sparkade vakter. Kristina Huldt, som var målsägandebiträde, kunde i tumultet få med sig sina klienter ut i ett angränsande rum, och bråket stoppades av vakterna.
Men efter en timmes paus återupptogs förhandlingen med samma personer som åhörare – utan säkerhetskontroll. Lite naivt, anser Kristina Huldt.
– Det är kanske typiskt jurister. Vi kan vara sjuka eller få hot, men vi ska inte ställa in. Vi ska fortsätta. Man tänker på tidsschemat och nästa förhandling, säger Huldt, som efterlyser ett bättre säkerhetstänkande i domstolarna.
Även advokat Jan Save har drabbats av våld, om än av mindre dramatisk karaktär.
– Det var i samband med en konkurs som sonen till en konkursgäldenär kom rusande och skulle klå upp mig. Han hejdades av sina kompisar, berättar Jan Save.
Överfallet, som ägde rum på en färja, gav inga fysiska men, och Jan Save upplevde det inte som särskilt farligt. Jobbigare är de verbala hot han emellanåt fått ta emot, främst i egenskap av konkursförvaltare. Ofta går de ut på att han ska anmälas till Advokatsamfundets disciplinnämnd, stämmas eller skandaliseras i lokaltidningen. Hoten kräver att advokaten har stark integritet och inte låter sig påverkas.
– Det är inte roligt att bli anmäld till disciplinnämnden och få en rad anklagelser emot sig, och det är inte heller så roligt att figurera i lokaltidningen med rubriker som till exempel ”Save stal konkursboet”. Så det är klart att den som är lite lättpåverkad skulle kunna falla efter. Det tycker jag är allvarligt, säger Jan Save.
De allra flesta hoten förverkligas dock aldrig, och Jan Save brukar oftast inte ta särskilt illa vid sig.
– Jag tror att man ska bedöma varje hot för sig. En hel del får man tåla, men det gäller också att göra en bedömning av allvaret, så att man inte bara slentrianmässigt ruskar av sig hoten. Det gäller att förstå när det väl är allvar, säger Jan Save.