Annonser

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

Är ämnet invandrare och brottslighet relevant? ”Invandrare” är allt annat än en homogen grupp. Där ingår norrmän, amerikaner, irakier och gambier – och, beroende på hur man definierar begreppet, människor med en dansk mamma och en svensk pappa.

Det finns inte några aktuella uppgifter om invandrare och kriminalitet. Den senaste större undersökningen, Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet (2005) bygger på data från perioden 1997–2001. Eftersom samhällsförhållandena har förändrats sedan dess, säger rapporten egentligen ingenting säkert om dagens situation.

Dessutom bygger rapporten på uppgifter om misstänkta för brott – men ingenting visar att resultaten stämmer med den faktiska brottsligheten. De flesta brott anmäls aldrig, och de flesta polisanmälningar leder inte till att någon fälls för brott.

Det är också svårt att utläsa generella resultat av Brå-rapporten.

Brottsligheten varierar kraftigt inom respektive invandrargrupp – liksom inom gruppen etniska svenskar. En överväldigande majoritet invandrare varken misstänks eller döms för brott – precis som majoriteten etniska svenskar. Under en femårsperiod är det 88 procent av utrikes födda som inte misstänks för brott – av svenskfödda med svenskfödda föräldrar är det 95 procent. Etniciteten spelar en mindre roll än andra bakgrundsfaktorer för brottsligheten.

Brå-rapporterna från 2005 och från 1996 visar att gruppen invandrare – personer som är födda utomlands eller har en eller två föräldrar som är det – är överrepresenterad när det gäller misstanke om brott.

Överrepresentationen varierar kraftigt mellan olika invandrargrupper och för olika brottstyper.

Rapporten från 2005 visar att det är något mer än dubbelt så vanligt att en person som är född utomlands misstänks för brott än en svenskfödd med svenska föräldrar. ”Överrisken” är 2,5. Efter ”standardisering” med kompensation för faktorer som ålder, kön, utbildning och inkomst minskar överrisken märkbart, men det är ändå 2,1 gånger större risk att en utlandsfödd misstänks för brott. För svenskfödda med båda föräldrarna födda utomlands är den standardiserade överrisken 1,5, med ena föräldern född utomlands 1,3.

Invandrarnas barn har alltså mindre risk att misstänkas för brott än föräldrarna. På den punkten är Sverige ovanligt jämfört med andra länder.

Överrisken är högst bland utlandsfödda från fattiga och krigsdrabbade regioner. För invandrare från industriländer i väst motsvarar risken att bli misstänkt för brott den för svenskfödda. Samma sak gäller personer födda i till exempel Sydkorea eller Kina.

Och andra faktorer än utländsk härkomst ger väsentligt större överrisk: Det är 3,5 gånger vanligare att män misstänks för brott än kvinnor. Det är 6,1 gånger vanligare att personer från familjer som har haft socialbidrag misstänks för brott än från familjer som inte har haft det. Och det är 5,7 gånger vanligare att personer som inte har gått i gymnasiet misstänks för brott än personer med minst gymnasieutbildning.

Majoriteten av dem som blir misstänkta för brott, närmare 60 procent, är födda i Sverige och har två föräldrar födda i Sverige. Knappt 25 procent av dem som misstänks för brott är födda utomlands. Omkring 5 procent av dem som misstänks har två utlandsfödda föräldrar och cirka 10 procent har en svenskfödd och en utlandsfödd förälder.

Personer från övriga Norden dominerar kraftigt bland de utlandsfödda som misstänkts för brott. De utgör cirka 20 procent av de utlandsfödda brottsmisstänkta, medan exempelvis nordafrikaner utgör cirka 2,7 procent.

Jerzy Sarnecki skriver i Är rättvisan rättvis? att det finns starka skäl att anta att invandrarnas överrepresentation i den faktiska brottsligheten är mindre än statistiken visar.

Vilka förklaringar finns till att invandrare är överrepresenterade? Brås rapporter ger förslag på flera olika faktorer som kan inverka.

Studier av Tove Petterson, Jerzy Sarnecki och andra forskare (se till exempel Likhet inför lagen och Är rättvisan rättvis?) visar att utrikes födda personer oftare polisanmäls eller blir föremål för polisspaning, och med större sannolikhet åtalas, lagförs och fälls för brott.

Bland andra förklaringar nämns de svårigheter som är förknippade med att lämna hemlandet och bosätta sig i ett nytt land. Många utrikes födda har sämre sociala förutsättningar än etniska svenskar i genomsnitt; det är en faktor som allmänt påverkar risken för brottslighet. Också bostadssegregation minskar möjligheterna att etablera sig i samhället.

Offerundersökningar, exempelvis i Brås rapport Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007, tyder på att invandrare är överrepresenterade även som brottsoffer – i motsats till uppfattningen att det är infödda som i högre grad drabbas av brottsligheten.

Brå-rapporten från 2005 visar att utrikes födda har särskilt höga överrisker när det gäller allvarliga brott som mord och dråp, våldtäkt och rån. Enligt undersökningar som avser förhållandena under 1990-talet var den brottstyp där överrepresentationen var högst våldtäkter, där cirka 40 procent av gärningsmännen var invandrare. För personrån var andelen 30 procent och för mord och dråp 20 procent, vilket innebar en överrepresentation jämfört med andelen invandrare i Sverige vid den tiden.

Visserligen är överrisken för att misstänkas för våldtäkt enligt 2005 års undersökning fem gånger högre för utrikes födda. Men det handlar i absoluta tal om ett mycket litet antal personer av de 1,3 miljoner utrikes födda i Sverige. Av de utrikes födda i undersökningen har 2,2 promille misstänkts för våldtäkt, vilket innebär att 99,78 procent inte har misstänkts. För personer födda i Sverige av svenska föräldrar är motsvarande andelar 0,4 promille som har misstänkts för våldtäkt respektive 99,96 procent som inte har misstänkts.

Ju längre personer som är födda i ett annat land har varit i Sverige, desto lägre är deras brottslighet. Det framgick av Brås rapport år 1996, som byggde på data från 1985–1989.

Underlag för att ha en bestämd uppfattning om de faktiska förhållandena saknas. De studier som finns bygger på decenniegammal statistik. Dessutom betraktas i debatten ”invandrare” som en grupp med kollektiv identitet. Men ”invandrare” är en konstruerad kategori, som inte innehåller någon sådan identitet eller andra drag som förenar individerna. Det finns ingen grund för att hålla en person ansvarig för en annans handlingar, därför att båda har det gemensamt att de har utländsk bakgrund.

Magnus Andersson


Källor
Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, Brå-rapport 2005:17
Invandrare och invandrares barns brottslighet – en statistisk analys, Brå-rapport 1996:2
Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007, Brå-rapport 2008:23
Diesen m.fl., Likhet inför lagen, Natur och Kultur 2005
Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet, SOU 2006:30
Ungdomar som rånar ungdomar i Malmö och Stockholm, Brå-rapport 2000:6
Statistik om gruppvåldtäkter, Brå PM 2000/3