Varje generation måste erövra eller återerövra yttrandefriheten
Nr 5 2010 Årgång 76Kränkningar och konst. Det är några av de mest aktuella samtalsämnena i dag. I grund och botten handlar många av dessa samtal – i media, på arbetsplatser och kring köksbord – om gränserna för yttrandefriheten i vårt samhälle. Är kränkningar av andra skyddade av yttrandefriheten? Många tycks mena att så inte är fallet, att kränkningar inte har något med yttrandefrihet att göra. Kan man göra vad som helst under beteckningen ”konst” och förvänta sig få skydd under yttrandefriheten? Många tycks mena att så inte kan vara fallet, konst kan inte vara vad som helst som någon bestämmer sig kalla konst. Båda dessa svar kan tyckas rimliga. Problemet är att de inte är det.
En ganska naturlig reaktion när något förgripligt yttrats är att resonera enligt ”vi har yttrandefrihet, men …”. Det är ett förföriskt sätt att tänka, eftersom man tycks bekänna sig till yttrandefrihetens värderingar, men samtidigt kan angripa den som ”gått för långt”. Det är i grund och botten farligt. Det där lilla ”men” är ett förrädiskt ord som öppnar för långtgående inskränkningar av yttrandefriheten utifrån vad som är opassande, orimligt eller obehagligt. Av historien lär vi att det är just det som chockerar, provocerar och förargar som behöver yttrandefrihetens skydd. Ingrepp är bara aktuella när något som upplevs som obehagligt eller farligt ska tystas. Att angripa den som yttrar sig balanserat, nyanserat och konstruktivt i dessa gruppers öron är det nästan aldrig fråga om. Från Galileo till Gandhi har det varit så. Det är således inte särskilt förvånande att diskussioner om yttrandefrihetens gränser uppkommer i extrema situationer. Att utmana den stora majoritetens uppfattning om vad som är ”passande” eller ”rätt” är yttrandefrihetens kärna, inte dess periferi. Det gäller i vetenskapliga, moraliska och politiska sammanhang. Därför bör vi vara mycket försiktiga med att fördöma den som gör just detta för ”missbruk” av sin yttrandefrihet, oavsett vad vi anser i sak om det framförda. Ett demokratiskt och humanistiskt samhälle bör inte bemöta ifrågasättanden av dess värderingar med auktoritär och påtvingad tystnad, utan med öppen debatt där såväl känslor som sakargument kan ta plats. Något annat vore att visa ringa tilltro till de grundvärden som ett sådant samhälle bygger på. Endast i undantagsfall bör lagstiftning tillgripas för att ”hyfsa debatten”, även om det innebär att enskilda och grupper får utstå att känna sig kränkta.
Även rättsligt föreligger stora problem med att mena att kränkningar inte ska skyddas av yttrandefriheten. Tar man det som en renodlad fråga om vad som gäller så är svaret solklart – man får kränka andra. I de flesta rättsordningar i demokratiska stater är det tydligt angivet – antingen i lag eller i rättspraxis – att yttrandefriheten skyddar det som förargar, provocerar och som inbjuder till konflikt. I Europadomstolens rättspraxis är detta uttryckligen fastslaget. En annan sak är att man inte får göra detta hur som helst och inte heller i vilka sammanhang som helst. Regler om förtal och dylikt. sätter vissa gränser för hur man kan gestalta sin omgivning utan rättsliga påföljder. Gränserna kan här se lite olika ut, men det kanske viktigaste att notera här är att i stater där den personliga integriteten kommit att få starkt skydd har detta kunnat (miss-)brukas för att skydda makthavare från misshaglig publicitet. Kritiserar man ministrar eller domare i vissa länder riskerar man åtal för att ha just kränkt dessa personer. En yttrandefrihet som inte skyddade det som kränker andra skulle bli mycket liten, inte minst i ett samhälle där benägenheten att känna sig ”kränkt” tycks öka närmast lavinartat. Det är då inte längre ett samhälle där fri opinionsbildning är ett grundvärde, utan där individuell och kollektiv ”heder” fått en överordnad ställning. En uppgradering av personlig integritet bär med sig faror för yttrandefriheten som i varje fall jag uppfattar som djupt oroande. Här bör man skynda långsamt, om alls.
Så var det konsten. Vad kan vara konst och vad kan skyddas under den beteckningen? Diskussionen ovan är naturligtvis relevant också här, konst kan vara såväl upplysande som opinionsbildande på samma sätt som andra yttranden. Karl Gerhards revyer och Picassos ”Guernica” är tydliga exempel på det. Provokationer och obehagligheter har även här sin plats. Frågan är här i stället om det finns skäl att anse vissa ageranden såsom ”icke-konst” oavsett upphovspersonens avsikter eller vanliga sysselsättning. Enligt svensk grundlagsreglering är saken den att man tänker sig att det mycket sällan finns skäl att juridiskt söka fastställa om något är konst eller ej. Det är nog en klok ordning. För vad är alternativet? Ska domare bestämma gränserna för vad som utgör konst i vårt samhälle? Politiker? En majoritet av befolkningen? Det är lätt att inse att det mesta av konstnärlig utveckling som skett inte hade kommit till stånd under någon av dessa villkor. Svarta streck på vit bakgrund, kuber i ostrukturerad ordning, surrealistiska installationer och ”happenings” hade många – eller i alla fall jag – varit tveksam till att kalla konst. Kanske skulle många inte aktivt sakna vissa inslag i denna utveckling, men jag tror att varken konsten eller samhället i stort skulle må bra av en ordning där man kunde definiera ut det man ogillar såsom inte varandes konst. Vissa filmer skulle vara konst, andra inte; vissa teckningar skulle vara konst, andra inte. Godtycket och konformismen ligger runt hörnet.
Nu är det så lyckligt att vi inte ens behöver konsensus kring vad som utgör konst – konsten kan i denna mening få vara fri. Det förhållandet att någon har ett konstnärligt syfte, något som vanligtvis får tas för gott, utgör nämligen ingen absolut grund för att undvika rättsliga följder för ens handlande. Anna Odells rättegång är ett ganska bra exempel på detta. Beteckningen konst ger ingen frisedel i sig och det är därför möjligt att vara generös med vad som uppfattas som konst. Vi behöver ingen diskussion om vad som kan anses vara ”konst” för att avgöra vilka yttranden som skyddas och vilka som inte gör det. Det är bra. Debatten om att gömma sig bakom konsten är missriktad.
Sammanfattningsvis: Yttrandefriheten är inte något givet, det är något som varje generation måste erövra eller återerövra. I det ljuset gör personer som Lars Vilks och Anna Odell oss en tjänst. De påminner om att yttrandefrihet egentligen inte är självklar och att en levande diskussion om dess gränser är det som bäst garanterar den.