Rättspolitik på olika spår

Rättsfrågorna hade en framträdande position inför förra valet. Då gick de borgerliga partierna till val på löften om fler poliser, medan socialdemokraterna gärna talade om behovet av nya redskap för polisen för att bekämpa allvarliga brott, som datalagring och buggning.

I år har rättspolitiken inte alls diskuterats lika mycket. Förutom när justitieministern föreslog att brev till misstänkta sexköpare skulle skickas i färgglada kuvert, har debatten varit tämligen loj.

En orsak är kanske att det inte varit några spektakulära rymningar från fängelserna på sista tiden. Upphetsade diskussioner om enskilda domar, som i Lindomefallet eller Stureplansmålet, har också lyst med sin frånvaro.

Men på Justitiedepartementet har det inte varit tyst. Under våren har en rad omdiskuterade förslag klubbats i riksdagen. Den 19 maj röstade kammaren till exempel ja till en generell skärpning av straffen för allvarliga våldsbrott, trots kritik från bland andra Advokatsamfundet. I sitt remissvar skrev samfundet att man efterlyser ”en generell översyn av befintliga straffskalor för att på ett mer heltäckande sätt få en övergripande bild av samhällets syn på brott och straff för olika typer av gärningar”.

Inför årets val står två regeringsalternativ mot varandra: Alliansen med fyra års erfarenhet av att regera, och det rödgröna blocket som aldrig suttit i en regering tillsammans.

De borgerliga partierna visar tecken på gott självförtroende, och talar gärna om sina stora satsningar man genomfört inom rättsväsendet. Men faktum är att också förre justitieministern, socialdemokraten Thomas Bodström, lyckades öka anslagen för sitt område med sammanlagt ungefär fem miljarder kronor. Anslagsökningen under den borgerliga regeringen är något större.

Alla har satsat
Under de senaste åren har partierna också varit ganska eniga kring budgeten för rättsväsendet. I motionerna kring 2009 års budgetproposition skiljer 357 miljoner kronor mellan det parti som vill satsa mest, Socialdemokraterna, och det som vill satsa minst, Vänsterpartiet. Vänsterpartiets förslag till anslag ligger 257 miljoner kronor, eller drygt nio procent, under regeringens budgetförslag, medan Socialdemokraterna vill öka anslagen med 100 miljoner kronor eller knappt fyra procent. I den senaste vårbudgeten gick de rödgröna fram med ett gemensamt budgetförslag.

– Det är tydligt att de rödgröna vill lägga sig nära oss, rättsväsendet är väldigt populärt. Vi vill hellre jämföra hur vi satsat under denna mandatperiod med hur de satsade under den förra. Och då finns det stora skillnader, säger Johan Linander, rättspolitisk talesman för Centerpartiet.

Justitieutskottets ordförande, socialdemokraten Thomas Bodström, delar inte den analysen. Tvärtom vill hans parti och de andra rödgröna partierna totalt satsa mer, menar han, eftersom även stödet till kommunerna har en positiv inverkan på brottsligheten.

Båda sidor i debatten vill alltså berömma sig av att satsa mer pengar på rättssystemet. Traditionellt har dock rättsväsendet och i synnerhet bekämpandet av brott varit en hjärtefråga för moderaterna. Inför förra valet 2006 profilerade sig dessutom Folkpartiet med idéer om hårdare tag och lag och ordning i samhället.
Redan 2006, direkt efter maktskiftet, aviserade Justitiedepartementet stora satsningar på rättsväsendet. Ett viktigt mål var att ha 20 000 poliser i Sverige år 2010.

Och justitieminister Beatrice Ask (M) är nöjd med vad regeringen åstadkommit på området.
– Alliansen har gjort de mest omfattande satsningarna på rättsväsendet i modern tid. Att vi nu når vårt mål om 20 000 poliser i landet är en stor framgång. Samtidigt har otaliga förbättringar gjorts på lagstiftningsområdet för att skapa ett tryggare Sverige, säger hon.

Även de övriga allianspartiernas företrädare lyfter fram de stora satsningarna, och inte minst antalet poliser som viktiga framgångar.

Justitieutskottets ordförande och Socialdemokraternas rättspolitiska talesman Thomas Bodström är inte lika positiv i sin recension.  Han tycker att svagheten är att den har uträttat för lite.

Fokusering på poliser
Och Mehmet Kaplan, Miljöpartiets rättspolitiske talesman och ledamot av justitieutskottet, anser att regeringens satsning varit allt för ensidig.
– Man har bara fokuserat på polisen och glömt alla andra områden, som kriminalvården. Det har skapat en obalans i rättskedjan, anser han, och får medhåll av Alice Åström, som för Vänsterpartiets talan i rättsfrågor.

Det ökade antalet poliser beskrivs alltså som en stor framgång av allianspartierna, även om Thomas Bodström gärna påpekar att även han som justitieminister arbetade för att öka antalet poliser. Med årets kull från polishögskolan har Sverige drygt 20 000 poliser, en siffra som fått starkt symbolvärde, och som tycks signalera att det räcker nu.

– Det är första gången som jag inte i mitt valprogram har med att vi vill ha fler poliser, bekänner till exempel Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson, som fortsätter:
– Nu vill vi ha fler poliser som gör sitt exakta och riktiga polisarbete. Vi vill ha fler experter inom polisverksamheten, matematiker, socionomer, jurister och beteendevetare, inte enbart duktiga poliser.

Hur polisens arbete ska organiseras tycks i år genomgående vara en större fråga än blotta antalet poliser, ett faktum som oppositionen tagit fasta på.
– Vi vet att det finns oerhört stora brister i både arbetsmetoder och i organisationsstruktur inom polisen. Vi tror inte att lösningen är mer pengar och mer poliser. Utan det handlar mycket om struktur och organisation, säger Vänsterpartiets Alice Åström.

De rödgröna partierna har gemensamt också krävt att de 21 länspolismyndigheterna slås samman till en nationell myndighet, ett förslag som allianspartierna också kan tänka sig att överväga.

Hårdare straff – eller mildare
Det rödgröna blocket är alltså enigt i sin uppfattning om att polisen behöver omorganiseras. På en annan punkt går dock meningarna isär inom oppositionen. Det handlar om synen på straff. När riksdagen i maj röstade om skärpta straff för allvarliga våldsbrott ville Socialdemokraterna gå längre än regeringen, och förutom de föreslagna skärpningarna också införa brottet ”synnerligen grov våldtäkt”. Vänsterpartiets och Miljöpartiets riksdagsledamöter röstade dock nej till förslaget av principiella skäl. I sina motioner i anslutning till förslaget skriver de båda partierna att skärpta straff inte har någon bevisad effekt på brott, att förslaget bygger på misstolkad statistik och att det dessutom innebär stora kostnader utan någon bevisad nytta.

– Det har varit för mycket fokus på enkla lösningar som skärpta straff, särskilt för brott som rent allmänt får människor att reagera. Man har inte hållit ihop ett rättssystem som är förutsägbart och är proportionellt med brotten, säger Alice Åström om regeringens politik.

Symptomatiskt är kanske också att Vänsterpartiet som enda parti vill återinföra halvtidsfrigivningen för fängelsedömda, till en början för personer som dömts för första gången.

Centerpartiets Johan Linander vill nyansera diskussionen om straffskärpningar.
– Vi är ganska enkelriktade i Sverige, fängelse eller böter. Vi vill ha en större spridning i vilka straff man ska ha, och framför allt få alternativa former för de korta fängelsestraffen, som är de som påverkar mest negativt, säger han.

På en annan punkt har de rödgröna dock varit enade i sitt motstånd mot regeringen. Den 26 maj beslutade riksdagen om ett utökat skadeståndsansvar för föräldrar vars barn begår brott, också det ett mycket ifrågasatt förslag. Kristdemokraternas rättspolitiske talesman Inger Davidson förklarar:
– Annars skuldsätts barnen i stället. Är man vårdnadshavare får man ta ansvar. Barn ska inte gå in i vuxenlivet med skulder.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot förslaget.
– Jag kan mycket väl tänka mig att vi river upp det beslutet. Det var orättvist! Man sparkar på dem som redan har det allra sämst, säger Thomas Bodström.

Förutom brott och straff kännetecknades också förra valrörelsen av diskussioner om skyddet för enskildas integritet. FRA:s befogenheter, hemlig rumsavlyssning och preventiva tvångsmedel splittrade blocken.

Thomas Bodström hade som justitieminister i EU drivit frågan om ett datalagringsdirektiv, planer som fick stöd av Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Direktivet har nu trätt i kraft. I februari fälldes Sverige av EG-domstolen för att ännu inte ha implementerat direktivet. Enigheten är i dag total bland partierna om att det måste genomföras.

– Sverige är skyldig att genomföra direktivet. Vi avser emellertid inte att lägga fram något förslag som tvingar operatörerna att lagra data förrän frågan kan prövas i ett bredare sammanhang. Vi överväger för närvarande bland annat vilka regler som ska gälla för när de brottsbekämpande myndigheterna ska få tillgång till de lagrade uppgifterna, säger justitieminister Beatrice Ask.

Moderaterna och Kristdemokraterna har tvekat inför datalagringsdirektivet. Centerpartiet hör också till tvivlarna, medan Folkpartiet är mer positivt.

– Jag tycker att det är svårt, men att vi måste använda datalagrad information för att klara upp grova brott i dag och i framtiden. Jag hoppas att vi kan komma vidare med detta efter valet, förklarar Johan Pehrson.

Det rödgröna blocket har från första början varit splittrat i synen på datalagring. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet riktade hård kritik mot planerna på lagring av trafikdata från telefonsamtal och internettrafik. Det kan komma att märkas om det blir en rödgrön regering.

– Vi lär ha olika uppfattningar om hur det ska genomföras. Där får vi kompromissa, och ha stor respekt gentemot varandra, säger Thomas Bodström.

Miljöpartiets Mehmet Kaplan anser att Sverige bör driva frågan i EU om att kraftigt omarbeta direktivet så att integritetsskyddet blir bättre. Hans parti har, tillsammans med Vänsterpartiet och även Centerpartiet, ofta påtalat behovet av integritetsskydd och att nyttan måste vägas mot skadan när man inför nya integritetskänsliga lagar. Han konstaterar att de flesta omdiskuterade åtgärderna nu är genomförda.

– Nu har vi i stort sett alla de verktyg polisen sagt sig behöva och vi vill se resultat. Det är vår mening, att om de inte kan visa att dessa verktyg är nödvändiga och effektiva, då ska de inte finnas. De är bara integritetskränkande och skadar rättssäkerheten, säger Kaplan.

Ingen talar om upphovsrätten
En annan fråga där åsikterna skiljer sig inom respektive block är fildelning. Under en period svallade debattens vågor höga om upphovsrättens utformning. Skyddet för upphovsmännens rätt till ersättning för och kontroll över sina verk ställdes mot allmänhetens rätt till kultur. Som en följd av debatten tog Piratpartiet med sitt stöd för fri fildelning plats i EU-parlamentet.

Därefter blev det ganska tyst om upphovsrätten. En förklaring är naturligtvis att de etablerade politiska partierna velat invänta den utredning som tillsattes 2008, och lämnade sitt slutbetänkande i april i år. Men kanske beror det också på att frågan rymmer stora spänningar inom de båda blocken. Centerpartiet vill exempelvis ta bort förbudet mot att ladda ner upphovsrättsskyddat material för privat bruk, medan övriga allianspartier stöder förbudet.

På sin webbplats skriver Vänsterpartiet om fildelning: ”Vi vill släppa fildelningen fri. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner”, medan Socialdemokraterna i första hand vill främja lagliga alternativ för att sprida kultur på nätet.

Trenden från förra valet, att repressiv lagstiftning och brottsbekämpning kommer i första hand tycks hålla i sig. I Alliansens gemensamma rapport om rättsväsendet, framtagen inför valet, nämns till exempel ordet ”polis” 137 gånger och ”straff” 40 gånger. ”Domare” omtalas fyra gånger, medan varken ”advokat”, ”ombud” eller ”biträde” nämns en enda gång. Det rödgröna blocket har inte tagit fram något motsvarande dokument.

Vad händer med medborgarnas rättstillgänglighet och rättssäkerhet när sökarljuset i första hand riktas mot brottsbekämpningen? Alice Åström är bekymrad av utvecklingen.
– Det saknas en debatt om advokaternas roll i rättssystemet. Vi har fått en obalans i rättsväsendet, eftersom det på mindre orter ibland inte går att driva en bred advokatbyrå och klara alla kostnader. Åklagare och domstolar har alltid en tillgång på mer resurser om det behövs. Så är det inte för advokaterna, säger hon.

Finns spänningar
När tidskriften Advokaten genomförde sin enkät om rättspolitiken inför valet 2006 uppgav samtliga partier utom Moderaterna att rättshjälpen borde ses över eller utredas. Av detta har det hittills blivit en översyn genomförd av Domstolsverket, men inga politiska förslag. Flera partier vill dock fortfarande ändra reglerna.

– Den största bristen när det gäller rättshjälpen tycker jag fortfarande är att det finns en hel del medelinkomsttagare som står helt utan rättshjälp. Taket är alldeles för lågt, säger Thomas Bodström.

– Ett problem kan vara att många människor i Sverige är ovana att söka juridisk hjälp och själv ta tillvara sin rätt. Samtidigt är Sverige ett byråkratiserat land där olika myndighetsbeslut får stora konsekvenser för den enskilde, säger Beatrice Ask, och pekar på att en utredning nyligen föreslagit förstärkningar av den enskildes rättigheter i förvaltningsprocessen.

Det rödgröna blocket aviserar också att systemet med ersättning till offentligfinansierade biträden och försvarare, den så kallade timkostnadsnormen, behöver ses över, medan allianspartierna är mer tveksamma.

Inför det förra valet arbetade den borgerliga alliansen hårt för att visa upp sig som ett trovärdigt regeringsalternativ, med god förmåga att samarbeta. Inom rättspolitiken har regeringen också lyckats visa en ganska enad front under hela mandatperioden, trots att partierna delvis har olika uppfattningar på några områden.

Samarbetet har på det hela taget fungerat mycket bra, förklarar Inger Davidson, som är gruppledare för Alliansen i riksdagen.
– Vi träffas varje vecka och har möten. En del säger att vi är knapptryckare, men vi är med och påverkar utformningen av propositionerna. Det har funnits frågor där vi hade velat gå längre och andra där vi har hållit emot och delvis lyckats ibland. Men när man väl har kommit överens ska man ha respekt för samarbetet och inte gå ut och tala om att exakt så här hade det blivit om vi hade fått bestämma, säger hon.

Centerpartisten Johan Linander är också han nöjd med samarbetet, som bedrivits inom både Justitiedepartementet och justitieutskottet.
– Det finns inte en enda lagrådsremiss eller proposition, med undantag för när jag var föräldraledig, eller ens ett manus till EU-nämnden som jag inte läst i förväg och fått tycka till om. Så jag känner att vi har haft full insyn och full kontroll och kunnat vara med och påverka fullt ut, säger han.

Bakom den eniga fasaden finns det ändå vissa områden där det uppstått spänningar.
– När man kommer in på integritetsfrågor så får man säga att det blir känsligt. Trots allt är det viss skillnad i avvägningen mellan effektiv brottsbekämpning och integritetshänsyn. Där har vi olika syn, berättar Johan Linander.

Mycket redan beslutat
De borgerliga partierna har en mandatperiods regeringssamarbete bakom sig. För det stora och erfarna regeringspartiet Socialdemokraterna är läget ett annat. För första gången går man till val med planer på att bilda regering med två andra partier. De rödgröna partierna har ännu inte tagit fram någon gemensam plan för rättspolitiken, men en sådan är planerad.

Thomas Bodström sticker inte under stol med att det finns frågor där partierna har olika uppfattningar, som straffskärpningar och buggning.
– Men vi har haft lite fördel, för de saker vi var oense om har faktiskt beslutats om i riksdagen under våren. Nu har vi lämnat dem bakom oss, och vi är till exempel helt eniga om polisens organisation, säger han, och tillägger att om de tre vore eniga om allt skulle de förmodligen vara ett parti och inte tre.

Alice Åström tror att samarbetet ska fungera bra.
– Vi har samarbetat under ganska många år inom rättsväsendet så att vi har en hel del gemensamt inom rättspolitiken.

Två block och sju riksdagspartier ska alltså göra upp om regeringsmakten i valet i september. Förutom de etablerade partierna ställer också bland andra Sverigedemokraterna, som vill profilera sig som ett nytt parti för brottsbekämpning och ordning, upp, liksom Piratpartiet med sin kamp för fri fildelning på internet.

Vilka är då de viktigaste frågorna att driva kommande mandatperiod? Efter den stora satsningen är det nu dags att på allvar se hur pengarna används, menar Beatrice Ask, som också nämner bekämpning av mängdbrotten och stödet till brottsoffer som nyckelfrågor.

Även kriminalvården utpekas av flera rättspolitiker som ett viktigt område att satsa på. Enligt Thomas Bodström är det nu inte fler platser som i första hand behövs, utan bättre behandling av de dömda.

Brottsförebyggande arbete och fortsatt brottsbekämpning, inte minst av den grova organiserade brottsligheten är andra områden som många betonar, bland andra Inger Davidson, som också efterlyser en ny skuldsaneringslag och en så kallad civilkuragelag.

Folkpartisten Johan Pehrson är bekymrad över utvecklingen i domstolarna.
– Vi behöver öka domstolarnas attraktivitet, se över lönefrågan och autonomifrågan, se till att stärka attraktionskraften. Sverige behöver världens bästa lärare, men vi behöver också världens bästa domare om vi tycker att rättsstaten är viktig, säger han.

Mehmet Kaplan vill i första hand lyfta fram stärkt rättssäkerhet som en nyckelfråga.
– På alla områden där man diskuterar eller implementerar ny lagstiftning måste man se till att frågan om proportionalitet och effektivitet är på plats innan man genomför lagstiftning. Man ska hela tiden kolla av att det stämmer med Europakonventionen, säger han.

Poliser
Polisens anslag har sedan år 2000 ökat med ungefär fem miljarder kronor. I 2010 års budget får den öppna polisen drygt 19 miljarder i anslag, och Säpo ytterligare nästan en miljard. De totalt 20 miljarderna till polisen ska jämföras med 1,7 miljarder som anslogs till rättsliga biträden.

Ulrika Brandberg, Tom Knutson