Allmänheten och det allmänna rättsmedvetandet

Det allmänna rättsmedvetandet är inte ett helt enkelt begrepp. Inom kriminalsociologisk forskning är det vanligt att det allmänna rättsmedvetandet definieras som den inställning majoriteten av allmänheten har om rättsliga frågor, dvs. man lägger vad Dag Victor har kallat ett reduktionistiskt perspektiv på begreppet. Ett annat sätt är att definiera rättsmedvetandet som den inställning till brott och straff som manifesteras hos juridiskt skolade personer, eller hos ”den kriminalpolitiska eliten”. I kraft av sin speciella kompetens och utbildning kan de enligt detta synsätt ses som bärare av det allmänna rättsmedvetandet. Det allmänna rättsmedvetandet förädlas inom den kategori av personer som är speciellt tränade att hantera frågor som rör det normativa systemet kring brott och straff. Victor benämner detta ”det holistiska synsättet”.

Ofta understryks i straffrättspolitiska utredningar och betänkanden vikten av att påföljdsreglerna och utformningen av rättssystemet i övrigt ska ligga i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Det är främst två skäl som lyfts fram. Det ena är effektivitetsargumentet, som sammanfattningsvis innebär att om människor uppfattar lagstiftningen som orättfärdig kan man inte förvänta sig att dess allmänpreventiva, särskilt dess moralförstärkande påverkan, ska vara effektiv. Det ökade intresset för undersökningar av rättsmedvetandet under 1970-talet – främst i USA, men också i Norden – antas delvis vara ett resultat av ett antagande om att attityderna till frågor om brott och straff hade förändrats och att dessa förändringar kunde skapa svårigheter for the efficient operation of the legal system. Ett minsta krav ansågs vara att människor i vart fall inte står i direkt opposition till reglerna. Förhållandena brukar i amerikansk forskning exemplifieras med negativa erfarenheterna från den så kallade förbudstiden, då alkoholförbudet undergrävdes av bristande stöd från allmänheten.

Det andra skälet för att utformningen av rättssystemet bör ligga i linje med det allmänna rättsmedvetandet är demokratiargumentet. Det innebär att i en demokrati ska lagen inte vara uttryck för en grupp, kategori eller klass rättsuppfattning utan ska, för att citera ur Fängelsestraffkommitténs betänkande från 1986, ”omsätta människors uppfattning i allmänhet till praktisk politik”.

Ofta påpekas dock att det inte alltid är möjligt och inte ens önskvärt att lägga medborgarnas inställning till brott och straff som grund för att till exempel bestämma ett brotts straffvärde. Ett skäl är att rättssystemet inte bör ta fasta på tillfälliga opinionsyttringar, vilka kan vara påverkade av massmediala kampanjer. Ett annat skäl emot är att allmänheten inte anses ha de kunskaper som krävs för att kunna ha en informerad inställning till de frågor som saken gäller. Allmänhetens inställning, och särskilt de som mäts med användning av enkätundersökningar och liknande, begränsas inte av konsekvenserna av deras åsikter.

Å andra sidan har det ibland hävdats att detta argument – dvs. att människor i allmänhet inte har de kunskaper som krävs för en informerad inställning till rättsliga frågor – inte har samma tyngd i det fall rättsordningen vilar på ett retributivt i stället för ett utilitaristiskt synsätt. I ett system som vilar på utilitaristiska grunder (som till exempel i ett behandlingsorienterat system) finns olika mått på hur effektivt systemet är. Det kan tjäna som referenspunkt för vilka åtgärder som bör vidtas för att nå ett uttalat mål, till exempel att minska brottsligheten inom ramen för bland annat grundläggande humanitära och etiska principer. Alla åsikter är i detta fall inte lika värda eftersom det, åtminstone teoretiskt, går att fastställa vilka åtgärder – straff/behandling etc. – som ger större effekt än andra.

I ett rent retributivt system däremot finns egentligen inget sådant effektivitetskriterium. Påföljden ska vara rättvis i betydelsen att den ska stå i proportion till i huvudsak brottets straffvärde. Även om det rådet konsensus mellan ”den kriminalpolitiska eliten” och allmänheten med avseende på rangordningen mellan olika brotts (abstrakta) straffvärde, kvarstår ett problem, nämligen det som von Hirsch benämner the question of anchoring the penalty scale as a whole, dvs. helt enkelt strängheten i systemet. Man kan på goda grunder – bland annat utifrån resultat av empiriska undersökningar – anta att ”det allmänna” och ”allmänhetens” rättsmedvetande skiljer sig åt med avseende på var denna förankringspunkt är placerad. Utrymmet för att hävda att ens egen eller en grupps värdering är ”bättre” än andras är liten, varför uppgiften för lagstiftarna, domarkåren och andra berörda myndigheter i ett rent retributivt system kanske stannar vid att fungera som vad som har kallats ”bromsklossar för allmänhetens hejdlösa aptit på strängare straff”

Det svenska påföljdssystemet har under efterkrigstiden varit föremål för flera omfattande översyner. I några av dem har till och med själva principerna som vid tillfället legat till grund för påföljdsbestämningen ifrågasatts. I och med Brottsbalkens införande lyftes de individualpreventiva idéerna fram, vilket snart kom att utsättas för kritik. Systemet anklagades för att vara orättvist och oförutsebart. Kritiken, som delvis vilade på att forskning inte kunnat belägga behandlingens betydelse för minskad återfallsrisk, kom år 1977 tydligt till uttryck i rapporten Nytt Straffsystem som utarbetades av en kriminalpolitisk arbetsgrupp vid Brå. Den klassiska skolans rättsprinciper väcktes till liv och förutsebarhet, likabehandling och proportionalitet kom åter att bli honnörsord.

Därefter har dessa tankegångar fördjupats och förtydligats i olika större och mindre betänkanden och en ny sådan utredning, Påföljdsutredningen, har påbörjat sitt arbete.

I vilken omfattning gemene mans rättsuppfattning påverkat och påverkats av efterkrigstidens straffrättsliga diskussioner, betänkanden och lagstiftning, är naturligtvis svårt att ha en säker uppfattning om. Utifrån teorin om rättssystemets moralpåverkande och moralförstärkande effekter, torde åtminstone lagstiftningen ha satt sina spår i allmänhetens rättsmedvetande. Att det senare skulle ha undergått så pass kraftiga, näst intill paradigmatiska, förskjutningar under motsvarande period är dock svårt att tro. I vart fall ger inte jämförelser av resultaten från rättsmedvetandeundersökningar under motsvarande period anledning att dra några sådana slutsatser. Visserligen ligger det säkert mycket i att allmänhetens rättsmedvetande är lättpåverkat av tillfälliga opinionsströmningar förmedlade av massmedia, men i det längre perspektivet som efterkrigstiden bjuder, verkar det dock vara så att det allmänna rättsmedvetandet (dvs. vad juristerna anser) varit föremål för betydligt större svängningar än allmänhetens rättsmedvetande (dvs. vad folk i allmänhet anser).

Jan Andersson, Generaldirektör Brottsförebyggande rådet (Brå)