Min väninna Rut
Nr 3 2010 Årgång 76Jag är nyss hemkommen från São Paolo och ett seminarium om rättssäkerheten i Brasilien. Landet liksom större delen av subkontinenten lider av svåra sociala och politiska problem. Antalet svåra frågor är legio och lösningarna oftast långt borta. Det är då en glädje att vid hemkomsten åter möta den svenska politiska debatten. Den handlar om frågor om små justeringar i LAS, om medlemskap i arbetslöshetskassa och – framför allt – om en kvinna som heter Rut. Det är med tacksamhet man konstaterar att politikerna och medborgarna ett valår inte har allvarligare bekymmer än så. Detta vittnar väl om en idyll utan svårare motsättningar. Eller?
Jag har aldrig sett mig själv som feminist. Jag vet inte varför man ska behöva inordnas under olika beteckningar. Jag vägrar att acceptera tanken på flummiga så kallade könsmaktsordningar, ovisst vari dessa nu består. Men Rut, henne gillar jag. Rut är nämligen i likhet med många andra tjänster en delvis skattefinansierad tjänst. Hon möjliggör för unga män och kvinnor att kombinera arbete och familj. Hon ger arbete. Hon konverterar en svart tjänstemarknad till en vit. Hon är helt enkelt toppen.
Alla kommer dock inte kunna utnyttja denna tjänst. Alla kommer heller inte att vilja använda denna möjlighet. Om man bortser från dem som inte har råd med Rut och i stället vänder blicken mot alla dem som faktiskt har råd att utnyttja Rut men avstår, anar jag en av orsakerna till varför det finns så få kvinnor som är delägare i de stora affärsjuridiska byråerna och varför så många unga män lämnar yrket. Det handlar om attityder. Men inte om sådana machoyttringar som brukar anföras som orsak till den låga andelen kvinnor i yrket. Nej, det handlar nog snarare om en förändrad syn på vad som i vissa kretsar anses politiskt korrekt.
Tidigare kunde man i Sverige för ett rimligt pris anlita hantverkare. Man kunde också anlita någon som hjälpte till med hushållsarbete, utan att detta ansågs förkastligt eller degraderande. Sådan hjälp kan man fortfarande få i flertalet länder i Europa. Frankrikes respektingivande finansminister, den tidigare advokaten och managing partnern på Baker & McKenzie, Christine Lagarde förklarade för mig när vi för några år sedan träffades att hon givetvis inte hade klarat sitt arbete utan omfattande hjälp i hemmet. Jag delar hennes erfarenhet. Jag hade, trots förmån av man, under småbarnstiden aldrig kunnat driva advokatbyrå med ansvar för flera biträdande jurister och sekreterare om jag inte haft förmånen att ha hjälp i hemmet.
Över 70 procent av de jurister som utexamineras vid Stockholms universitet är kvinnor. Advokatbyråerna anställer fler kvinnor än män. Av den totala nettoökningen om 73 advokater 2009, var 68 kvinnor. Detta till trots är andelen kvinnliga delägare på större advokatbyråer alltjämt mycket liten, i bästa fall cirka 10 procent. Samtidigt är bland de biträdande juristerna över 55 procent numera kvinnor. Inom rättsväsendet är situationen likartad. Andelen kvinnliga chefer är oproportionellt låg.
Detta sakernas bedrövliga tillstånd var ett av skälen till att projektet Hilda skapades för några år sedan. Vår ambition är att stödja kvinnor i deras yrkeskarriärer så att de ska kunna utvecklas till att kunna och vilja bli chefer och delägare. Projektet har under snart fem år engagerat många kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren, till gagn såväl för kvinnorna som för deras respektive arbetsgivare och organisation. Bara förra året deltog över femtonhundra kvinnor i olika mentorprogram, seminarier och nätverksträffar. Syftet med dessa aktiviteter är att skapa kontakter mellan unga kvinnor och ge dem erfarna mentorer och förebilder. Jag vill tro att detta inom rättsväsendet hjälpt många duktiga kvinnor att ta det karriärsteg som så väl motsvarar deras kompetens. Men, på advokatsidan har vi trots betydande insatser ännu inte kunnat påvisa någon mätbar ökning vad avser andelen kvinnliga delägare. Vad beror då detta på?
Den unga generationen av jurister har i dag med rätta andra krav än vad min generation hade. Men i vissa avseenden visar den unga generationen ibland prov på attityder som inte synes mig konstruktiva. Man tenderar till exempel att övervältra hela ansvaret för familjesituationen på arbetsgivaren eller på dolda genusstrukturer. I min generation fick man lösa frågan om balans i livet hemma. Det var ett val man gjorde när man beslutade att bilda familj. Med det följde ett ansvar. Ett ansvar som också i dag ytterst åvilar parterna i ett förhållande. Alla det vill säga också kvinnor gör i livet val. Somliga val är inte helt fria. Men andra är det. Och till de frivilliga måste nog räknas valet att göra karriär, att bilda parförhållande och att skaffa barn. Att, som vissa antyder, särskilt kvinnors val i dessa hänseenden inte är frivilliga är att underskatta kvinnorna. Det är olyckligt att den allmänna diskussionen tenderar att utgå ifrån att den som föder barn och därefter väljer att ta ansvar för sitt barn gör ett ofrivilligt offer.
Jag har efter samtal med många yngre jurister, verksamma inom olika områden, kunnat konstatera att de inte sällan har uppfattningen att den omständigheten att man skaffar familj och barn inte ska innebära att man behöver avstå från något annat. Man ska hämta och lämna barn, baka och laga mat, träna, resa och ha utrymme för fritid och socialt umgänge på samma sätt som tidigare. Samtidigt vill ofta båda föräldrarna göra karriär med krav på skyhöga löner. Detta är förstås en utopi. Man måste göra val. Man måste vara beredd att avstå från något av dessa ting. Men valet blir naturligtvis mindre svårt om det finns system för att underlätta den orimliga samlade arbetsbördan. En underlättande faktor blir då om man har tillgång till Rut och är beredd att anlita henne.
Affärsjuridiska byråer verkar, till skillnad från förvaltningsmyndigheter och domstolar, på en starkt konkurrensutsatt marknad. Det måste man nog acceptera om man vill arbeta på en sådan byrå. En annan sak är att i ett sådant arbete villkoren givetvis ska vara goda, med hänsyn tagen till det hårda arbete biträdande jurister ofta utför. Men, ansvaret för frågan om balans i livet ligger väsentligen kvar i hemmet. Den bör och kan inte förskjutas från köksbordet till sammanträdesbordet. Där kommer den aldrig att kunna lösas. Lika litet som genom seminarier eller så kallad genusforskning.
Konkurrensen är som bekant stenhård på de stora byråerna. Endast en liten del, erfarenhetsmässigt cirka 10 procent, blir någonsin delägare. För att bli delägare erfordras inte bara begåvning och ambition. Därtill krävs entreprenörskap och risktagande. Det krävs att man har förmåga att ta plats och att inte tillåta att den manliga kollegan i rummet bredvid lämnar skugga som skymmer. Kvinnor måste lära sig att synas, att ta initiativ och kräva att få delta i de spännande uppdragen. Kvinnor måste framför allt sluta att se sig själva som offer.
Jag vänder mig mot alla dem som med bitterhet och med hög röst uttalar sig i media med påstående att kvinnor generellt sett missgynnas på de affärsjuridiska byråerna. Jag tror inte att det i allmänhet förhåller sig så. Jag är övertygad att många byråer, inte mist de stora affärsjuridiska byråerna, med glädje skulle se att andelen kvinnliga ägare ökar avsevärt. Detta sammanhänger med att advokater för det mesta har en modern och icke-diskriminerande hållning till kvinnliga kolleger och att många av köparna av affärsjuridiska tjänster i dag är kvinnliga bolagsjurister. Att såsom kvinna se sig som offer är, som grund-attityd, destruktivt och alldeles för enkelt. Det leder inte till förändring. Faran är att denna fokusering på upplevda svårigheter leder till en negativ attityd hos de kvinnliga biträdande juristerna, som motverkar en utveckling där fler kvinnor blir delägare.
Jag tror att det är angeläget att vi tar fasta på alla de goda förebilder som faktiskt finns inom rättsväsendet och i advokatvärlden. Jag vill där framhålla alla de goda exempel som visat att det går att förena familjeliv med advokatverksamhet. Det kräver dock att advokatbyråerna gör sitt för att bli goda arbetsplatser.
Till alla intelligenta, duktiga, pålitliga, analytiska och lojala unga kvinnor vill jag rikta uppmaningen: Var mer självmedvetna! Visa att ni duger! Ta för er! Och bli kompis med Rut. Hon kan hjälpa till!