Stockholm Human Rights Award
Nr 8 2009 Årgång 75Sveriges advokatsamfund har tillsammans med International Legal Assistance Consortium, ILAC, och International Bar Association, IBA, instiftat ”Stockholm Human Rights Award”. Detta pris kommer från och med 2009 årligen att tilldelas en person eller en organisation som gjort särskilt framstående insatser för att främja rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Den första mottagaren av Stockholm Human Rights Award blir den sydafrikanske domaren Richard Goldstone. Denne har under flera decennier gjort enastående insatser för att främja rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, både i sitt hemland och på högsta internationella nivå. Justice Goldstone ingick i Sydafrikas konstitutionsdomstol och var en centralfigur i kampen mot apartheid. Han bidrog aktivt till Sydafrikas försoning och utveckling efter apartheidepoken. Han har varit chefsåklagare vid FN-tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda. Han var också ordförande i den oberoende Internationella Kosovoutredningen och har ingått i Internationella Röda Korsets ”International Group of Advisers”. Richard Goldstone utsågs av FNs dåvarande generalsekreterare, Kofi Annan, att ingå i den kommission som utredde anklagelserna om korruption och förskingring i FNs ”Oil for Food”-program avseende Irak. Han har varit medlem av den så kallade CEANA-kommissionen med uppgift att identifiera nazistförbrytare som hade flytt till Argentina med stulet guld. Richard Goldstone har också undervisat vid USAs mest framstående juridiska fakulteter, däribland Harvard School of Law, Georgetown University och New York University School of Law. Han mottog förra året John D. and Catherine T. MacArthur Award for International Justice. Samma exklusiva utmärkelse hade året innan tilldelats Nelson Mandela.
Richard Goldstone är inte bara en lysande jurist. Han är framförallt en person med ovanligt hög integritet. Han är därtill modig. Mycket modig. En man som obetingat vågar stå upp för det som kallas internationell humanitär rätt.
Man kan notera att jämförelsevis många pristagare av Nobels fredspris har det gemensamt att deras ofta modiga insatser påfallande ofta kan hänföras till Mellanöstern och konflikten mellan Israel och Palestina. Som ett förebud till den utveckling som senare skulle komma att inträffa tilldelades 1936 års fredspris journalisten och fredsaktivisten Carl von Ossietzky. Denne var då fängslad i tyskt koncentrationsläger och led därtill av tuberkulos. Han förvägrades att resa ut för att motta priset. von Ossietzky beordrades att avsäga sig priset, vilket han dock inte gjorde. Den tyska pressen förbjöds att skriva om att von Ossietzky tilldelats Nobels fredspris. Påföljande år beslöt myndigheterna att tyska medborgare i framtiden inte fick acceptera något av Alfred Nobel instiftat pris.
År 1978 mottog den egyptiska presidenten Anwar al-Sadat och Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin fredspriset. Åtta år senare gick priset till författaren Elie Wiesel. Wiesel och hans familj hade 1944 förts till ett koncentrationsläger, där hela hans familj utplånades. Elie Wiesel överlevde både Auschwitz och Buchenwald. Han har skrivit flera gripande böcker om sina upplevelser under denna tid och varit starkt engagerad i mänskliga rättigheter under efterkrigstiden. 1994 delade Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin fredspriset. Som tredje amerikanske president mottog Jimmy Carter utmärkelsen 2002. I år tilldelades som fjärde amerikanska president, Barak Obama, Nobels fredspris. Också detta med anknytning till Mellanöstern.
Det finns tyvärr alltför många exempel på världssamfundets bristande förmåga att förhindra krig och att skapa ett fredligt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter. Därför måste alla goda krafter samverka i värnet om folkrätten och stärkandet av FNs roll. Richard Goldstone har genom sina betydande insatser för FN aktivt bidragit härtill. Det var skälet till att vi tidigare i vår beslöt att ge det första ”Stockholm Human Rights Award” till honom. Ungefär samtidigt utsågs han av FNs Human Rights Council att leda en undersökningskommission med uppgift att undersöka brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i samband med Gaza-konflikten vid årsskiftet 2008–2009. I en välskriven och omsorgsfull rapport på över 500 sidor, som presenterades under hösten, fastslogs att båda parter i konflikten begått brott. Kritiken var dock särskilt allvarlig när det gäller åtgärder vidtagna av Israel. Israel har också konsekvent vägrat att samarbeta med Goldstones kommission.
Att åta sig uppdraget att utreda frågan huruvida parterna i Gaza-konflikten begått brott mot mänskligheten och humanitär rätt är mycket svårt, mycket angeläget och mycket ansvarsfullt. När det gäller de flesta andra konflikter på vårt jordklot brukar världssamfundet kunna enas om vilken som är den rimliga vägen framåt. Det kan förekomma att enskilda särintressen motarbetar världssamfundets försök att skapa fred och rättvisa. Det finns många sådana exempel. Men det finns nog inget exempel på hur svårigheterna att enas varit så oöverstigliga som vad det gäller Israel–Palestina–konflikten. Redan innan Richard Goldstone lämnade sin rapport utsattes han för grundlösa anklagelser och påhopp. Han, själv av judisk börd, har betraktats som en förrädare redan på den grunden att han åtog sig uppdraget. Jag har mycket svårt att förlika mig med denna hållning. Det är bedrövligt att världssamfundet inte förmått att med kraft reagera mot detta. Sverige har som ordförandeland i EU ett särskilt ansvar. Jag hyser beträffande svenska insatser goda förhoppningar. Såsom positivt kan noteras att Sveriges utrikesminister givit uttryck för en ansvarsfull hållning i dessa frågor.
Fred kräver att den kan försvaras. Detta i sin tur förutsätter att det finns maktmedel med vilka freden kan försvaras. FNs avsaknad av sådana maktmedel är en bidragande orsak till dess svårigheter att förhindra överträdelser av folkrätten och då särskilt internationell humanitär lagstiftning.
Den svåra frågan om balans mellan å ena sidan upprätthållande av mänskliga rättigheter och å andra sidan medborgarnas säkerhet har sedan länge varit aktuell i Israel och i Palestina. Militanta palestinier och självmordsbombare har genom militära aktioner orsakat att israeliska medborgare helt befogat känt sig hotade och rest förståeliga krav på ökad säkerhet. Rädslan har dessvärre lett till militär repression från Israels sida och allvarliga brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter, vilket har slagits fast både av ”International Court of Justice” och Israels högsta domstol. Denna repression har emellertid inte visat sig utgöra något effektivt vapen mot terror. Tvärtom. Utvecklingen har varit minst sagt nedslående trots de jämförelsevis många fredspris till stats- och regeringschefer som den norska Nobelkommittén utdelat för värdefulla insatser i syfte att uppnå fred i Mellanöstern, en region, som inte kan erbjuda sina medborgare vare sig rättstrygghet eller skydd för grundläggande rättsprinciper.
En av advokatkårens viktigaste uppgifter, vid sidan av biträdet till klienter, är att bevaka att grundläggande rättsstatliga principer upprätthålls. Ett fungerande rättssystem är garantin för ett humant och högtstående samhälle. Ett sådant system utgör ett skydd mot maktmissbruk och är en nödvändig förutsättning för upprätthållandet av demokratiska rättsstatliga principer, såväl på det nationella som på det internationella planet. Därför har jag engagerat mig i Israel–Palestina-frågan. Utan en rimlig lösning av alla moderna konflikters moder kommer vi aldrig att kunna bryta den utveckling mot våld och terror som vi alla tvingats uppleva under senare decennier. Som advokater måste vi söka stå för humanitetens och moderationens röst. Richard Goldstone är en förebild i dessa strävanden.