Den lilla föreningen med de stora namnen

− Det vore exempelvis säkert nyttigt för rättssakkunniga i Regeringskansliet att vara med, säger han. Då får vi fler yngre medlemmar och fler kvinnor. I dag är medelåldern rätt hög och mansdominansen stor.

Föreningen har omkring 300 medlemmar och är öppen för alla. Medlemmarna behöver inte vara jurister, även om de flesta är det − många är dessutom höga sådana inom Justitiedepartementet samt domare, justitieråd och regeringsråd.

Flertalet är eller har varit knutna till lagstiftningsapparaten, men även advokater, forskare och andra yrkesgrupper är med.

− Advokaterna kanske tycker att den svenska lagstiftningen bereds med ett myndighets- i stället för ett medborgarperspektiv, eller så vill advokater kanske mer än domare betona avtalsfrihet och rättssäkerhet framför skälighet. Jag vet inte om det är så, men föreningen bör ha förankring i alla juristroller.

Föreningen arrangerar ett par sammankomster om året och lyssnar då på någon inbjuden föredragshållare och diskuterar sedan utifrån ett lagtekniskt perspektiv. Hur ska lagar skrivas för att bäst tjäna sitt syfte.

− Lagstiftningstekniken kan inte helt skiljas från det materiella innehållet, men vi vill inte vara en förening som diskuterar lagars lämplighet i största allmänhet.

Man brukar försöka hitta en aktuell juridisk fråga och inrikta diskussionen på hur lagstiftningen ska utformas för att stämma överens med våra juridiska grundvärderingar och andra lagregler och få en tekniskt bra utformning. Det är ungefär samma inriktning som Lagrådet har i sin granskning.

Vid det senaste mötet hos Advokatsamfundet i våras berättade justitiekansler Göran Lambertz om arbetet inom Yttrandefrihetskommittén. Kommittén har i uppdrag att utreda om Sverige bör behålla en teknikoberoende grundlagsreglering av tryck- och yttrandefriheten.

− Då diskuterade vi innehållet i tryck- och yttrandefriheten. Ska det vara olika påföljder för förtal i tidningar, på bloggar och i andra nya medier? Men vi berörde också hur framtida regler kan utformas rent tekniskt.

Föreningen har också systematiskt gått igenom lagstiftningsproceduren från utredningar, via departements-behandlingen och Lagrådsgranskningen till utskottsbehandlingen i riksdagen.

Andra ämnen har varit EU-medlemskapets betydelse för den svenska lagstiftningen och hur lagar bör skrivas vid en långtgående harmonisering av rättssystemen i Europa.

Föreningen för lagstiftningslära är ingen formell remissinstans, men ett bättre bollplank i lagstiftningsfrågor är svårt att föreställa sig.

−  Kommer vi in i bilden innan förslagen är klara kan utredare säkert ha nytta av att lägga fram eventuella lagtekniska frågor för oss, en krets av neutrala, ytterst sakkunniga och inte direkt berörda personer.

Håstad anser att det svenska EU-medlemskapet har försämrat lagarnas tekniska kvalitet. Försämringen beror på stilblandningen mellan den svenska traditionen att stifta lagar med en inte alltför hög detaljeringsnivå, väl samstämda med annan svensk lagstiftning, och EU-rätten som dels är mer detaljerad, dels ofta har bestämmelser som bryter sönder det grundläggande mönstret i den svenska lagstiftningen.

− Det är ofta fult skrivna lagar med extremt många detaljer. Vi kan jämföra med hur avtalsskrivandet ändrats. I dag skriver vi avtal på 50–100 sidor, förr räckte det med en, två, säger han.

Behovet av en renodlad svensk författningsdomstol har berörts i en diskussion i föreningen, Håstad är skeptisk:

− Vi har redan två författningsdom-stolar, HD och Regeringsrätten. Enda skillnaden mot vissa länder med renodlade författningsdomstolar är att där kan vem som helst kräva att en lags grundlagsenlighet prövas, säger han.

I Sverige måste prövningen ske i samband med ett mål där klaganden är berörd. Får vi en renodlad författningsdomstol bedömer Håstad att utnämningarna skulle föregås av en kohandel i riksdagen mellan partierna.

− Se på KU, som ska övervaka att grundlagen följs i riksdagen; där är det ingen fri och saklig debatt utan den följer partilinjerna, säger han och tilllägger:

− I dag struntar regeringen i de politiska åsikterna hos de domare den utnämner, vilket är bra. En objektiv tilllämpning av grundlagarna gynnas om tillsättandet sker på juridiska och inte politiska meriter.

Justitierådet är också skeptisk till grundlagsutredningens förslag till nya regler för hur domare i HD och Regeringsrätten ska utses. Det är inte fel att utlysa tjänsterna och att en nämnd behandlar ansökningarna innan regeringen utser domarna. Problemet är att många lämpliga kandidater antagligen inte har lust att söka dessa tjänster. Därför vore det bättre om regeringen inte begränsades till enbart de sökande i sitt val. Det går att ha en ordning där domarnämnden får yttra sig över personer som föreslås av regeringen.

− Jag vet att flera av oss som i dag sitter i HD inte skulle ha sökt tjänsten.

Det var förre justitierådet Ulf K. Nordenson som på 1980-talet tog initiativ till bildandet av Föreningen för lagstiftningslära sedan professor Jan Hellner skrivit boken Lagstiftningslära. Boken var ett försök att vetenskapligt behandla lagstiftningsprocessen: hur skriver man lagtexter: exakt och precist riktat till experter eller mindre precist och på ett sätt som allmänheten förstår, hur detaljerad ska man vara, hur abstrakta/konkreta bör texterna vara etcetera.

Hellner jämförde även andra länders traditioner på området, länder där lagstiftningslära är ett akademiskt ämne.
Håstad är blygsam i sin bedömning av föreningens betydelse.

− Vi bidrar väl till ett erfarenhetsutbyte och ger idéer och uppslag till dem som håller på med lagstiftning. Kanske har vi också marginellt ökat deras kompetens.

− Men framför allt tror jag att alla som är med tycker det är intressant att träffas och diskutera de här frågorna, årsavgiften på någon hundralapp bör inte avskräcka någon.

Per Johansson