Disciplinnämndens ordförande tackar för sig – med ett leende

Denna sommar kan Claes Peyron, som fyller 70 år i september, summera 39 år som advokat. Att han har varit ordförande för disciplinnämnden i nästan sexton  år och att han dessförinnan suttit tio år i huvudstyrelsen, först i sju år som ledamot och sedan tre år som vice ordförande. Mellan uppdraget som ordförande i disciplinnämnden och uppdragen för huvudstyrelsen var han ”fri” ett år.  Men uppehållet gav ”lätta abstinensbesvär”.

Att Claes Peyron skulle bli ordförande för disciplinnämnden var inte något han hade tänkt sig själv. Egentligen hade han velat bli ordförande för samfundet.
– Men som Finland i vinterkriget kom jag bara god tvåa. Sven Unger blev en perfekt ordförande och jag fick disciplinnämnden som tröstpris, säger han med tydlig portion humor och självdistans när vi träffas på Advokatsamfundet i samband med disciplinnämndens sammanträde i slutet av maj.

Claes minns att han undrade vad kollegorna i nämnden skulle tycka om att någon som inte hade deltagit i nämndarbetet skulle bli ordförande direkt. Men det gick bra. Kollegorna var generösa och vänliga. Under sin tid i styrelsen hade Claes Peyron intresserat sig för disciplinärendena. Han hade därför med sig tio års läsning av disciplinärenden (vid den här tiden fanns det inte några prövningsavdelningar) när han tillrädde ordförandeposten.

Under Claes' år i disciplinnämnden har antalet humanärenden minskat medan antalet affärsrelaterade ärenden har ökat. Men inte alls i proportion till ökningen av affärsjuridiken.
– Det har inneburit, tillsammans med de etiska kurserna, att antalet disciplinärenden inte alls stigit i proportion till advokatkårens ökning. Och det är väl alldeles utmärkt. Åtminstone till den del det inte beror på att humanjuristerna har fått en sämre marknad, säger han.

De olika samfundsuppdragen har krävt ganska stora arbetsinsatser. Disciplinnämndsarbetet tar nog en arbetsmånad per år, uppskattar han. Att vara vice ordförande krävde på den tiden betydligt mer. Samtidigt betonar Claes Peyron att arbetet för samfundet gett honom jättemycket.
– Jag är ju inte någon scout så det är klart att jag tycker att jag har fått överväldigande mycket tillbaka. Att tillsammans med kollegor, som är totalt prestigelösa, få ägna sig åt intellektuella övningar har varit stimulerande. Det finns ingenting som är så roligt i nämnden som när man får bli övertygad om att man har haft alldeles fel. Ingen pratar för att framhäva sig själv, till skillnad från de erfarenheter jag har från politiska församlingar.

Humor och formuleringsglädje
Claes Peyron lyssnar noga och nyfiket till frågorna och svarar med en tydlig formuleringsglädje och en stilla humor som inte går att ta miste på.

Bland de ledamöter i disciplinnämnden som Claes särskilt uppskattat nämner han Bertil Södermark, Ove Lind, Bo Hammar och Sture Larsson.
– Med det sagt är det många fler jag skulle vilja nämna och knappt någon jag skulle vilja glömma. Men främst av allt har jag älskat samarbetet med Lars Bentelius och Anne Ramberg. Det har betytt oerhört mycket för mig och de har gjort Advokatsamfundet ovärderliga tjänster.

När systemet med tre samhällsrepresentanter i nämnden infördes var Claes en stark motståndare till det. Men tack vare kvaliteten på de utsedda har det fungerat mycket bra. ”Jag hade fel”, konstaterar han och tillägger:
– Samhällsrepresentanterna har bidragit med legitimitet och kunskaper från det politiska livet och andra erfarenheter än de advokater kan ha. Och flera har varit mycket roliga.

Ordförandeskapet i disciplinnämnden har gjort att Claes inte alltid mötts av entusiasm från andra yrkeskollegor.
– Advokater kan liksom de flesta andra människor ha svårt att skilja på sak och person. Så visst har det varit lite sura miner ibland, och ett och annat skiljeförfarande har förmodligen gått min näsa förbi. Men i det stora hela har det gått bra, säger han och tillägger med tydlig uppskattning att tre, fyra gånger i veckan får han samtal från kollegor som vill diskutera advokatetiska frågeställningar.

Advokatkårens utveckling
Under de närmare fyrtio år som Claes varit verksam har advokatkåren förändrats markant. Förutom den kraftiga tillväxten känns det som om yrkeskåren var betydligt mer homogen 1969. Specialiseringen har ändrat yrkesrollen oerhört, anser han.
– Den har förbättrat den juridiska kvaliteten men ibland har den gått ut över totalbilden och det goda omdömet. Vi som var generalister hade bakgrunden av att ha sysslat med humanjuridik några år och kanske med små, medelstora och stora företag om vartannat. Vi kunde ge råd som kanske var grundade på sämre juridiska kunskaper men på bättre kunskaper om livet i allmänhet. Men den typen av generalister är på utdöende, konstaterar han.

Med utvecklingen har varumärket ”advokat” stärkts. Dessutom har kunskaperna om yrkesetiken utvecklats.
– Det mesta har varit mycket positivt för kåren och advokatbegreppet under de år jag varit med, säger han och stoppar upp och säger sedan:
– Men det har hänt något som är direkt tragiskt. Nämligen att humanjuristerna, inte minst de som arbetar med familjerätt, har fått det drastiskt försämrat. Allt har gått dem emot. Rättshjälpen har blivit snävare. Rättsskyddsförsäkringarnas maxbelopp  har inte höjts. Dessutom har införandet av moms ytterligare försämrat förutsättningarna för humanjuristerna.

Claes tycker att statsmakten borde ha större förståelse för att de som inte är ekonomiskt mycket välbeställda också behöver biträde i rättsliga frågor.

Den tekniska utvecklingen med internet, e-post, datorer, elektroniska dokument har revolutionerat och effektiviserat advokatens vardag. Mycket till det bättre. En effekt har blivit att man reser mindre idag än tidigare. En annan att allt går så mycket snabbare, och det är inte alltid av godo. ”Ibland kan det vara så att en del tvister mår bättre av att det får ta lite tid”.
– Den tekniska utvecklingen har gynnat affärsjuristerna. I någon utsträckning även dem som ägnar sig åt brottmål, men nästan inte alls dem som ägnar sig åt familjerätt, sammanfattar han.

Mindre revolution
Som Claes ser det har framväxten av de stora advokatbyråerna inneburit en smärre revolution.
– De har medfört en betydande kvalitetsförbättring när det gäller prestationerna men en betydande kostnadsökning för klienterna. Regelmässigt arbetar flera jurister med samma ärende ibland enligt min mening utan att det tillför så mycket. Och overheadkostnaderna på de stora byråerna har drivit upp kostnaderna, säger Claes, som menar att på 1970-talet var advokaterna mindre tidsbundna i sina debiteringar och han tycker att det är olyckligt att tidsfaktorn spelar så stor roll. Men det blir svårt att vända den utvecklingen.
– Advokaterna har blivit betydligt mer måna om sin privatekonomi, särskilt på affärssidan. Den där känslan att man hade ett kall, som nog ändå fanns i min föräldrageneration, den har blåst bort längs vägen, kommenterar han utvecklingen.

Med utvecklingen har spännvidden inom advokatyrket blivit väldigt stor. Men även om Claes inte tror att de framgångsrika affärsjuristerna identifierar sig med humanjuristerna, som hjälper människor i migrationsdomstolarna, är han optimistisk när det gäller sammanhållningen inom advokatkåren.
– Jag tror att advokattiteln betyder mycket för oss allesamman. Där råder inte någon skillnad. Jag har svårt att förstå det förtäckta hotet om att stora grupper skulle lämna kåren. Om de gör det är jag övertygad om att de kommer tillbaka fort igen. Den övertygelsen hade jag när ett antal advokater gick över till revisionsbyråer. Då fick jag rätt. Det dröjde inte länge förrän de var tillbaka igen, säger han och låter närmast trotsig.

Vad är din inställning i den omdiskuterade frågan om så kallade kontrollerade auktioner?
– Det grundläggande är naturligtvis att det är fel att företräda flera intressen. Däremot har jag svårt att förstå att det skulle vara så farligt att låta styrelsen mot bakgrund av en mycket noggrann information lämna tillstånd. Jag tycker inte att man öppnar några slussportar.

Som Advokatsamfundets viktigaste uppgift ser han att vårda advokatvarumärket och att göra advokatrollen synlig och begriplig. Han tycker att samfundet varit mycket framgångsrikt i detta arbete under senare år, även om allmänhetens uppfattning att försvararrollen är den dominerande advokatrollen är svår att rå på.

Hellre forskare än advokat
Claes Peryon växte upp i ett advokathem, både pappa Bertil och mamma Stina var advokater. Claes bror Tom har varit en framgångsrik brottmålsadvokat. I hemmet diskuterades mycket, så när han började juridikstudierna i Lund hade han ”ansikten på gubbarna”.

För Claes var det fullkomligt självklart att han inte skulle bli advokat. I stället var han helt inriktad på att bli forskare. Men när han satt ting i Ängelholm kom han underfund med att han faktiskt tyckte att det var roligare med människor än med böcker, även om han tycker om böckerna också. Efter tinget började han på familjens byrå. Så småningom kom Claes att nästan enbart arbeta med affärsjuridik medan Tom, som arbetade på samma byrå, ägnade sig åt brottmål.
– Vi delade världen på Grönköpingsvis i häktade och ännu ej häktade. Och jag tog hand om de ännu ej häktade, berättar han muntert.

I början reste Claes utomlands nästan jämt men successivt har resandet minskat, främst till följd av att de stora byråerna nästan helt tagit över på det internationella affärsjuridiska området. I stället har det blivit en rad olika styrelseuppdrag och uppdrag som skiljeman. Och som allra bäst trivs han i sin advokatgärning när han får delta som ”menig skiljeman” i skiljeförfaranden.
– Dels har det ett underhållningsvärde att kunna recensera sina kollegors insatser. Dels är det intellektuellt mycket stimulerande. Advokatinsatserna i skiljeförfarandena är dessutom genomsnittligt väldigt bra. Det är ofta en fröjd att se hur fint kollegorna agerar som ombud.

De gånger Claes tycker att det är tungt att vara advokat är när han inte har kunnat hjälpa en klient som han tycker har haft rätt men inte fått det.

Det är en stor spännvidd mellan att ha rätt och att få rätt. Det är ofta som man av ekonomiska skäl måste avråda någon att ens försöka få rätt, säger han och tillägger:
– Det har inte funnits en enda dag under alla år som jag har tyckt att det varit jobbigt att gå till kontoret. Det har inte funnits en enda gång jag tyckt det varit jobbigt att åka till samfundet. Jag har varit otroligt privilegierad. Dessutom är jag osannolikt lyckligt gift sedan 45 år tillbaka.

Det svåraste med samfundsuppdraget har varit att få tiden att räcka till. Med automatik har det lett till att det sociala livet påverkats och därmed familjens liv.
– Jag har fått så mycket social stimulans av samfundsarbetet att jag kanske har varit lite avvaktande när det gäller middagar när jag kommit hem.

På den ”peyronska” advokatbyrån har det alltid funnits ett starkt samfundsengagemang. Claes' far satt i styrelsen och i den första disciplinnämnden. Han var med och skrev de stadgeändringar som ledde till att disciplinnämnden infördes. Tom har suttit i avdelningsstyrelsen och Claes' kompanjon Börje Samuelsson både i avdelningsstyrelsen och  i huvudstyrelsen. 
 – Det finns en tendens att några byråer har tagit på sig samfundsarbetet starkare än andra, säger han och tillägger att själv ser han på samfundsarbete som något som man gör både för att det är roligt och av pliktkänsla.

Nu när han kliver in i en tillvaro som halvtidspensionär, jo han tänker fortsätta med en viss advokatverksamhet, har han planer på att skriva en bok om god advokatsed. Tanken är att det ska bli en bok om praxis från de 16 år han suttit i nämnden. Han säger sig dock vara lite pessimistisk angående författarplanerna.
– Jag sjunker kanske till ro, säger han helt kort.

Har du något råd till din efterträdare på ordförandeposten Lena Frånstedt Lofalk?
– Bli inte för sträng, säger han, ler stort och tar av sig de guldbågade glasögonen för första gången under intervjun.

Claes Peyron
Familj: Hustru Monica, tidigare övertandläkare inom barntandvården, två barn och fyra barnbarn.
Husdjur: Ebba, en west highland white. ”Hon spelar en stor roll i mitt liv, att skaffa henne var en symbolhandling på väg att trappa ner. Hon är köpt efter SAS fraktvillkor (väger mindre än åtta kilo) för att kunna följa med som handbagage på de återkommande flygresorna mellan Skåne och Stockholm.”
Bor: Sedan slutet av 1960-talet bor familjen i det lilla samhället Lerhamn vid Kullen i ett hus från
1840-talet med halmtak. Dessutom någon vecka i månaden i en lägenhet på Östermalm.
Intressen: Segling. Claes har seglat mycket, mest långseglingar. Favoritmålet är ön Anholt i Kattegatt. Numer har han en RIB-båt (en snabbgående motorbåt).
Han läser gärna biografier och nutidshistoria och tycker om datorer. ”Jag går nästan upp och klappar min dator på morgonen.”
Ogillar: när människor är pompösa.
Gillar: när människor inte tar sig själva på för stort allvar.