Dags att börja förbereda generationsväxlingen
Nr 5 2008 Årgång 74I artikeln rapporteras bland annat hur Vinge hade fått en del ögonbryn att höjas. Man hade nämligen i samband med att den sammanslagna byrån bildades sänt ut en diskret informationsfolder till sina klienter. Sådant medförde vid den tiden att konkurrenterna lät förstå att detta gick över gränsen mot det respektabla. Mun-mot–mun metoden ansågs vara den rätta PR-modellen. Frågan om advokaters rätt att påstå sig vara specialiserade stod högt på diskussionsagendan. Artikeln från 1983 bär tydlig prägel av det lilla och något idylliska ”rättssamhället”.
Mycket har ändrats under det gångna kvartseklet. Mycket till det bättre. Till framstegen hör förstås advokatkårens professionalisering vad gäller utbildning, arbetsmetoder, specialisering och sättet att driva ett modernt företag. Men det finns även områden där utvecklingen enligt min mening gått i fel riktning. Låt mig peka på några områden där vi alla har anledning att fundera på hur vi kan åstadkomma förbättringar och på några frågor där utvecklingen ger skäl till bekymmer, utan att några självklara lösningar finns.
Mitt första bekymmer gäller en fråga som jag ofta talat och skrivit om. Det handlar om yrkets kärnvärden. För 25 år sedan var det, vill jag påstå, självklart för de allra flesta advokater och deras biträdande jurister att de klassiska yrkesvärdena skulle respekteras. Klientlojalitet, sekretess, oberoende och frihet från intressekonflikter var centrala i advokaternas yrkesmässiga självbild. Värnandet av yrkets traditioner var viktigt. Advokatsamfundet och dess verksamhet upplevdes som angelägna för de allra flesta ledamöter. Advokaterna verkade i ett yrke – de bedrev inte bara affärsverksamhet som vilken konsult som helst.
Min generation av advokater, de som i dag är tongivande på dagens advokatbyråer, har enligt min mening inte helt lyckats med uppgiften att överföra detta etos till den yngre generationen. Ointresset för advokatfrågorna kan ibland upplevas som bedövande bland de unga. Här har vi alla advokater en mycket viktig uppgift. Från samfundets sida har vi försökt bidra till ett ökat engagemang genom tillskapande av ett forum för unga biträdande jurister och advokater med intresse för yrkesfrågor. Lyckas vi engagera de unga kan vi för framtiden skapa en sammanhållen och stark kår. En kår där ingen advokat ens funderar på att lämna samfundet för att av föregivet affärsmässiga skäl söka sin lycka på den allmänna konsultmarknaden. Sättet för att skapa en sådan känsla är, tror jag, att åter och åter predika det yrkesetiska evangeliet för att på så sätt skapa en sammanhållen yrkesidentitet.
Låt mig också få erinra om hur skilda frågor diskuterats hett och intensivt. Exempel på debattämnen som på sin tid ansågs innefatta ”ödesfrågor” är huruvida advokater skulle få ta betalt i aktier i klientföretag eller om advokater skulle få bedriva sin verksamhet i aktiebolag eller om advokater skulle kunna kontrolleras av revisionsbyråer. Jag tror inte att det i dag finns någon som anser att dessa frågor har någon nämnvärd betydelse. Det är säkert ingen som anser att frågorna har den digniteten att de är av någon som helst betydelse för yrkets framtid. Jag kan mot denna bakgrund inte underlåta att åter beröra den fråga som av vissa beskrivs som dagens ödesfråga – den om controlled auctions. Det är min förvissning att den frågan i ett längre, till och med medellångt perspektiv, kommer att framstå som lika trivial, som de nyss nämnda ”ödesfrågorna”. Den har inget att göra med yrkets framtid.
Om nu den fleråriga etiska debatten avseende en just nu populär metod för att sälja företag kan anses sakna saklig relevans för advokatyrket och dess framtid, finns emellertid andra frågor som har betydligt större betydelse. Jag har i skilda sammanhang uppehållit mig vid problemet med humanjuristernas bekymmersamma villkor och skall nu inte vidare diskutera den saken. Jag ser i stället ett annat, och på sikt, mycket värre problem. Värre därför att det är svårare att lösa. Problemet handlar om advokatkårens demografiska struktur.
Om man betraktar ett stapeldiagram över advokatkårens åldersstruktur kan man konstatera att 40 procent av kåren inom tio år kommer att ha uppnått en ålder av 65 år. Med den samtida synen på lämplig pensionsålder kan man anta att den helt övervägande delen av dessa advokater då kommer att ha gått i pension. Utvecklingen går dessutom mot allt tidigare pensionsålder. I England är det inte ovanligt att advokater pensionerar sig redan vid 50 år. Det finns anledning att befara en risk för en liknande utveckling här hemma också, i vart fall på sikt.
Ser man på stapeldiagrammets andra sida, tillflödet, kan man konstatera att vi kommer att få mycket svårt att ersätta pensionsavgångarna med nya ledamöter. Tillflödet kommer kanske att vara mindre än avgångarna. Man kan således anta att antalet ledamöter kommer att minska redan av detta skäl. Samma utveckling är att vänta inom domstolsväsendet, där cirka 30 procent av de ordinarie domarna kommer att gå i pension inom de närmaste sex åren.
Till detta hör andra faktorer som verkar i samma riktning. Hit hör det faktum att advokatyrkets relativa popularitet bland yngre jurister har minskat. Andra juristyrken tycks ha blivit mer populära. Hit hör yrken som domare, åklagare och bolagsjurist. Anställning i central offentlig förvaltning tycks även stå högt på popularitetslistan. Till dessa karriärer går numera många unga begåvade jurister. Kopplat till detta är det faktum att yrkesvalen i framtiden i högre grad kan förväntas bli styrda av andra faktorer än de rent pekuniära. Livskvalitetsfrågorna är och förblir viktiga. Av erfarenhet vet vi att de som i första hand anpassar sitt yrkesval till familjesituationen är kvinnorna. När cirka hälften av dem som nyrekryteras till advokatyrket är unga kvinnor finns förstås risken att avgångarna mitt i karriären blir större än vi hittills varit vana vid. En sådan utveckling accentuerar i än högre grad det demografiska problem som jag beskrivit ovan.
Utvecklingen och tillväxten de senaste åren har varit mycket stark inom det affärsjuridiska området i storstäderna. Antalet ledamöter har fördubblats de senaste 20 åren. Tillväxten bland de biträdande juristerna har under samma tid mer än fördubblats. Antalet ledamöter i Stockholmsavdelningen har ökat med 150 procent på tio år. Advokatbranschen omsatte förra året 13,1 miljarder, varav 1,6 miljarder är hänförliga till skattefinansierad rådgivning och rättsskydd.
Det finns anledning att tro att denna utveckling kan komma att hämmas om vi inte kan bemästra den generationsväxling som vi står inför. Det är också troligt att vi kommer att se en fortsättning på den strukturomvandling som redan inletts på den affärsjuridiska advokatmarknaden. Vi har på senare år sett ett antal advokatbyråer växa sig stora vid sidan av de allra största.
Vad bör då göras för att komma till rätta med det åldersstrukturella problemet? En åtgärd är förstås att allmänt söka öka tillströmningen till kåren. Så kan ske genom att advokatbyråerna erbjuder goda och till den moderna familjen anpassade villkor. Deltidsarbete, möjlighet att arbeta utanför kontoret och generösa utbildningsmöjligheter är viktiga faktorer, dels för den allmänna rekryteringen, dels för rekryteringen av och möjligheten att behålla de yngre i yrket. Eventuella rester av yrkesmässig machokultur behöver förstås bekämpas. En förbättring av de ekonomiska villkoren för humanjuristerna behövs också. Till detta kommer att vi antagligen måste lindra effekterna av ett stort kommande generationsskifte genom att övertyga äldre kollegor om att stanna kvar i yrket ytterligare några år. En annan lösning tror jag är att på nytt överväga om vi inte skall sänka det så kallade femårskravet till tre år. Det är en utveckling som inom en relativt nära framtid ändå är att vänta som ett resultat av harmoniseringssträvanden inom EU. Vi borde ta tag i det tillfället nu. Utifrån antagandet att efterfrågan på advokattjänster inte kommer att minska kommer vi med dessa åtgärder förmodligen inte att kunna lösa problemet. Men kanske kan vi göra omställningen litet lättare.