”Yttrandefrihet är alltid en fråga om balans”

”Ett absolut skydd för yttrandefriheten är otänkbart. Det finns alltid begränsningar”, sa docent Thomas Bull vid ett seminarium om yttrandefriheten och dess begränsningar.

När innebär min rätt att säga mitt hjärtas mening att andra människors rättigheter kränks eller att samhällsordningen hotas? Deltagarna vid seminariet ”Yttrandefriheten och dess gränser” på Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet var eniga om att gränsen är svår att dra, men att frågan måste diskuteras.

Diskussionen om yttrandefrihetens gränser har varit ständigt aktuell de senaste åren. Muhammedkarikatyrerna i tidningen Jyllands-Posten 2005 framkallade våldsamma protester och stor indignation från många publicister.
– Efter händelserna i Danmark har det hävdats att islamisk lag inte erkänner yttrandefrihet, sa professor Mashood Baderin, en av talarna vid seminariet, och fortsatte:
– Yttrandefriheten är inte absolut någonstans. Problemet är i muslimska stater, precis som överallt, att hålla balansen mellan frihet och ordning.

I internationell rätt, liksom i de nationella rättsordningarna, går beslutsfattarna en balansgång på slak lina när avvägningen mellan yttrandefrihet och skydd för andra rättigheter och för samhället ska göras.

Professor Dinah Shelton, som presenterade den folkrättsliga regleringen av yttrandefriheten vid seminariet, berättade att FN 1948 höll en konferens om yttrandefrihet. Ett utkast till en resolution togs fram men kom aldrig att antas.

Staterna lyckades helt enkelt inte hitta en balans mellan frihet och begränsningar som fungerade.

Med den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1966 fick världssamfundet en gemensam plattform att stå på när det gäller yttrandefriheten. I artikel 19 fastslås allas rätt till en egen åsikt, en rätt som inte kan begränsas. Det sägs också att ”var och en har rätt till yttrandefrihet”. Men rätten får begränsas genom lag när detta krävs för att skydda ”andra människors rättigheter eller anseende” och ”för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.” Artikel 20 innehåller ytterligare begränsningar, i form av förbud mot krigspropaganda och främjande av hat och uppvigling. De olika regionala instrumenten för mänskliga rättigheter innehåller alla liknande rättigheter och begränsningar.
– FN:s kommitté för mänskliga rättigheter kämpar fortfarande med att få ihop artikel 19 och 20 i konventionen, yttrandefriheten och förbudet mot att främja hat. Samma sak kan man se i många länder och exempelvis i Europadomstolen, konstaterade Dinah Shelton.

Den här balansgången kan vara en fråga på liv och död för människor. Dinah Shelton tog upp folkmordet i Rwanda som ett exempel. En viktig faktor bakom folkmordet på tutsier anses vara de radiostationer som sände propaganda som hetsade mot folkgruppen.
– Erfarenheterna visar att ord fortfarande betyder något. I ett instabilt samhälle kan hatpropaganda leda till våld, sa Dinah Shelton.

Å andra sidan begränsar vissa stater just nu informationsfriheten till exempel på internet i terrorismbekämpningens namn.
– Lagen kan inte ensam garantera den här balansen. Det krävs ett harmoniskt samhälle för att göra det. Men i brist på det ska begränsningarna av yttrandefriheten alltid styras av folkrätten, sa Dinah Shelton.

Dinah Shelton pekade på att det finns olika typer av sanktioner att ta till när yttrandefrihetens gränser överträds. Straffrätten är en väg, en annan möjligheten att driva ett mål civilrättsligt och få skadestånd. Lagen kan också ge den som till exempel förtalats i massmedierna rätt till replik. Men dessutom finns en rad ickejuridiska vägar att gå. Bojkotter, folkliga protester och allmänt ogillande kan räcka långt.
– Problemet är att det inte fungerar för grupper som är impopulära. I USA finns det mycket man bara inte kan säga om kvinnor, judar och afroamerikaner. Men när det gäller muslimer just nu tycks det inte finnas några sådana ramar av politisk korrekthet.
– Vi måste vara försiktiga med att lagstifta om något som är så svårt att balansera, sammanfattade Dinah Shelton.

Också docent Thomas Bull pekade på problemen med att dra gränsen mellan frihet och förbud. Några skäl att begränsa yttrandefriheten väcker särskilt många frågor. Det handlar exempelvis om att yttrandefriheten får inskränkas med hänsyn till den allmänna ordningen.
– Det är en av de mest vida och vaga begränsningarna. Den kan användas till allt.
Skyddet för den nationella säkerheten är en annan orsak som idag är vanlig. Också den kan i tider av terroristskräck användas för det mesta, och den är svår att bemöta, sa Thomas Bull.

Förbudet mot hatpropaganda skapar enligt Thomas Bull huvudbry både för lagstiftaren och för praktiskt verksamma jurister. Hur mycket hets måste det vara för att det ska vara förbjudet, och i vilket sammanhang, är en fråga som diskuterades livligt i bland annat Åke Green-fallet. Och hur ska förbudet utformas – ska specifika grupper pekas ut som är skyddade eller ska det gälla generellt för alla grupper som finns?
– Man måste också diskutera hur sambandet ser ut mellan yttrandet, hatpropagandan, och handling i olika samhällen och tider. Är det automatiskt så att ett uttalande i radio genast får människor att sätta igång ett folkmord, avslutade Thomas Bull.

Seminariet vid Stockholms universitet kom till som en följd av krisen kring Muhammedkarikatyrerna. Professor Mashood Baderin gav vid seminariet en grund till att förstå de starka reaktionerna på att profeten bland annat avbildats som terrorist.

Enligt islam är det, enligt Mashood Baderin, statens skyldighet att skydda människors liv, människors intellekt, familjen, egendomen och religionen, också andra religioner än islam. Muslimska grupper i Danmark polisanmälde också publiceringen i Jyllands-Posten. Problemet uppstår när staten inte gör något.
– Majoriteten av islamiska lagtolkare säger att bara staten får straffa hädelse. Men en minoritet anser att om staten inte tar det ansvaret är det alla muslimers skyldighet att göra det, förklarade Mashood Baderin.

Bland muslimska jurister finns idag två uppfattningar om förbudet mot hädelse, berättade Mashood Baderin. En grupp vill behålla förbudet, men klargöra att bara staten har rätt att bestraffa brottet. Andra vill helt ta bort alla hädelselagar, eftersom man kan se att de används för andra syften än att bevara religionen, att de används för politiska syften.

Mashood Baderin ansåg att de danska Muhammedkarikatyrerna gick över gränsen för yttrandefriheten, eftersom de var en ren provokation.
– Jag anser att muslimer har rätt till fredliga protester när profeten avbildas i en karikatyr. Men proportionalitetsprincipen måste tillämpas. Att bränna ambassader är inte proportionellt, sa Mashood Baderin.

Två och ett halvt år efter Muhammedkarikatyrerna förbereder sig nu Europa för en ny proteststorm. En ännu inte visad ”informationsfilm” om islam av den nederländske parlamentsledamoten Geert Wilders har fått Nederländernas regering att höja beredskapen mot terrordåd. Geert Wilders företräder det invandringskritiska Frihetspartiet och driver hemsidan ”Stoppa islamiseringen av Nederländerna”. Diskussionen om yttrandefrihetens gränser lär fortsätta.

I seminariet deltog Kuwaits ambassadör i Stockholm Sami Al Sulaiman. Han har engagerat sig för att skapa dialog och lösa kriserna efter de danska och den svenska publiceringen av Mohammedkarikatyrerna.
– Publiceringarna gör det svårare att övertyga muslimer om det fina med yttrandefrihet. Men vi har ingen civilisationernas krig, sa han.

Fakta/Muhammedbilderna

30 september 2005 publicerade den danska tidningen Jyllands-Posten tolv satirteckningar som föreställde profeten Muhammed. Bland annat porträtterades Mohammed som terrorist. Under 2006 trycktes några av bilderna också i flera svenska tidningar i anslutning till ledarartiklar.

Syftet med publiceringen var enligt Jyllands-Posten att väcka debatt kring press- och yttrandefriheten. Publiceringen ledde till häftiga protester från muslimska grupper. Libyen, Saudiarabien och Iran drog tillbaka sina ambassadörer från Danmark och i flera länder bojkottades danska produkter.

Internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter
Antagen den 16 december 1966

Artikel 19
Ingen får utsättas för ingripande för sina åsikters skull.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. I denna rätt ingår frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.

Utövandet av de rättigheter som avses i punkt 2 medför särskilda skyldigheter och särskilt ansvar. Detta utövande får därför underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är angivna i lag och som är nödvändiga

a) för att respektera andra människors rättigheter eller anseende,

b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen, folkhälsan eller sedligheten.

Artikel 20

All propaganda för krig skall vara förbjuden i lag.

Allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, skall vara förbjudet i lag.

Ulrika Brandberg