Tjänsteman i kraftfältet mellan juridik och politik
Nr 3 2008 Årgång 74”Min roll innebär att jag gör allt mitt arbete för ministern eller regeringen. Man gör aldrig något i eget namn. Om jag gör ett misstag får någon annan stå för det. Om jag uttalar mig i medierna är det för regeringen.”
Så beskrev rättschefen Agneta Bäcklund livet som tjänsteman på Justitiedepartementet när hon gästade Hildarys marsmöte i Stockholm.
Agneta Bäcklund är en av fem chefstjänstemän vid Justitiedepartementet. Varje chefstjänsteman ansvarar för ett block av frågor. Agneta Bäcklund har bland annat immaterialrätt, transporträtt och straffrätt på sin lott.
– När det gäller handläggare och enhetschefer har vi en ganska jämn könsfördelning på Justitiedepartementet. Bland assistenterna dominerar kvinnorna. På chefstjänstemannanivå, där jag befinner mig, är det bara 20 procent kvinnor, och de 20 procenten är jag, konstaterade Agneta Bäcklund.
Agneta Bäcklund har varit rättschef vid Justitiedepartementet sedan 2005. Men redan 1994 började hon på departementet som handläggare på straffrättsenheten. En period var hon också chef på åklagarenheten.
Tre ministrar och stora förändringar
Beatrice Ask är den tredje justitieministern Agneta Bäcklund arbetar för.
Under hela sin tid vid departementet har Agneta Bäcklund haft småbarn. Hon har fått uppleva en påtaglig förändring i attityden till föräldraskap på arbetsplatsen. Under den första ministerns, Laila Freivalds, tid var Justitiedepartementet fortfarande uppbyggt för manliga tjänstemän med full markservice hemma, sa Bäcklund.
– När jag började 1994 var småbarn, eller att behöva gå tidigare för att hämta på dagis, en icke-fråga. Om ministern kallade till ett möte infann man sig helt enkelt den tid hon sa.
Men villkoren ändrades under Thomas Bodströms ministertid, berättade Agneta Bäcklund. Bodström lyfte på olika sätt fram föräldrarnas situation, och möjligheten att förena arbete och familj.
– Det blev en helt annan atmosfär i den frågan. Det blev okej att ha ett privatliv och säga att man måste gå hem. Nu är det närmast självklart att man ska kunna förena familjeliv och arbete och att man ska kunna sätta gränser.
De senaste fjorton åren har Justitiedepartementet vuxit. Antalet anställda som är föräldralediga och arbetar deltid har också ökat. Det är en utmaning, sa Agneta Bäcklund, eftersom man arbetar med lagstiftningsarbete som tar lång tid och där det behövs kontinuitet.
– Det är svårt att ständigt byta folk, eftersom varje handläggare har ett stort ansvar på sitt område. Men det är något vi får möta, och som jag tycker att vi klarar rätt bra.
Tjänsteman i politisk organisation
Varje statsråd har en politisk stab, bestående av statssekreterare, några politiskt sakkunniga och pressekreterare.
– Alla andra är opolitiska tjänstemän som stannar kvar oavsett vem som vinner valet, förklarade Agneta Bäcklund.
De opolitiska tjänstemännen hos den verkställande makten upplevs ibland av politikerna som nejsägare, sa Bäcklund. Men det ligger i sakens natur. Tjänstemännen utgör en beredningsorganisation, som ska förverkliga politikernas beslut, men de båda grupperna har olika roller.
– Det är inte vår vilja som ska styra. Men samtidigt är vi rådgivare. Vår uppgift blir att se vad lagrådet ska säga, om det är finansierat, om det stämmer överens med andra regler eller grundläggande principer. Ibland finns det praktiska och juridiska problem för genomförandet, och där finns det en spänning mellan politiker och tjänstemän.
Krav på åtgärder
Den spänningen blir inte mindre av mediernas intresse för kriminalpolitik och rättsliga frågor. Politikerna vill själva fatta sakliga beslut, grundade på rationella skäl och fakta. Samtidigt står de under hård bevakning och krav på att agera utifrån varje uppmärksammad händelse.
Agneta Bäcklund gav exempel från den kriminalpolitiska debatten. I somras restes krav på skärpta straff för övergrepp i rättssak, efter en händelse där ett vittne misshandlats.
– Brottsofferorganisationerna gick ut, ledarsidorna skrev att det var ett hot mot demokratin, ministern måste vara med i medierna och förväntades kunna svara. Hon kanske inte hade fullständig kunskap om övergrepp i rättssak, och även om hon hade det kunde hon inte svara med statistik och fakta, för hela debatten var väldigt känsloladdad. Och man kan inte svara på känsloargument med fakta, sa Agneta Bäcklund.
Sådana situationer sätter statsrådet under stort tryck för att agera eller vidta någon åtgärd.
– Vi upplever det här dilemmat dagligen, konstaterade Agneta Bäcklund.