Bokrecension: La force qui nous manque

För dem som följer den franska rättvisans hantering av korruption och de skandaler som rättegångarna mot det statliga oljebolaget ELF förde fram i offentlighetens ljus är Eva Joly ett bekant namn. För andra är det värt att veta att det var först med norskfödda Eva Joly i rollen som fransk undersökningsdomare som det blev en ordentlig ändring i sättet att lagföra personer högt upp i det franska samhället; personer som hittills hade varit vana vid att undgå lagföring. Eva Joly siktade på, och lyckades fälla, några av toppfigurerna. Många orsaker bidrog till detta. En mentalitetsförändring i stort i det franska samhället, domstolarnas hävdande av sitt oberoende gentemot den politiska makten, pressens intresse för att avslöja missförhållanden. Men hon hade många fiender, framför allt inom den militära apparaten och industrin. Hon hotades till livet och levde med polisbevakning dygnet runt i flera år.

Boken handlar om hennes uppväxt i Norge, kärleken och karriären i Frankrike med glimtar från de franska rättegångarna samt hennes nuvarande roll i den internationella kampen mot korruptionen.

Som tjugoåring kommer hon på 70-talet till Frankrike som au pair-flicka. Hon gifter sig, bildar familj och börjar studera juridik. Tack vare dessa studier och som rådgivare vid ett psykiatriskt sjukhus, upptäcker hon vikten av att kunna uttrycka sig, både läkande och sårande. Vid 38 års ålder kommer hon in vid Frankrikes domarskola i Bordeaux. Sedan följer sömnlösa nätter som nybliven åklagare där hon som representant för det franska samhället pläderar inför jury i grova brottmål och hela tiden är orolig för att genom ett felaktigt ordval eller ett felaktigt uttal göra sig till åtlöje som den utlänning hon är, “craignant de confondre un mythe et une mite”.

Ett genomgående tema är emellertid hennes hårda dom över Frankrikes styrande. Hon beskriver den roll de Gaulle och hans efterträdare spelat i västra Afrika för att Frankrike skulle kunna behålla sitt inflytande över de forna kolonierna och hindra USA att få en fot där. Hon hittar symmetrier mellan USA:s engagemang i Irak och Frankrikes i Tchad, Elfenbenskusten och Rwanda; alla dessa länder har stora naturtillgångar och fransmännens intresse av att upprätthålla ordningen med militära medel (kamouflerade som ”hjälpinsatser”) är inte annorlunda än amerikanarnas intresse för Irak, att säkra tillgången till olja: ”La France reste un empire et ne se remet pas de sa puissance perdue”.

Vältaliga är hennes exempel på den franska maktelitens beteende, grundad på en absolut förvissning om att stå över lagen. Här finns till exempel partiledaren François Léotard som anländer till förundersökningen åtföljd av sina två advokater för att svara på frågor om sitt partis placering av flera miljoner i kontanter på ett konto i Luxemburg. Han vägrar svara på frågor, vänder på stolen så att han sitter med ryggen mot Eva Joly och läser under hela förhöret en diktbok av Saint-John Perse. Här finns Bernard Tapie, affärsmannen som gjorde karriär som ”företagsräddare,” vilken vägrar klä sig när polisen kommer för att hämta honom till förhör. Eva Joly ber polisen ta med honom i handbojor klädd i enbart kalsongerna.

Idag arbetar hon för norska regeringen i dess kamp mot världskorruptionen och penningtvättandet, i samarbete med åklagare och undersökningsdomare runt hela världen. Hennes två tidigare böcker om det korrumperade system vi lever i, både i Frankrike och utanför, såldes i 450.000 exemplar.

Kanske blir det en bok om Norge snart? I dessa dagar läser vi om mutskandaler där, vilket visar att man inte behöver gå över ån efter vatten.