Pressen och tidsandan påverkar varandra
Nr 7 2007 Årgång 73Inför mitt tillträde som Allmänhetens Pressombudsman den 17 september har jag av otaliga intervjuare fått frågan om hur nivån på pressetiken, enligt min uppfattning, har utvecklats i våra medier under de senaste tio–femton åren.
På den frågan har jag inte kunnat ge något enkelt svar därför att vårt mediala universum har förändrats radikalt på tio år. Internets inträde i den offentliga kommunikationen, med allt nytt detta innebär för offentlighetens villkor – för dess premisser, dess räckvidd och dess ansvarsförhållanden – gör att vi står inför nästan oöverskådliga etiska utmaningar. På det här området går det inte att tala om någon utveckling utan man måste tala om en helt ny situation.
Går vi emellertid till den mer traditionella publicistiken – de seriösa papperstidningarna och deras nätupplagor – har jag en ganska ljus föreställning om vad som har hänt under årens lopp.
Än så länge är kanske nätupplagornas ansvariga utgivare en aning ovana vid att etiskt hantera den nya publiceringsformens tempo och stundom ganska talspråkliga för att inte säga grova idiom. Men jag tycker mig se att de har börjat bli medvetna om problemet: att de bär etiskt ansvar för vad som sägs i det samtal de härbärgerar på sina nätsidor.
Papperstidningarnas ansvariga utgivare, kvällstidningarnas chefredaktörer inkluderade, har ett vaknare sinne för pressetikens krav idag än när jag för över tio år sedan var aktiv i Pressens Opinionsnämnd. Man intar överlag en ”ansvarig hållning” som de pressetiska reglernas inledande ”portalresonemang” betonar.
Dock är pressetikens normer i likhet med samhällets andra normer föränderliga till både innehåll och tillämpning. Tidsandan påverkar våra bedömningar och tidsandan krumbuktar sig på ett sätt som inte alltid är lätt att förutse.
Tidsandan påverkar ämnesval, grepp och tonfall i publicistiken, vilket inte ett ögonblick hindrar det motsatta: att pressen påverkar tidsandan. Publicistikens och tidsandans relation till varandra kan liknas vid en orm som biter sig själv i svansen.
På två områden tycker jag mig ha kunnat iaktta hårdare tag inom publicistiken idag jämfört med situationen ännu på 1990-talet. I båda fallen tror jag att tidsandan är boven i dramat.
Det enorma intresset för människors privata förhållanden som har brett ut sig i medievärlden förefaller att vara en spegling av sextio- och sjuttiotalisternas livsval, som står i kontrast mot det samhällsengagemang som präglade deras föräldrars hållning och därmed deras uppväxt.
Att det privata i alla dess dimensioner blivit offentligt – från livet i sängkammaren till samtalen kring köksbordet – har lett till att pressen ofta behandlar människor oerhört närgånget. Gränserna för privatlivets helgd har uppenbart tänjts i våra medier.
Till (kvälls)tidningarnas försvar kan sägas att närgångenheten mest drabbar dem vars offentliga affärsidé bygger på att de ”viker ut” sig. Folk vilkas offentlighet står på seriösare grund behandlas i regel med större respekt liksom också vanlig allmänhet som mot sin vilja hamnat i offentligheten.
Men tyvärr är det inte alltid så. Närgångenheten drabbar ofta också dem som har befogade anspråk på att lämnas ifred – anhöriga till såväl olycks- som brottsoffer exempelvis.
Ett annat område där tidsandan har framkallat ett bistrare pressetiskt klimat gäller publicering av namn och bild på misstänkta eller dömda gärningsmän vid grova brott.
Ännu under nittiotalet publicerades namn och bild på misstänkta endast om det inte rådde någon tvekan om vem eller vilka gärningsmannen/männen var, och att det inte heller rådde någon tvekan om att de kunde anses vara ytterst farliga. Ett tilläggsmotiv var att bildpublicering kunde hjälpa polisen att finna den eftersökte.
Namn och bild på dömda brottslingar publicerades bara vid omskrivna mord eller rån samt vid narkotikabrott.
Idag kan en misstänkt tvingas ståta med namn och bild på löpsedlar landet runt redan i samband med gripandet. DNA-spår anses vara så bindande bevisning att pressen avkunnar domen till och med innan åtal är väckt.
Tendensen att sänka ribban för publicering av namn och bild på samhällets olycksbarn hänger säkert ihop med att synen på kriminalitet i allmänhet har förändrats starkt under de senaste trettio åren.
På 1970-talet såg man ofta brottslingen som offer för ett orättvist samhälle. Brottet begick han i avsaknad av konstruktiva livsmöjligheter, för att kompensera sig för grova orättvisor.
Pressen ville skydda brottslingens identitet för att underlätta hans rehabilitering.
Idag kräver tidsandan att brottslingen ställs vid skampålen. Brott begår han för att han är en människa som inte förmår bära ansvar för sitt liv och visa hänsyn mot andra.
Själv är jag ingen anhängare av skampålefilosofin, låt vara att 1970-talets människo- och samhällssyn var väl naiv. De flesta brottslingar är utsatta människor men de mest utsatta är ändå deras anhöriga.
Namn och bild på grova brottslingar ska publiceras när det är befogat men inte per automatik.