Nordiskt samarbete
Nr 9 2005 Årgång 71
Gästkrönikören Leif Sevón, president i Finlands högsta domstol, vill slå ett slag för det nordiska samarbetet i lagstiftningsfrågor.
”Det nordiska samarbetet på lagstiftningens område är unikt i flera avseenden. Det är unikt i fråga om sin ålder. Det är enastående i fråga om sina former. Samarbetet saknar motsvarighet i fråga om uppnådda resultat.
Liksom allt samarbete bygger också det nordiska lagstiftningssamarbetet på en gemensam vilja hos samarbetsparterna. Viljan måste ta sikte på att uppnå och upprätthålla rättslikhet. Viljan till samarbete varierar därför mellan skiften på de poster, på vilka beslut fattas om riktlinjerna för samarbetet eller om detaljlösningar,”
Citatet är hämtat från en artikel jag skrev i ett häfte av Tidskrift for Rettsvitenskap år 1988 som för övrigt innehåller en bred översikt över lagstiftningssamarbetet. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag skulle endast det senare stycket i citatet formuleras i presens medan imperfektum skulle vara mera korrekt idet första stycket. Det förefaller korrekt att se tre faser i samarbetet: dess uppgång, storhetstid och förfall.
Uppgången karakteriseras av en betydande idealism. Många tyckte att det var viktigt att den gemensamma grundvalen för de nordiska samhällena skulle bevaras i ett klimat, där avvikelser mellan rättsordningarna spirade. En viss idealism präglade arbetet också när initiativet till samarbete konkretiserades i gemensam beredning av lagar på olika områden. Man eftersträvade enhetliga texter och var beredd att överge den för jurister inte ovanliga utgångspunkten: visserligen kan man på goda grunder kritisera det egna rättssystemet, men nog är det alltid bättre än alla andra.
Storhetstiden karakteriseras av en fortgående produktion av likalydande eller nästan likalydande texter. Av den omfattande samnordiska lagstiftningen kan det vara tillräckligt att nämna växel- och checklagarna, sjölagarna, avtalslagarna, köplagarna och aktiebolagslagarna. Den sista produkten var köplagarna från början av 1980-talet som visserligen aldrig ledde till lagstiftning i Danmark,
Den samnordiska lagstiftningen tillkom utan några formella folkrättsliga förpliktelser och accepterades oftast av riksdagarna med inga eller få ändringar. Vid sidan av den tillkom också ett antal folkrättsligt bindande konventioner mellan de nordiska länderna. Också konventionerna var föregångare och gällde områden, på vilka man länge drog sig för folkrättsliga förpliktelser. Det var till exempel fallet med konventionen om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Annan bild
I dag ser bilden annorlunda ut. Det som jag har betecknat som förfall kännetecknas av att rättslik lagstiftning revideras totalt eller partiellt i olika riktningar i de olika nordiska länderna. Ett exempel är aktiebolagslagstiftningen. En god bild av utvecklingen i dag och i morgon fick man på det nordiska juristmötet i Reykjavik i år. I den panel av företrädesvis företrädare för justitieministerierna i de olika nordiska länderna var man i stort sett enig om att lagberedningsarbete inte längre kan bedrivas på det sätt som var nödvändigt för att uppnå likalydande texter. För det finns det varken tid eller resurser, och riksdagarna har oftare än tidigare bestämda uppfattningar om hur man vill ha lagstiftningen. Tidsaspekten innebär att lagstiftning ofta är brådskande, ett påstående som om det generaliseras är oroväckande också ur andra synvinklar än den aktuella. Resursbristen motiverades med att framför allt arbetet inom EU kräver betydande resurser. Jag är inte alldeles övertygad om att lagberedningen inom EU kan tas till intäkt för tidsaspekten. Tidtabellerna inom EU är ofta varken pressade eller förutsägbara. Det är inte heller alltid fallet med den tid som står till buds för att transponera direktiv. När det gäller resurserna kunde man resa motargumentet att justitiedepartementens hela lagstiftningspersonal knappast är involverad i beredning inom EU. När det gäller riksdagarnas roll kan man åter notera att de allt mera sällan ställs inför frågan om inte också rättslikhet är ett beaktansvärt värde. Påståendet att lagstiftning inte kan bedrivas på samma sätt som tidigare kan vara riktigt ur tjänstemannasynvinkel. Talar man om de politiska beslutsfattarna är ordet man söker snarare vill än kan.
Varför är då ett nordiskt samarbete önskvärt på lagstiftningens område? För det första kan det vara skäl att hänvisa till Dantes Inferno: det finns grader i helvetet. Det gäller också lagstiftningen också om liknelsen med helvetet bör tas med en viss försiktighet. Samarbete har aldrig förekommit på alla områden och ofta på goda grunder. Trots likheterna i våra samhällen i fråga om grundläggande värderingar och rättsordningens uppbyggnad finns det områden där förhållandena, problemen och ambitionerna är olika. Samtidigt måste man ställa frågan om inte en intensivare mobilitet i fråga om såväl personer som ekonomisk verksamhet ställer allt högre krav. När det gäller enskilda personer visar den utredning som ambassadören Ole Norrback gjort för Nordiska rådet, att problem uppkommer på flera områden för dem som flyttar från ett nordiskt land till ett annat. Ibland visar sig problemen först i ett skede, då de inte längre kan åtgärdas. Det är fallet med familje- och arvsrättsliga problem. På det området vore det synd om de omfattande utredningar som nyligen lagts fram på området skulle läggas till handlingarna. När det gäller ekonomisk verksamhet måste man fråga sig hur lyckligt det är att reglerna för verksamheten är olika i de olika länderna. Det gäller inte minst aktiebolagslagstiftningen men också t.ex. arbetstagarnas ställning vid sanering av bolag med verksamhet i de olika länderna.
Andra skäl för samarbete
Men det finns också andra skäl för samarbete. Problem kan dyka upp vid olika tidpunkter i de olika länderna. Det kan då vara till nytta att kunna förutse händelseutvecklingen på grundval av erfarenheter från de övriga länderna. Det kan också vara nyttigt att gemensamt analysera problem och diskutera metoder för att lösa dem. I en allt snabbare utveckling kan det också vara nyttigt att få tillgång till bästa möjliga expertis vid sådana överväganden. Slutligen är samarbetet viktigt med tanke på tyngd i internationella förhandlingar.
Det här kan förefalla som dagdrömmar – på sina håll också som mardrömmar. Erfarenheterna från andra sektorer inom rättslivet har övertygat åtminstone mig om att det nordiska samarbetet har mycket att ge. Jag tänker då framför allt på samarbetet mellan de högsta domstolarna i de nordiska länderna. Det är en källa inte minst till inspiration, men den kan också konkretiseras i reformer i den egna domstolen. På den punkten har särskilt samarbetet mellan de högsta domstolarna i Sverige och Finland visat sig kunna avkasta åtskillig konkret nytta.
LEIF SEVÓN
President i Finlands högsta domstol
Publicerad i nr 9/2005
Liksom allt samarbete bygger också det nordiska lagstiftningssamarbetet på en gemensam vilja hos samarbetsparterna. Viljan måste ta sikte på att uppnå och upprätthålla rättslikhet. Viljan till samarbete varierar därför mellan skiften på de poster, på vilka beslut fattas om riktlinjerna för samarbetet eller om detaljlösningar,”
Citatet är hämtat från en artikel jag skrev i ett häfte av Tidskrift for Rettsvitenskap år 1988 som för övrigt innehåller en bred översikt över lagstiftningssamarbetet. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Idag skulle endast det senare stycket i citatet formuleras i presens medan imperfektum skulle vara mera korrekt idet första stycket. Det förefaller korrekt att se tre faser i samarbetet: dess uppgång, storhetstid och förfall.
Uppgången karakteriseras av en betydande idealism. Många tyckte att det var viktigt att den gemensamma grundvalen för de nordiska samhällena skulle bevaras i ett klimat, där avvikelser mellan rättsordningarna spirade. En viss idealism präglade arbetet också när initiativet till samarbete konkretiserades i gemensam beredning av lagar på olika områden. Man eftersträvade enhetliga texter och var beredd att överge den för jurister inte ovanliga utgångspunkten: visserligen kan man på goda grunder kritisera det egna rättssystemet, men nog är det alltid bättre än alla andra.
Storhetstiden karakteriseras av en fortgående produktion av likalydande eller nästan likalydande texter. Av den omfattande samnordiska lagstiftningen kan det vara tillräckligt att nämna växel- och checklagarna, sjölagarna, avtalslagarna, köplagarna och aktiebolagslagarna. Den sista produkten var köplagarna från början av 1980-talet som visserligen aldrig ledde till lagstiftning i Danmark,
Den samnordiska lagstiftningen tillkom utan några formella folkrättsliga förpliktelser och accepterades oftast av riksdagarna med inga eller få ändringar. Vid sidan av den tillkom också ett antal folkrättsligt bindande konventioner mellan de nordiska länderna. Också konventionerna var föregångare och gällde områden, på vilka man länge drog sig för folkrättsliga förpliktelser. Det var till exempel fallet med konventionen om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Annan bild
I dag ser bilden annorlunda ut. Det som jag har betecknat som förfall kännetecknas av att rättslik lagstiftning revideras totalt eller partiellt i olika riktningar i de olika nordiska länderna. Ett exempel är aktiebolagslagstiftningen. En god bild av utvecklingen i dag och i morgon fick man på det nordiska juristmötet i Reykjavik i år. I den panel av företrädesvis företrädare för justitieministerierna i de olika nordiska länderna var man i stort sett enig om att lagberedningsarbete inte längre kan bedrivas på det sätt som var nödvändigt för att uppnå likalydande texter. För det finns det varken tid eller resurser, och riksdagarna har oftare än tidigare bestämda uppfattningar om hur man vill ha lagstiftningen. Tidsaspekten innebär att lagstiftning ofta är brådskande, ett påstående som om det generaliseras är oroväckande också ur andra synvinklar än den aktuella. Resursbristen motiverades med att framför allt arbetet inom EU kräver betydande resurser. Jag är inte alldeles övertygad om att lagberedningen inom EU kan tas till intäkt för tidsaspekten. Tidtabellerna inom EU är ofta varken pressade eller förutsägbara. Det är inte heller alltid fallet med den tid som står till buds för att transponera direktiv. När det gäller resurserna kunde man resa motargumentet att justitiedepartementens hela lagstiftningspersonal knappast är involverad i beredning inom EU. När det gäller riksdagarnas roll kan man åter notera att de allt mera sällan ställs inför frågan om inte också rättslikhet är ett beaktansvärt värde. Påståendet att lagstiftning inte kan bedrivas på samma sätt som tidigare kan vara riktigt ur tjänstemannasynvinkel. Talar man om de politiska beslutsfattarna är ordet man söker snarare vill än kan.
Varför är då ett nordiskt samarbete önskvärt på lagstiftningens område? För det första kan det vara skäl att hänvisa till Dantes Inferno: det finns grader i helvetet. Det gäller också lagstiftningen också om liknelsen med helvetet bör tas med en viss försiktighet. Samarbete har aldrig förekommit på alla områden och ofta på goda grunder. Trots likheterna i våra samhällen i fråga om grundläggande värderingar och rättsordningens uppbyggnad finns det områden där förhållandena, problemen och ambitionerna är olika. Samtidigt måste man ställa frågan om inte en intensivare mobilitet i fråga om såväl personer som ekonomisk verksamhet ställer allt högre krav. När det gäller enskilda personer visar den utredning som ambassadören Ole Norrback gjort för Nordiska rådet, att problem uppkommer på flera områden för dem som flyttar från ett nordiskt land till ett annat. Ibland visar sig problemen först i ett skede, då de inte längre kan åtgärdas. Det är fallet med familje- och arvsrättsliga problem. På det området vore det synd om de omfattande utredningar som nyligen lagts fram på området skulle läggas till handlingarna. När det gäller ekonomisk verksamhet måste man fråga sig hur lyckligt det är att reglerna för verksamheten är olika i de olika länderna. Det gäller inte minst aktiebolagslagstiftningen men också t.ex. arbetstagarnas ställning vid sanering av bolag med verksamhet i de olika länderna.
Andra skäl för samarbete
Men det finns också andra skäl för samarbete. Problem kan dyka upp vid olika tidpunkter i de olika länderna. Det kan då vara till nytta att kunna förutse händelseutvecklingen på grundval av erfarenheter från de övriga länderna. Det kan också vara nyttigt att gemensamt analysera problem och diskutera metoder för att lösa dem. I en allt snabbare utveckling kan det också vara nyttigt att få tillgång till bästa möjliga expertis vid sådana överväganden. Slutligen är samarbetet viktigt med tanke på tyngd i internationella förhandlingar.
Det här kan förefalla som dagdrömmar – på sina håll också som mardrömmar. Erfarenheterna från andra sektorer inom rättslivet har övertygat åtminstone mig om att det nordiska samarbetet har mycket att ge. Jag tänker då framför allt på samarbetet mellan de högsta domstolarna i de nordiska länderna. Det är en källa inte minst till inspiration, men den kan också konkretiseras i reformer i den egna domstolen. På den punkten har särskilt samarbetet mellan de högsta domstolarna i Sverige och Finland visat sig kunna avkasta åtskillig konkret nytta.
LEIF SEVÓN
President i Finlands högsta domstol
Publicerad i nr 9/2005