Replik: Eva Stenborre - Gick brott verkligen inte att styrka?
Nr 6 2005 Årgång 71
Europakonventionen ska tillämpas i Sverige.
Vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin gick i nr 4 av Advokaten i svaromål beträffande min debattartikel som publicerades i nr 3.
I repliken får vi reda på att det var Catharina Bergqvist Levin som fattade beslutet att inte återuppta en nedlagd förundersökning, som tog sikte på de skador som en person hade vållats i samband med ett polisiärt omhändertagande.
Det var detta ärende som jag diskuterade i min debattartikel, även om jag inte pekade ut det särskilt i och med att jag framför allt ville diskutera tillämpningen av Europakonventionen i Sverige och inte det enskilda fallet.
I detta svar på repliken bemöter jag särskilt det som framfördes av Catharina Bergqvist Levin, men jag går inte in i detalj på innehållet i vare sig min artikel eller repliken utan hänvisar i stället till dessa.
För det första vill jag klargöra att jag har samma uppfattning som Catharina Bergqvist Levin när det gäller att den bevisregel, som Europadomstolen tillämpar i sådana mål som jag diskuterade i min artikel, kan anses strida mot fundamentala straffrättsliga principer om den tillämpas på ansvarsfrågan i ett brottmål.
Det var emellertid inte det jag påstod i min debattartikel. Det jag däremot menade var att brott gick att styrka mot Europakonventionen, även om inte ansvarsfrågan i det enskilda fallet kunde bevisas.
Poängen i min debattartikel var alltså att Europakonventionen utgör svensk rätt och skall tillämpas i Sverige, på det sätt som Europadomstolen tillämpar den, även om det inte går att styrka att någon enskild individ har begått brott, som exempelvis i det nämnda svenska fallet.
Det är till och med så att de rättigheter som garanteras i Europakonventionen i första hand skall tillgodoses vid nationell domstol/myndighet. Det är först när någon anser att han/hon inte fått sin sak tillvaratagen i medlemsstaten, som klagomål kan anföras vid Europadomstolen. Den klagande måste med andra ord först ha uttömt de inhemska rättsmedlen innan han/hon kan få sin sak prövad vid domstolen i Strasbourg, annars avvisas klagomålet.
För det andra gäller att den som menar sig ha blivit felaktigt behandlad i strid med Europakonventionen, kan i så fall kräva staten på skadestånd för kränkningen.
Om nämligen det i min debattartikel diskuterade fallet skulle tas upp vid Europadomstolen, skulle detta medföra (om nu sakförhållandena är korrekt beskrivna i massmedierna) att Sverige kan fällas för brott mot artikel 3 i Europakonventionen. Detta kan motiveras med att mannen i fråga har blivit omänskligt och förnedrande behandlad i strid med artikel 3 (vi får hoppas att det inte var så illa att det skulle bedömas som tortyr, vilket kan vara fallet vid svår misshandel).
Om det dessutom stämmer som mannens advokat hävdade i medierna, att utredningen visade att en eller flera av de misstänkta hade ljugit, varför ombudet ansåg att detta var tillräckligt för att väcka åtal för grovt vållande till kroppsskada, skulle den svenska staten dessutom kunna fällas för brott mot artikel 3 på grund av att mannen inte fick sin sak tillräckligt grundligt och objektivt utredd av myndigheterna, och prövad i domstol (således även brott mot artikel 13 i sistnämnda avseende).
Observera alltså att artikel 3 inte bara innebär att Europadomstolen bedömer om någon blivit omänskligt och förnedrande behandlad i strid med artikel 3 (eller torterad), utan även om myndigheternas utredning har varit tillräckligt grundlig och objektiv. Europadomstolen gör således en bedömning av om förundersökningen sköttes på det sätt som kan förväntas. Detta finns det ett flertal exempel på från Europadomstolen.
Det är till och med så att Europadomstolen har fällt en medlemsstat för brott mot Europakonventionen på grund av att straffet, som hade bestämts för två myndighetspersoner ansågs för milt, se om detta i Öneryildiz mot Turkiet (2004-11-30).
Ett sätt för Sverige att slippa bli fällt i Europadomstolen i sådana fall som det nämnda, skulle vara att Högsta domstolen slår fast att i liknande situationer skall domstolarna i Sverige tillämpa den nämnda bevisregeln.
Detta kräver dock att ett sådant mål förs upp till prövning i högsta instans, på samma sätt som gjordes i det tvistemål (T72-04) som jag nämnde i debattartikeln och som handlar om utdömande av ideellt skadestånd med direkt stöd av artikel 13 i Europakonventionen.
Högsta domstolen har nu meddelat dom i målet. Domstolen bestämde för första gången att en person som anser att han/hon fått sin sak handlagd för långsamt av myndigheterna i Sverige, kan kräva skadestånd från staten för den utdragna handläggningen med direkt stöd av artikel 13 i konventionen.
I detta unika mål från Högsta domstolen beviljades mannen ifråga alltså rätt till ideellt skadestånd med 100 000 kr (non-pecuniary damage) med direkt stöd av artikel 13 i konventionen för den långsamma handläggningen. Han medgavs dessutom 700 000 kr för inkomstförlust. (Det skadeståndsgrundande brottmålet ogillades i tingsrätten och överklagades aldrig, varför mannen inte kunde gottgöras för den långa handläggningen genom att påföljden mildrades med stöd av 29 kap. 5 § BrB.)
Högsta domstolen motiverade det beviljade skadeståndet med att Europakonventionen utgör svensk rätt, och skall tolkas i enlighet med tidigare domar från Europadomstolen, som exempelvis Kudla mot Polen (2000-10-26).
I detta avgörande från Europadomstolen sägs bland annat att artikel 13 inte bara garanterar att en person har rätt att få sin sak prövad vid inhemsk domstol, han/hon skall även beviljas gottgörelse för ett eventuellt brott mot konventionen. Denna gottgörelse måste inte nödvändigtvis vara ekonomisk ersättning, den kan lika gärna bestå av att straffet mildras.
Det nämnda sällsynta prejudikatet från HD kommer nu att få den effekten att underrätterna måste börja tillämpa Europakonventionen även vid svenska domstolar. Högsta domstolen slog ju fast att mannen hade rätt till skadestånd med direkt stöd av Europakonventionen. (Såväl tingsrätten som hovrätten hade beviljat mannen 100 000 kr i ideellt skadestånd med hänvisning till Europakonventionen, medan det endast var hovrätten som ansåg att han även skulle ha ersättning för inkomstförlust.)
I detta sammanhang bör jag väl också för tydlighetens skull nämna att justitiekanslern Göran Lambertz tidigare inte har beviljat ideellt skadestånd med direkt stöd av Europakonventionen. Detta har motiverats med att det i Europakonventionen saknas "skadeståndsbestämmelser som kan tillämpas i nationella domstolar" (se om detta i artikeln Det allmännas skadeståndsansvar i framtiden – trender och utvecklingsmöjligheter, JT 2004-05 s. 3 ff.).
Högsta domstolen däremot tillämpade Europakonventionen så som domstolen i Strasbourg praktiserar den och kom fram till att artikel 13 omfattar en rätt till såväl domstolsprövning som skälig gottgörelse.
För att återgå till min debattartikel menade jag alltså att myndigheterna och domstolarna i Sverige måste börja tillämpa Europakonventionen så som Europadomstolen tolkar den på motsvarande sätt som Högsta domstolen gjorde i T72-04.
När det gäller det svenska fallet i vilket brott inte gick att styrka, kan de svenska domstolarna för det första pröva om mannen blev behandlad i strid med artikel 3. Vid denna prövning kan domstolarna använda den bevisregel som Europadomstolen tillämpar. Ombudet får i så fall styrka att mannen fick skador under frihetsberövandet som han inte hade innan (med läkarintyg) och göra gällande att mannen inte själv tillfogade sig dessa. Det åligger i så fall staten att förklara hur mannen blev skadad. Om staten inte kan göra sannolikt hur skadorna uppkom, föreligger brott mot artikel 3.
För det andra kan avgöras om mannen fick sin sak tillräckligt grundligt och objektivt utredd av myndigheterna (artikel 3). För det tredje kan domstolarna granska om mannen hade rätt till domstolsprövning i Sverige eller om han gick miste om detta i strid med artikel 13. Slutligen kan avgöras om staten är skadeståndsskyldig på grund av brott mot Europakonventionen.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att denna prövning som jag beskrivit inte handlar om att pröva ansvarsfrågan beträffande de inblandade poliserna/vakterna. Frågan som skall avgöras är om mannen fick en rättssäker handläggning av sin sak, en rättvis rättegång, eller om han har rätt till skadestånd för att så inte är fallet. Denna fråga kan avgöras vid svensk domstol med stöd av Europakonventionen på samma sätt som Högsta domstolen kunde avgöra att mannen i T72-04 inte fick en rättvis rättegång och därför hade rätt till skadestånd med stöd av konventionen.
Avslutningsvis vill jag bara tillägga att i och med Högsta domstolens dom T 72-04 behöver inte den i Sverige som anser sig ha blivit felaktigt behandlad i strid med Europakonventionen, vända sig till Europadomstolen i Strasbourg. Han/hon kan i stället först få sin sak prövad vid svensk domstol. Detta medför i sin tur att vi i Sverige fortfarande kan påstå att den svenska staten, i alla fall Högsta domstolen, fortfarande värnar om våra mänskliga fri- och rättigheter.
EVA STENBORRE
Doktor i straffrätt
Publicerad i nr 6 2005
I repliken får vi reda på att det var Catharina Bergqvist Levin som fattade beslutet att inte återuppta en nedlagd förundersökning, som tog sikte på de skador som en person hade vållats i samband med ett polisiärt omhändertagande.
Det var detta ärende som jag diskuterade i min debattartikel, även om jag inte pekade ut det särskilt i och med att jag framför allt ville diskutera tillämpningen av Europakonventionen i Sverige och inte det enskilda fallet.
I detta svar på repliken bemöter jag särskilt det som framfördes av Catharina Bergqvist Levin, men jag går inte in i detalj på innehållet i vare sig min artikel eller repliken utan hänvisar i stället till dessa.
För det första vill jag klargöra att jag har samma uppfattning som Catharina Bergqvist Levin när det gäller att den bevisregel, som Europadomstolen tillämpar i sådana mål som jag diskuterade i min artikel, kan anses strida mot fundamentala straffrättsliga principer om den tillämpas på ansvarsfrågan i ett brottmål.
Det var emellertid inte det jag påstod i min debattartikel. Det jag däremot menade var att brott gick att styrka mot Europakonventionen, även om inte ansvarsfrågan i det enskilda fallet kunde bevisas.
Poängen i min debattartikel var alltså att Europakonventionen utgör svensk rätt och skall tillämpas i Sverige, på det sätt som Europadomstolen tillämpar den, även om det inte går att styrka att någon enskild individ har begått brott, som exempelvis i det nämnda svenska fallet.
Det är till och med så att de rättigheter som garanteras i Europakonventionen i första hand skall tillgodoses vid nationell domstol/myndighet. Det är först när någon anser att han/hon inte fått sin sak tillvaratagen i medlemsstaten, som klagomål kan anföras vid Europadomstolen. Den klagande måste med andra ord först ha uttömt de inhemska rättsmedlen innan han/hon kan få sin sak prövad vid domstolen i Strasbourg, annars avvisas klagomålet.
För det andra gäller att den som menar sig ha blivit felaktigt behandlad i strid med Europakonventionen, kan i så fall kräva staten på skadestånd för kränkningen.
Om nämligen det i min debattartikel diskuterade fallet skulle tas upp vid Europadomstolen, skulle detta medföra (om nu sakförhållandena är korrekt beskrivna i massmedierna) att Sverige kan fällas för brott mot artikel 3 i Europakonventionen. Detta kan motiveras med att mannen i fråga har blivit omänskligt och förnedrande behandlad i strid med artikel 3 (vi får hoppas att det inte var så illa att det skulle bedömas som tortyr, vilket kan vara fallet vid svår misshandel).
Om det dessutom stämmer som mannens advokat hävdade i medierna, att utredningen visade att en eller flera av de misstänkta hade ljugit, varför ombudet ansåg att detta var tillräckligt för att väcka åtal för grovt vållande till kroppsskada, skulle den svenska staten dessutom kunna fällas för brott mot artikel 3 på grund av att mannen inte fick sin sak tillräckligt grundligt och objektivt utredd av myndigheterna, och prövad i domstol (således även brott mot artikel 13 i sistnämnda avseende).
Observera alltså att artikel 3 inte bara innebär att Europadomstolen bedömer om någon blivit omänskligt och förnedrande behandlad i strid med artikel 3 (eller torterad), utan även om myndigheternas utredning har varit tillräckligt grundlig och objektiv. Europadomstolen gör således en bedömning av om förundersökningen sköttes på det sätt som kan förväntas. Detta finns det ett flertal exempel på från Europadomstolen.
Det är till och med så att Europadomstolen har fällt en medlemsstat för brott mot Europakonventionen på grund av att straffet, som hade bestämts för två myndighetspersoner ansågs för milt, se om detta i Öneryildiz mot Turkiet (2004-11-30).
Ett sätt för Sverige att slippa bli fällt i Europadomstolen i sådana fall som det nämnda, skulle vara att Högsta domstolen slår fast att i liknande situationer skall domstolarna i Sverige tillämpa den nämnda bevisregeln.
Detta kräver dock att ett sådant mål förs upp till prövning i högsta instans, på samma sätt som gjordes i det tvistemål (T72-04) som jag nämnde i debattartikeln och som handlar om utdömande av ideellt skadestånd med direkt stöd av artikel 13 i Europakonventionen.
Högsta domstolen har nu meddelat dom i målet. Domstolen bestämde för första gången att en person som anser att han/hon fått sin sak handlagd för långsamt av myndigheterna i Sverige, kan kräva skadestånd från staten för den utdragna handläggningen med direkt stöd av artikel 13 i konventionen.
I detta unika mål från Högsta domstolen beviljades mannen ifråga alltså rätt till ideellt skadestånd med 100 000 kr (non-pecuniary damage) med direkt stöd av artikel 13 i konventionen för den långsamma handläggningen. Han medgavs dessutom 700 000 kr för inkomstförlust. (Det skadeståndsgrundande brottmålet ogillades i tingsrätten och överklagades aldrig, varför mannen inte kunde gottgöras för den långa handläggningen genom att påföljden mildrades med stöd av 29 kap. 5 § BrB.)
Högsta domstolen motiverade det beviljade skadeståndet med att Europakonventionen utgör svensk rätt, och skall tolkas i enlighet med tidigare domar från Europadomstolen, som exempelvis Kudla mot Polen (2000-10-26).
I detta avgörande från Europadomstolen sägs bland annat att artikel 13 inte bara garanterar att en person har rätt att få sin sak prövad vid inhemsk domstol, han/hon skall även beviljas gottgörelse för ett eventuellt brott mot konventionen. Denna gottgörelse måste inte nödvändigtvis vara ekonomisk ersättning, den kan lika gärna bestå av att straffet mildras.
Det nämnda sällsynta prejudikatet från HD kommer nu att få den effekten att underrätterna måste börja tillämpa Europakonventionen även vid svenska domstolar. Högsta domstolen slog ju fast att mannen hade rätt till skadestånd med direkt stöd av Europakonventionen. (Såväl tingsrätten som hovrätten hade beviljat mannen 100 000 kr i ideellt skadestånd med hänvisning till Europakonventionen, medan det endast var hovrätten som ansåg att han även skulle ha ersättning för inkomstförlust.)
I detta sammanhang bör jag väl också för tydlighetens skull nämna att justitiekanslern Göran Lambertz tidigare inte har beviljat ideellt skadestånd med direkt stöd av Europakonventionen. Detta har motiverats med att det i Europakonventionen saknas "skadeståndsbestämmelser som kan tillämpas i nationella domstolar" (se om detta i artikeln Det allmännas skadeståndsansvar i framtiden – trender och utvecklingsmöjligheter, JT 2004-05 s. 3 ff.).
Högsta domstolen däremot tillämpade Europakonventionen så som domstolen i Strasbourg praktiserar den och kom fram till att artikel 13 omfattar en rätt till såväl domstolsprövning som skälig gottgörelse.
För att återgå till min debattartikel menade jag alltså att myndigheterna och domstolarna i Sverige måste börja tillämpa Europakonventionen så som Europadomstolen tolkar den på motsvarande sätt som Högsta domstolen gjorde i T72-04.
När det gäller det svenska fallet i vilket brott inte gick att styrka, kan de svenska domstolarna för det första pröva om mannen blev behandlad i strid med artikel 3. Vid denna prövning kan domstolarna använda den bevisregel som Europadomstolen tillämpar. Ombudet får i så fall styrka att mannen fick skador under frihetsberövandet som han inte hade innan (med läkarintyg) och göra gällande att mannen inte själv tillfogade sig dessa. Det åligger i så fall staten att förklara hur mannen blev skadad. Om staten inte kan göra sannolikt hur skadorna uppkom, föreligger brott mot artikel 3.
För det andra kan avgöras om mannen fick sin sak tillräckligt grundligt och objektivt utredd av myndigheterna (artikel 3). För det tredje kan domstolarna granska om mannen hade rätt till domstolsprövning i Sverige eller om han gick miste om detta i strid med artikel 13. Slutligen kan avgöras om staten är skadeståndsskyldig på grund av brott mot Europakonventionen.
För tydlighetens skull vill jag påpeka att denna prövning som jag beskrivit inte handlar om att pröva ansvarsfrågan beträffande de inblandade poliserna/vakterna. Frågan som skall avgöras är om mannen fick en rättssäker handläggning av sin sak, en rättvis rättegång, eller om han har rätt till skadestånd för att så inte är fallet. Denna fråga kan avgöras vid svensk domstol med stöd av Europakonventionen på samma sätt som Högsta domstolen kunde avgöra att mannen i T72-04 inte fick en rättvis rättegång och därför hade rätt till skadestånd med stöd av konventionen.
Avslutningsvis vill jag bara tillägga att i och med Högsta domstolens dom T 72-04 behöver inte den i Sverige som anser sig ha blivit felaktigt behandlad i strid med Europakonventionen, vända sig till Europadomstolen i Strasbourg. Han/hon kan i stället först få sin sak prövad vid svensk domstol. Detta medför i sin tur att vi i Sverige fortfarande kan påstå att den svenska staten, i alla fall Högsta domstolen, fortfarande värnar om våra mänskliga fri- och rättigheter.
EVA STENBORRE
Doktor i straffrätt
Publicerad i nr 6 2005