Hotbilder och oberoendet
Nr 6 2005 Årgång 71
Det är den demokratiska rättsstatens skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra terrorbrott och att lagföra de skyldiga, liksom att värna de mänskliga rättigheterna. Det finns en motsättning mellan dessa mål, som skapar svåra avvägningar framför allt i lagstiftningsarbetet men också i rättstillämpningen. Populism är dock en farlig rådgivare. Där har juristerna – och media – ett särskilt ansvar för att delta i debatten och påtala när gränserna närmas eller överträds. Men, jurister har också en viktig uppgift att sakligt och konstruktivt medverka till rättsstatens skydd vid utformningen av regelverk genom att biträda samhället vid regelutformningen.
Alla mänskliga rättigheter är inte av samma dignitet. Det är skillnad på åsidosättande av mänskliga rättigheter vad gäller integritet å ena sidan och rättssäkerhet i meningen likhet inför lagen, förutsebarhet och due process å den andra. Den ovillkorliga rätten att inte bli utsatt för tortyr är viktigare än rätten att inte bli utsatt för oönskad fotografering när man på offentlig plats dricker saft med sina barn. Dödsstraffets avskaffande upplevs av alla som viktigare än ersättningsnivån vid samhälleligt ianspråktagande av egendom. Vissa mänskliga rättigheter är helt enkelt mer skyddsvärda än andra.
Begreppet rättssäkerhet är heller inte absolut. En stats rättsordning kan präglas av olika grader av rättssäkerhet. Avvägningen mellan brottsbekämpningsintresset och upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan utfalla olika i olika stater vid olika tidpunkter. För bara något år sedan upprördes människor över det ökade antalet övervakningskameror. I ljuset av sommarens terrordåd i London är upprördheten idag att hänföra till det stora antalet trasiga övervakningskameror i tunnelbanan.
Som minimikrav vid straffrättslig lagstiftning och införande av straffprocessuella tvångsåtgärder brukar framhållas att det skall finnas ett behov, att den tänkta åtgärden kan förväntas bli effektiv och att åtgärden är proportionell. Proportionalitetsavvägningarna har dock inte sällan utfallit till den enskildes nackdel.
Integritetsinskränkningarna ökar. Kravet på "due process" och upprätthållande av "the rule of law" har eftersatts. USA:s Patriot Act, FN:s terroristlistor, olika rambeslut från EU och enskilda staters agerande innehåller alla exempel på detta.
I USA tillåts telefonavlyssning av advokater utan misstanke om brott från advokatens sida. Boklån på bibliotek registreras. USA har i fånglägret i Guantanamo Bay brutit mot grundläggande rättsstatsprinciper och på ett flagrant sätt åsidosatt mänskliga rättigheter. Storbritannien har infört möjligheter att under lång tid ta utländska medborgare i förvar utan domstolsprövning. Tony Blair har i dagarna aviserat inskränkningar i yttrandefriheten m m. I Sverige har vi medverkat till att besluta om frysning av tillgångarna för tre svenskar med somaliskt ursprung. En av dessa är fortfarande berövad – utan att veta vad han är misstänkt för och utan att ha fått sin sak behörigen prövad – sina tillgångar. Han lever på existensminimum.
Sverige har likaså varit föregångsland vad gäller utlämning av två egyptiska medborgare som ansökt om asyl i Sverige. För första gången utlämnade ett EU-land politiskt aktiva flyktingar till den regim som de uppgivit sig vara förföljda av. Det torde vara ett åsidosättande av tortyrförbudet som i vart fall tidigare uppfattats som en absolut rättighet. Tanken att vi skulle utlämnat Nelson Mandela till Sydafrika ter sig inte helt oproblematisk.
På svenskt initiativ överväger EU att införa skyldighet för data- och teleoperatörer att spara uppgifter om meddelanden i flera år. Näst intill dagligen kommer nya förslag i samma riktning. Det kan gälla buggning, preventiv telefonavlyssning mm, förslag om rätt att genomföra husrannsakan utan att informera i efterhand osv, osv.
Spanien har förbjudit det parlamentariska partiet Batasuna och klassat det som en terroristorganisation. I Tyskland uppges kurder ha blivit utsatta för omfattande razzior utan konkreta anklagelser eller misstankar. Exemplen kan göras fler. Faran är att politiska motståndsrörelser, antiglobaliseringsrörelser, djurrättsaktivister, anarkister, medborgarrättsaktivister och andra obekväma organisationer och därigenom dess medlemmar och supporters omfattas av terroristbegreppet. Den politiska beslutsordningen inför att föra upp någon på terroristlistan förtjänar att granskas särskilt. Nog hade ANC väl kunnat inordnas under detta begrepp enligt EU:s rambeslut om terrorism? Alldeles särskilt framgår detta av det undantag som explicit gjorts vad angår motståndsrörelsen under andra världskriget.
"Guilt by association" är ett begrepp som fått ökad aktualitet. Av EU-kommissionens strategi för unionens brottsförebyggande arbete framgår att med brott avses inte bara lagbrott utan också "bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet".
Enligt samma linje reflekterar EU:s ministerråd när de bland annat på svenskt initiativ inrättade ett Europeiskt brottsförebyggande nätverk. Brottsförebyggande åtgärder definierades som "alla åtgärder som är avsedda att minska eller på annat sätt bidrar till en minskning av brottsligheten och medborgarnas känsla av osäkerhet".
På detta sätt riskerar tvångsåtgärder att frikopplas från lagen. Ytterst kan det leda till ett övergivande av legalitetsprincipen. Om staten vidtar tvångsåtgärder mot grupper i stället för mot individer baserade på ett riskbeteende riskerar engagemang i politiska organisationer, i religiösa sammanhang eller vilken grupptillhörighet som helst att drabbas – men det kan tveklöst innebära ökad effektivitet. Det är mot den bakgrunden man känner stor olust inför olika förslag om skärpta regler, särskilt när de kommer från demokratiskt valda riksdagsledamöter.
Undantag för upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan vara påkallat. Den svåra uppgiften är enligt min mening att på ett försvarligt sätt dra gränserna för tolkningen och tillämpningen av mänskliga rättigheter i den konkreta situationen. Grundförutsättningen är ett systematiskt rättssäkert transparent regelverk som garanterar due process. Denna uppgift är särskilt grannlaga när hoten är svåra och den med samhällsangreppen förenade risken är hög. En rättsstat kännetecknas av att den enskilde har ett effektivt rättsligt skydd mot kränkningar genom statens maktutövning, dvs genom missbruk av rättsordningen – något som talar för och förutsätter en tydlig maktdelning.
Domstolars oberoende och opartiska domare är den kanske viktigaste länken för upprätthållande av rättsstatens principer. Det innefattar granskning av polis och åklagare, liksom lagstiftningens förenlighet med övergripande normer och lagar. Ett färskt exempel härpå är den tyska författningsdomstolens beslut att den europeiska arresteringsordern inte får tillämpas i Tyskland innan lagstiftningen som genomför den rättats till så den överensstämmer med den tyska grundlagen. Författningsdomstolen fann att lagen om europeisk arresteringsorder på ett oproportionerligt sätt kränkte skyddet mot utlämning, liksom rätten att få sin sak prövad i domstol (Bundesverfassungsgericht, pressmeddelande 64/2005, mål nr 2 BvR 2236/04, dom 2005-07-18).
Mycket av det lagstiftnings- och konventionsarbete som pågår och har beslutats om inom EU och FN har initierats långt före den 11 september 2001. Händelserna detta datum och senare har emellertid påskyndat arbetstakten betydligt. De ofullkomligheter i beredning och lagstiftning som finns för såväl EU:s regelverk, säkerhetsrådets resolutioner som nationellt har tydliggjorts. Grundläggande lagstiftning med stora konsekvenser för enskildas rätt kommer till stånd med begränsad demokratisk insyn och minskad parlamentarisk kontroll. Därför är de oberoende domstolarnas betydelse särskilt viktig.
Rättsstaten kräver vidare oberoende advokater som ges möjlighet att utföra sin klients talan på ett rättssäkert sätt med ett ovillkorligt skydd för advokaters tystnadsplikt. Inte ens diktaturerna i olika väst- och östländer i Europa på 1900-talet transformerade advokaterna till regeringens poliser.
Internationell och nationell parlamentarisk kontroll, uppföljning och transparens är andra nödvändiga komponenter vid global terrorbekämpning. Det förhållandet att terrorismen är ett globalt problem innebär dock inte att behovet av verktyg och åtgärder är desamma överallt. Hotbilder och säkerhetstänkande styr och legitimerar våldsanvändning och åsidosättande av mänskliga rättigheter. Detta kan på kort sikt leda till effektivitetsvinster, men riskerar på längre sikt att urholka allt det som kallas rättssäkerhet och rättstrygghet och därmed också effektiviteten.
Som nämnts ovan menar jag att advokater och jurister har ett särskilt ansvar för att bevaka när de mänskliga rättigheterna inskränks, och Advokatsamfundet är ofta kritiskt till nya förslag om till exempel polisiära tvångsmedel. Vår uppgift är dock inte att alltid säga nej. Men vi har ett ansvar för att se till att de inskränkningar som föreslås uppfyller grundläggande krav på behov, effektivitet och proportionalitet. Att peka på sådana brister betyder inte att man är en nejsägare, utan att man på ett konstruktivt sätt försöker bidra till att lagstiftningen uppfyller de krav som regeringsformen föreskriver. Det kommer Advokatsamfundet fortsätta att göra.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Publicerad i nr 6 2005
Begreppet rättssäkerhet är heller inte absolut. En stats rättsordning kan präglas av olika grader av rättssäkerhet. Avvägningen mellan brottsbekämpningsintresset och upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan utfalla olika i olika stater vid olika tidpunkter. För bara något år sedan upprördes människor över det ökade antalet övervakningskameror. I ljuset av sommarens terrordåd i London är upprördheten idag att hänföra till det stora antalet trasiga övervakningskameror i tunnelbanan.
Som minimikrav vid straffrättslig lagstiftning och införande av straffprocessuella tvångsåtgärder brukar framhållas att det skall finnas ett behov, att den tänkta åtgärden kan förväntas bli effektiv och att åtgärden är proportionell. Proportionalitetsavvägningarna har dock inte sällan utfallit till den enskildes nackdel.
Integritetsinskränkningarna ökar. Kravet på "due process" och upprätthållande av "the rule of law" har eftersatts. USA:s Patriot Act, FN:s terroristlistor, olika rambeslut från EU och enskilda staters agerande innehåller alla exempel på detta.
I USA tillåts telefonavlyssning av advokater utan misstanke om brott från advokatens sida. Boklån på bibliotek registreras. USA har i fånglägret i Guantanamo Bay brutit mot grundläggande rättsstatsprinciper och på ett flagrant sätt åsidosatt mänskliga rättigheter. Storbritannien har infört möjligheter att under lång tid ta utländska medborgare i förvar utan domstolsprövning. Tony Blair har i dagarna aviserat inskränkningar i yttrandefriheten m m. I Sverige har vi medverkat till att besluta om frysning av tillgångarna för tre svenskar med somaliskt ursprung. En av dessa är fortfarande berövad – utan att veta vad han är misstänkt för och utan att ha fått sin sak behörigen prövad – sina tillgångar. Han lever på existensminimum.
Sverige har likaså varit föregångsland vad gäller utlämning av två egyptiska medborgare som ansökt om asyl i Sverige. För första gången utlämnade ett EU-land politiskt aktiva flyktingar till den regim som de uppgivit sig vara förföljda av. Det torde vara ett åsidosättande av tortyrförbudet som i vart fall tidigare uppfattats som en absolut rättighet. Tanken att vi skulle utlämnat Nelson Mandela till Sydafrika ter sig inte helt oproblematisk.
På svenskt initiativ överväger EU att införa skyldighet för data- och teleoperatörer att spara uppgifter om meddelanden i flera år. Näst intill dagligen kommer nya förslag i samma riktning. Det kan gälla buggning, preventiv telefonavlyssning mm, förslag om rätt att genomföra husrannsakan utan att informera i efterhand osv, osv.
Spanien har förbjudit det parlamentariska partiet Batasuna och klassat det som en terroristorganisation. I Tyskland uppges kurder ha blivit utsatta för omfattande razzior utan konkreta anklagelser eller misstankar. Exemplen kan göras fler. Faran är att politiska motståndsrörelser, antiglobaliseringsrörelser, djurrättsaktivister, anarkister, medborgarrättsaktivister och andra obekväma organisationer och därigenom dess medlemmar och supporters omfattas av terroristbegreppet. Den politiska beslutsordningen inför att föra upp någon på terroristlistan förtjänar att granskas särskilt. Nog hade ANC väl kunnat inordnas under detta begrepp enligt EU:s rambeslut om terrorism? Alldeles särskilt framgår detta av det undantag som explicit gjorts vad angår motståndsrörelsen under andra världskriget.
"Guilt by association" är ett begrepp som fått ökad aktualitet. Av EU-kommissionens strategi för unionens brottsförebyggande arbete framgår att med brott avses inte bara lagbrott utan också "bristande medborgaranda, som utan att nödvändigtvis manifesteras i straffbara handlingar tar sig uttryck i olika asociala beteenden som sammantagna kan skapa ett klimat av spänning och osäkerhet".
Enligt samma linje reflekterar EU:s ministerråd när de bland annat på svenskt initiativ inrättade ett Europeiskt brottsförebyggande nätverk. Brottsförebyggande åtgärder definierades som "alla åtgärder som är avsedda att minska eller på annat sätt bidrar till en minskning av brottsligheten och medborgarnas känsla av osäkerhet".
På detta sätt riskerar tvångsåtgärder att frikopplas från lagen. Ytterst kan det leda till ett övergivande av legalitetsprincipen. Om staten vidtar tvångsåtgärder mot grupper i stället för mot individer baserade på ett riskbeteende riskerar engagemang i politiska organisationer, i religiösa sammanhang eller vilken grupptillhörighet som helst att drabbas – men det kan tveklöst innebära ökad effektivitet. Det är mot den bakgrunden man känner stor olust inför olika förslag om skärpta regler, särskilt när de kommer från demokratiskt valda riksdagsledamöter.
Undantag för upprätthållandet av mänskliga rättigheter kan vara påkallat. Den svåra uppgiften är enligt min mening att på ett försvarligt sätt dra gränserna för tolkningen och tillämpningen av mänskliga rättigheter i den konkreta situationen. Grundförutsättningen är ett systematiskt rättssäkert transparent regelverk som garanterar due process. Denna uppgift är särskilt grannlaga när hoten är svåra och den med samhällsangreppen förenade risken är hög. En rättsstat kännetecknas av att den enskilde har ett effektivt rättsligt skydd mot kränkningar genom statens maktutövning, dvs genom missbruk av rättsordningen – något som talar för och förutsätter en tydlig maktdelning.
Domstolars oberoende och opartiska domare är den kanske viktigaste länken för upprätthållande av rättsstatens principer. Det innefattar granskning av polis och åklagare, liksom lagstiftningens förenlighet med övergripande normer och lagar. Ett färskt exempel härpå är den tyska författningsdomstolens beslut att den europeiska arresteringsordern inte får tillämpas i Tyskland innan lagstiftningen som genomför den rättats till så den överensstämmer med den tyska grundlagen. Författningsdomstolen fann att lagen om europeisk arresteringsorder på ett oproportionerligt sätt kränkte skyddet mot utlämning, liksom rätten att få sin sak prövad i domstol (Bundesverfassungsgericht, pressmeddelande 64/2005, mål nr 2 BvR 2236/04, dom 2005-07-18).
Mycket av det lagstiftnings- och konventionsarbete som pågår och har beslutats om inom EU och FN har initierats långt före den 11 september 2001. Händelserna detta datum och senare har emellertid påskyndat arbetstakten betydligt. De ofullkomligheter i beredning och lagstiftning som finns för såväl EU:s regelverk, säkerhetsrådets resolutioner som nationellt har tydliggjorts. Grundläggande lagstiftning med stora konsekvenser för enskildas rätt kommer till stånd med begränsad demokratisk insyn och minskad parlamentarisk kontroll. Därför är de oberoende domstolarnas betydelse särskilt viktig.
Rättsstaten kräver vidare oberoende advokater som ges möjlighet att utföra sin klients talan på ett rättssäkert sätt med ett ovillkorligt skydd för advokaters tystnadsplikt. Inte ens diktaturerna i olika väst- och östländer i Europa på 1900-talet transformerade advokaterna till regeringens poliser.
Internationell och nationell parlamentarisk kontroll, uppföljning och transparens är andra nödvändiga komponenter vid global terrorbekämpning. Det förhållandet att terrorismen är ett globalt problem innebär dock inte att behovet av verktyg och åtgärder är desamma överallt. Hotbilder och säkerhetstänkande styr och legitimerar våldsanvändning och åsidosättande av mänskliga rättigheter. Detta kan på kort sikt leda till effektivitetsvinster, men riskerar på längre sikt att urholka allt det som kallas rättssäkerhet och rättstrygghet och därmed också effektiviteten.
Som nämnts ovan menar jag att advokater och jurister har ett särskilt ansvar för att bevaka när de mänskliga rättigheterna inskränks, och Advokatsamfundet är ofta kritiskt till nya förslag om till exempel polisiära tvångsmedel. Vår uppgift är dock inte att alltid säga nej. Men vi har ett ansvar för att se till att de inskränkningar som föreslås uppfyller grundläggande krav på behov, effektivitet och proportionalitet. Att peka på sådana brister betyder inte att man är en nejsägare, utan att man på ett konstruktivt sätt försöker bidra till att lagstiftningen uppfyller de krav som regeringsformen föreskriver. Det kommer Advokatsamfundet fortsätta att göra.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Publicerad i nr 6 2005