Barn ingen rättighet
Nr 6 2005 Årgång 71
Om rätten till en mamma och en pappa skriver gästkrönikören Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet.
Ingen person med ett uns av inlevelseförmåga kan ifrågasätta att längtan efter barn finns även hos lesbiska par. Denna alldeles naturliga önskan har förmodligen fått mer substans av att samkönade par numera har laglig rätt att prövas som adoptivföräldrar.
Ingen kan heller på allvar mena att mäns och kvinnors sexuella läggning, oavsett om de är hetero-, homo- eller bisexuella, transvestiter eller asexuella, har någon större betydelse för deras förmåga att vårda och uppfostra små barn.
Från den utgångspunkten finns det ingen kritik att rikta mot riksdagens beslut före sommaruppehållet att ge lesbiska par samma rätt till assisterad befruktning som heterosexuella har.
Ändå är beslutet djupt olyckligt. Det bortser nämligen från det grundläggande etiska förhållningssättet att inget barn med vett och vilja får berövas rätten till både en mamma och en pappa. Tråkigt nog hade det argumentet inget att sätta emot när det kördes över av den begränsade men röststarka opinion som ständigt ger landets ängsligaste och mest trendkänsliga politiker skrämselhicka.
Visst, både i regeringsförslaget (prop 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap) och i lagutskottets betänkande (2004/05:LU25) kan man läsa att lesbiska par har satt barn till världen långt innan lagändringen trädde i kraft den första juli i år. Antingen har man fixat insemineringen på egen hand hemma i sovrummet, eller låtit sig befruktas under överinseende av läkare på klinik utomlands. Allt i strid med svensk lagstiftning om barnets bästa och dess rätt att veta vem som är biologisk pappa.
Ett själviskt och ansvarslöst beteende som man borde sätta stopp för, tycker kanske någon. Jag är beredd att hålla med.
Men vad gör då riksdagen? Jo, legaliserar i praktiken det som skulle motverkas. Bara kristdemokraterna var inkorrekta nog att rösta mot. För all del, moderaterna upplevde också en viss vånda. Det förstår man av att endast 15 av partiets 55 ledamöter kunde förmå sig till att trycka på ja-knappen.
Lesbiska pars beteende togs till intäkt för att lagen behövde ändras, och det med hänvisning till barnens behov av juridisk trygghet. Låt vara att den tryggheten inte betyder ett dyft för de barn som redan har kommit till genom inseminering hemma i sovrummet eller utomlands. Utesluts gör också de barn som även i framtiden kommer att bli till på det oreglerade viset.
Lagstiftaren påstår helt fräckt att det inte är märkvärdigare att genom lagreglerad assisterad befruktning tillgodose två kvinnors önskan att få barn, än det är att hjälpa heterosexuella par att få barn. Att barnlösheten i det ena fallet har sin förklaring i en grundläggande biologisk omöjlighet för två personer av samma kön att få barn, medan det i andra fallet handlar om fysiologiska eller medicinska brister, anses tydligen inte höra hit.
I sin iver att kamma hem politiska poäng struntade partierna fullkomligt i remissinstansernas invändningar. Exempelvis varnade Socialstyrelsen, BO och BRIS för att vuxnas önskemål om att bli föräldrar sattes framför barnets bästa. Flera instanser ansåg att förslaget var dåligt utrett och att forskningen om hur barn mår av att växa upp i lesbiska familjer i dagsläget är otillräcklig.
Strunt samma, allt detta är nu historia. Förutsatt att det assisterade befruktningsögonblicket inträffar på ett offentligt finansierat sjukhus, har lesbiska par laglig rätt till denna behandling. Skrattretande nog lyser socialdemokraternas privatiseringsnoja igenom även på det här området. Och lagstiftningen lär inte återställas vid en eventuell borgerlig valseger nästa höst.
Vem eller vilka som ska stå för notan, skattebetalarna eller den blivande modern och "medmamman", har regering och riksdag bussigt överlåtit till landstingen att bestämma. Men som det ironiskt nog och föga förvånande har visat sig fortsätter lesbiska att inseminera sig utomlands. Detta med följden att det tänkta förstärkta juridiska skyddsnätet för barnen förblir en chimär.
MARIA ABRAHAMSSON
Ledarskribent på Svenska Dagbladet och mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 2005
Publicerad i nr 6 2005
Ingen kan heller på allvar mena att mäns och kvinnors sexuella läggning, oavsett om de är hetero-, homo- eller bisexuella, transvestiter eller asexuella, har någon större betydelse för deras förmåga att vårda och uppfostra små barn.
Från den utgångspunkten finns det ingen kritik att rikta mot riksdagens beslut före sommaruppehållet att ge lesbiska par samma rätt till assisterad befruktning som heterosexuella har.
Ändå är beslutet djupt olyckligt. Det bortser nämligen från det grundläggande etiska förhållningssättet att inget barn med vett och vilja får berövas rätten till både en mamma och en pappa. Tråkigt nog hade det argumentet inget att sätta emot när det kördes över av den begränsade men röststarka opinion som ständigt ger landets ängsligaste och mest trendkänsliga politiker skrämselhicka.
Visst, både i regeringsförslaget (prop 2004/05:137 Assisterad befruktning och föräldraskap) och i lagutskottets betänkande (2004/05:LU25) kan man läsa att lesbiska par har satt barn till världen långt innan lagändringen trädde i kraft den första juli i år. Antingen har man fixat insemineringen på egen hand hemma i sovrummet, eller låtit sig befruktas under överinseende av läkare på klinik utomlands. Allt i strid med svensk lagstiftning om barnets bästa och dess rätt att veta vem som är biologisk pappa.
Ett själviskt och ansvarslöst beteende som man borde sätta stopp för, tycker kanske någon. Jag är beredd att hålla med.
Men vad gör då riksdagen? Jo, legaliserar i praktiken det som skulle motverkas. Bara kristdemokraterna var inkorrekta nog att rösta mot. För all del, moderaterna upplevde också en viss vånda. Det förstår man av att endast 15 av partiets 55 ledamöter kunde förmå sig till att trycka på ja-knappen.
Lesbiska pars beteende togs till intäkt för att lagen behövde ändras, och det med hänvisning till barnens behov av juridisk trygghet. Låt vara att den tryggheten inte betyder ett dyft för de barn som redan har kommit till genom inseminering hemma i sovrummet eller utomlands. Utesluts gör också de barn som även i framtiden kommer att bli till på det oreglerade viset.
Lagstiftaren påstår helt fräckt att det inte är märkvärdigare att genom lagreglerad assisterad befruktning tillgodose två kvinnors önskan att få barn, än det är att hjälpa heterosexuella par att få barn. Att barnlösheten i det ena fallet har sin förklaring i en grundläggande biologisk omöjlighet för två personer av samma kön att få barn, medan det i andra fallet handlar om fysiologiska eller medicinska brister, anses tydligen inte höra hit.
I sin iver att kamma hem politiska poäng struntade partierna fullkomligt i remissinstansernas invändningar. Exempelvis varnade Socialstyrelsen, BO och BRIS för att vuxnas önskemål om att bli föräldrar sattes framför barnets bästa. Flera instanser ansåg att förslaget var dåligt utrett och att forskningen om hur barn mår av att växa upp i lesbiska familjer i dagsläget är otillräcklig.
Strunt samma, allt detta är nu historia. Förutsatt att det assisterade befruktningsögonblicket inträffar på ett offentligt finansierat sjukhus, har lesbiska par laglig rätt till denna behandling. Skrattretande nog lyser socialdemokraternas privatiseringsnoja igenom även på det här området. Och lagstiftningen lär inte återställas vid en eventuell borgerlig valseger nästa höst.
Vem eller vilka som ska stå för notan, skattebetalarna eller den blivande modern och "medmamman", har regering och riksdag bussigt överlåtit till landstingen att bestämma. Men som det ironiskt nog och föga förvånande har visat sig fortsätter lesbiska att inseminera sig utomlands. Detta med följden att det tänkta förstärkta juridiska skyddsnätet för barnen förblir en chimär.
MARIA ABRAHAMSSON
Ledarskribent på Svenska Dagbladet och mottagare av Advokatsamfundets journalistpris 2005
Publicerad i nr 6 2005