Auschwitz
Nr 2 2005 Årgång 71
Elisabet Fura-Sandström om ett budskap vi aldrig får glömma.
Det snöar i Europa. Människor på väg till sina arbeten hukar sig i vinden. Media rapporterar om kylans fjärde offer. Det uppges vara stor risk för att kölden kommer att ta ytterligare liv.
Då var det också kallt. Snön föll även i Auschwitz när Röda Armén befriade fångarna i förintelselägret för 60 år sedan. 60 år är inte ens en mansålder, ändå känns det både avlägset och overkligt. Sex miljoner liv släcktes ut i ett gigantiskt projekt som fått många namn. La Shoah, the Holocaust, Förintelsen. Ord som står för en ondska så stor och oerhörd att den inte går att ta in. Därför förnekas den ibland, eller förlöjligas.
Det som hände var inte resultatet av en naturkatastrof . Det var inte en olycka eller ett plötsligt dåd av en galning. Det hände inte i någon avlägsen trakt eller i en annan kultur. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten som begåtts skedde här, i hjärtat av Europa.
Dödandet var del av en i detalj uttänkt strategi. Nazisterna hade bestämt att judar och romer skulle förintas. Det som började lite amatörmässigt skulle förfinas till en perfekt fungerande dödsfabrik. I läger som Auschwitz-Birkenau i Polen gasades människor ihjäl med vetenskaplig precision. Även andra marginaliserade som handikappade, homosexuella, utvecklingsstörda eller oppositionella mötte samma öde.
Europarådets parlamentariska församling höll session en vecka i januari. Strax innan Ukrainas nyvalde president skulle tala hölls en ceremoni för att hedra minnet av Auschwitz’ befrielse den 27 januari 1945. Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl har kommit att symbolisera alla koncentrationsläger.
Jean Samuel, överlevande från Auschwitz och född i Strasbourg steg upp i talarstolen.
Inför ett andlöst auditorium talade den gamle mannen, lågmält och värdigt om sina minnen från lägret som han lämnat som 16-åring för att börja den över 40 kilometer långa marschen i isande kyla till friheten. Han berättade om sina föräldrar och syskon som förintats. Om sina kamrater som i ord och handling räddat hans liv, om svälten, kylan, hungern, dedöda kropparna och om smärtan. Han berättade om förtvivlan och hopplöshet men också om hopp. Det hopp som tändes när det mitt i det förfärliga fanns plats för medmänsklighet och omtanke. Han berättade om skuldkänslan han burit på hela livet över att vara en av dem som överlevt. Han berättade om varför han bestämt sig för att vittna.
Från åskådarläktaren såg han liten och skör ut, Jean Samuel. Men hans budskap var klart och kraftfullt. Vi får aldrig glömma. Det får aldrig hända igen. Europarådet föddes ur just den övertygelsen. Det fanns en dynamik i det ödelagda Europa, en vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Demokratin och rättsstaten måste skyddas, totalitära stater får aldrig tillåtas växa sig starka.
Skyddet av individens okränkbarhet kan inte göras absolut. Det måste ständigt försvaras och förstärkas. Varje människas värdighet skall värnas. De grundläggande värderingar som en rättsstat bygger på får aldrig betraktas som självklara. Med denna insikt skrevs Europakonventionen i ett rasande tempo och grunden lades till en internationell domstol och en skyddsmekanism som kallats den mest framgångsrika i världen.
Sannolikt hade man aldrig kunnat åstadkomma så mycket på så kort tid om inte det fasanfulla minnet varit så tydligt. De stater som skrev på människorättskonventionen gav samtidigt upp en del av sin suveränitet. Det är i detta perspektiv Europa som fredsprojekt måste förstås. Samarbetet med alla sina brister och ofullkomligheter måste vara bättre än konfrontation.
Efter en tyst minut lämnade vi Europarådets huvudbyggnad för att avtäcka en minnessten, placerad där den breda trappan tar slut och övergår i en stor terrass, framför huvudingången. Nedanför trappan står en fanborg med 46 flaggor, en för varje medlemsstat, för dagen hissade på halv stång. Jag tog några steg på den röda matta som lagts ut för president Yushchenko och passerade en samling entusiastiska ukrainare som, klädda i orange, väntade på sin nye ledare. Snön yrde i luften. Ett kort tal, en bön, avtäckning av stenen och så var det över.
När jag hukande i kylan och snålblåsten småsprang tillbaka till mitt arbete på domstolen tänkte jag på Jean Samuel. Så modigt av honom att berätta. Så starkt av honom att våga väcka alla plågsamma minnen.”Dagarna går ofta bra, men nätterna, nätterna är svåra.” Så viktigt för parlamentariker och andra att påminnas om sin främsta uppgift.
Jag tänkte också på den man som stått bredvid mig, där vid stenen, tyst och orörlig med tårar strömmande utför kinderna. Vem tänkte han på? Kanske jag såg fel. Kanske var det inte tårar utan snöflingor. Jag vet inte, det är inte viktigt. Men en sak vet jag.
Det får aldrig upprepas. Vi får aldrig glömma.
ELISABET FURA-SANDSTRÖM
Domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg
Publicerad i nr 2, 2005
Då var det också kallt. Snön föll även i Auschwitz när Röda Armén befriade fångarna i förintelselägret för 60 år sedan. 60 år är inte ens en mansålder, ändå känns det både avlägset och overkligt. Sex miljoner liv släcktes ut i ett gigantiskt projekt som fått många namn. La Shoah, the Holocaust, Förintelsen. Ord som står för en ondska så stor och oerhörd att den inte går att ta in. Därför förnekas den ibland, eller förlöjligas.
Det som hände var inte resultatet av en naturkatastrof . Det var inte en olycka eller ett plötsligt dåd av en galning. Det hände inte i någon avlägsen trakt eller i en annan kultur. Ett av de värsta brotten mot mänskligheten som begåtts skedde här, i hjärtat av Europa.
Dödandet var del av en i detalj uttänkt strategi. Nazisterna hade bestämt att judar och romer skulle förintas. Det som började lite amatörmässigt skulle förfinas till en perfekt fungerande dödsfabrik. I läger som Auschwitz-Birkenau i Polen gasades människor ihjäl med vetenskaplig precision. Även andra marginaliserade som handikappade, homosexuella, utvecklingsstörda eller oppositionella mötte samma öde.
Europarådets parlamentariska församling höll session en vecka i januari. Strax innan Ukrainas nyvalde president skulle tala hölls en ceremoni för att hedra minnet av Auschwitz’ befrielse den 27 januari 1945. Auschwitz där drygt 1,5 miljoner gasades ihjäl har kommit att symbolisera alla koncentrationsläger.
Jean Samuel, överlevande från Auschwitz och född i Strasbourg steg upp i talarstolen.
Inför ett andlöst auditorium talade den gamle mannen, lågmält och värdigt om sina minnen från lägret som han lämnat som 16-åring för att börja den över 40 kilometer långa marschen i isande kyla till friheten. Han berättade om sina föräldrar och syskon som förintats. Om sina kamrater som i ord och handling räddat hans liv, om svälten, kylan, hungern, dedöda kropparna och om smärtan. Han berättade om förtvivlan och hopplöshet men också om hopp. Det hopp som tändes när det mitt i det förfärliga fanns plats för medmänsklighet och omtanke. Han berättade om skuldkänslan han burit på hela livet över att vara en av dem som överlevt. Han berättade om varför han bestämt sig för att vittna.
Från åskådarläktaren såg han liten och skör ut, Jean Samuel. Men hans budskap var klart och kraftfullt. Vi får aldrig glömma. Det får aldrig hända igen. Europarådet föddes ur just den övertygelsen. Det fanns en dynamik i det ödelagda Europa, en vilja hos dem som överlevt kriget och sett nazismen på nära håll att göra allt för att förhindra en upprepning. Demokratin och rättsstaten måste skyddas, totalitära stater får aldrig tillåtas växa sig starka.
Skyddet av individens okränkbarhet kan inte göras absolut. Det måste ständigt försvaras och förstärkas. Varje människas värdighet skall värnas. De grundläggande värderingar som en rättsstat bygger på får aldrig betraktas som självklara. Med denna insikt skrevs Europakonventionen i ett rasande tempo och grunden lades till en internationell domstol och en skyddsmekanism som kallats den mest framgångsrika i världen.
Sannolikt hade man aldrig kunnat åstadkomma så mycket på så kort tid om inte det fasanfulla minnet varit så tydligt. De stater som skrev på människorättskonventionen gav samtidigt upp en del av sin suveränitet. Det är i detta perspektiv Europa som fredsprojekt måste förstås. Samarbetet med alla sina brister och ofullkomligheter måste vara bättre än konfrontation.
Efter en tyst minut lämnade vi Europarådets huvudbyggnad för att avtäcka en minnessten, placerad där den breda trappan tar slut och övergår i en stor terrass, framför huvudingången. Nedanför trappan står en fanborg med 46 flaggor, en för varje medlemsstat, för dagen hissade på halv stång. Jag tog några steg på den röda matta som lagts ut för president Yushchenko och passerade en samling entusiastiska ukrainare som, klädda i orange, väntade på sin nye ledare. Snön yrde i luften. Ett kort tal, en bön, avtäckning av stenen och så var det över.
När jag hukande i kylan och snålblåsten småsprang tillbaka till mitt arbete på domstolen tänkte jag på Jean Samuel. Så modigt av honom att berätta. Så starkt av honom att våga väcka alla plågsamma minnen.”Dagarna går ofta bra, men nätterna, nätterna är svåra.” Så viktigt för parlamentariker och andra att påminnas om sin främsta uppgift.
Jag tänkte också på den man som stått bredvid mig, där vid stenen, tyst och orörlig med tårar strömmande utför kinderna. Vem tänkte han på? Kanske jag såg fel. Kanske var det inte tårar utan snöflingor. Jag vet inte, det är inte viktigt. Men en sak vet jag.
Det får aldrig upprepas. Vi får aldrig glömma.
ELISABET FURA-SANDSTRÖM
Domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg
Publicerad i nr 2, 2005