Hovrättsråd pryade på brottmålsbyrå
Nr 4 2004 Årgång 70
Som nybliven domare passade hovrättsrådet Staffan Lind på att prya på en brottmålsbyrå.
– Jag blev imponerad över hur mycket omsorg advokaten ägnar sin klient trots att han har ett så stressigt jobb, säger han.
– Jag blev imponerad över hur mycket omsorg advokaten ägnar sin klient trots att han har ett så stressigt jobb, säger han.
Efter att i flera år ha arbetat på Justitiedepartementet, Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentverket började Staffan Lind i höstas som hovrättsråd i Svea hovrätt.
I vintras adjungerades brottmålsadvokaten Lars Arrhenius som ledamot på den avdelning där Staffan Lind arbetar. Det gav Lind idén att praktisera på en advokatbyrå för att bättre lära känna advokatens vardag och verklighet. Som ett led i sin kompetensutveckling följde han under tre dagar advokaterna Lars Arrhenius och Björn Sandin på byrån Arrhenius & Eriksson i deras arbete. Han var bland annat med på förhör med såväl misstänkta som häktade och frihetsberövade på anstalter.
Staffan Lind blev förvånad över i hur stor utsträckning advokaten tvingas kuska runt domkretsen under tidspress – och hur stressigt och ensamt advokatyrket kan vara.
– Det var väldigt raska tag från södra sidan av länet via ett stopp på Kronobergshäktet och sedan kanske vidare upp till Norrtälje. Trots denna tidspress var de ändå måna om att ge klienten den tid denne behövde, säger Staffan Lind.
Han blev också imponerad över hur pass mycket tid advokaterna regelmässigt la ned inne på kontoret på att förbereda skriftliga inlagor.
– Som domare funderar man ibland på hur mycket tid som läggs ned på detta. Det var betydligt mer än jag trodde. Man kan väl säga att det var en fördom som kom på skam.
Varken misstänkta eller polis- och häktespersonal hade några invändningar att försvararen hade en domare med sig i släptåg. För Lind var det en intressant erfarenhet att besöka både Hallanstalten och Kronobergshäktet. Men en sak gjorde honom konfunderad.
– Två av klienterna på Kronobergshäktet fick plötsligt bättre celler. Jag vet inte om det hade något samband med att man visste om att jag skulle komma dit.
Såväl domstolsledning som kolleger uppmuntrade pryotiden på advokatbyrån och har varit spända på att få höra Staffans berättelse. Och han rekommenderar definitivt fler som har tid att följa hans exempel.
Men han har inga planer på att själv bli advokat.
– Nej, ensamlivet gör att jag inte skulle vilja byta bana. Jag trivs med att ha kolleger omkring mig och passar nog bäst som domare.
HANS HELLBERG
I vintras adjungerades brottmålsadvokaten Lars Arrhenius som ledamot på den avdelning där Staffan Lind arbetar. Det gav Lind idén att praktisera på en advokatbyrå för att bättre lära känna advokatens vardag och verklighet. Som ett led i sin kompetensutveckling följde han under tre dagar advokaterna Lars Arrhenius och Björn Sandin på byrån Arrhenius & Eriksson i deras arbete. Han var bland annat med på förhör med såväl misstänkta som häktade och frihetsberövade på anstalter.
Staffan Lind blev förvånad över i hur stor utsträckning advokaten tvingas kuska runt domkretsen under tidspress – och hur stressigt och ensamt advokatyrket kan vara.
– Det var väldigt raska tag från södra sidan av länet via ett stopp på Kronobergshäktet och sedan kanske vidare upp till Norrtälje. Trots denna tidspress var de ändå måna om att ge klienten den tid denne behövde, säger Staffan Lind.
Han blev också imponerad över hur pass mycket tid advokaterna regelmässigt la ned inne på kontoret på att förbereda skriftliga inlagor.
– Som domare funderar man ibland på hur mycket tid som läggs ned på detta. Det var betydligt mer än jag trodde. Man kan väl säga att det var en fördom som kom på skam.
Varken misstänkta eller polis- och häktespersonal hade några invändningar att försvararen hade en domare med sig i släptåg. För Lind var det en intressant erfarenhet att besöka både Hallanstalten och Kronobergshäktet. Men en sak gjorde honom konfunderad.
– Två av klienterna på Kronobergshäktet fick plötsligt bättre celler. Jag vet inte om det hade något samband med att man visste om att jag skulle komma dit.
Såväl domstolsledning som kolleger uppmuntrade pryotiden på advokatbyrån och har varit spända på att få höra Staffans berättelse. Och han rekommenderar definitivt fler som har tid att följa hans exempel.
Men han har inga planer på att själv bli advokat.
– Nej, ensamlivet gör att jag inte skulle vilja byta bana. Jag trivs med att ha kolleger omkring mig och passar nog bäst som domare.
HANS HELLBERG