Annonser

Man måste kunna lita på konkursförvaltare

Rapport från Pariskonferens om etik
Vid Konkursförvaltarkollegiernas Förenings (KKF) årliga konferens – som 2003 ägde rum i ett höstvarmt Paris – hade jag förmånen att som moderator leda en debatt om etik för konkursförvaltare. Debattpunkten återkommer varje år och har som mål att ge förvaltaren verktyg så konkursförvaltningen kan hållas på en hög etisk nivå. Eftersom inte alla landets cirka 400 förvaltare var närvarande och det torde vara av intresse även för övriga advokater som på olika sätt berörs av disciplinen, vill jag gärna redogöra för en del punkter som jag tycker har mer generellt intresse.

Informationsskyldighet kontra hörandeskyldighet
Det är viktigt att skilja mellan förvaltarens informationsskyldighet och hörandeskyldighet. Informationsskyldigheten innebär att förvaltaren på begäran är skyldig att lämna information till bland andra konkursgäldenärens borgenärer. När det gäller hörandeskyldigheten så måste förvaltaren själv initiera den genom kontakt med TSM och berörda borgenärer. Av rättspraxis framgår att hörandeskyldigheten kan föreligga även om förvaltaren avser att inte vidta någon åtgärd, exempelvis inte inleda en återvinningsprocess.
Var skall gränsen dras för informationsskyldigheten? Hur påverkas omfattningen när borgenärskretsen utökas p.g.a. införandet av den nya förmånsrättslagen? Till att börja med måste självfallet förvaltaren ta kostnadshänsyn. Det kan inte anses vara förenligt med konkurslagen att informationen tar sådana proportioner att det nämnvärt påverkar utdelningen. I de konkurser där det inte blir fråga om någon utdelning eller utdelningen är ringa torde inte förvaltaren kunna lastas för att han inte informerar på annat sätt än att han i bouppteckningen ger en utdelningsprognos. Hos de flesta förvaltare finns en rutin att per e-post eller fax informera TSM redan i inledningen av konkursen om tillståndet i boet och planerna för avvecklingen. I något större konkurser torde denna information på begäran kunna användas även till konkursboets borgenärer. I stora konkurser torde det höra till bra kvalitet att större borgenärer informeras om t.ex. anbudsinfordran, auktion etc. Eftersom dessa åtgärder är normala handläggningsrutiner synes dock inte en hörandeskyldighet föreligga i dessa situationer. Föreligger då en hörandeskyldighet då förvaltaren har för avsikt att sälja egendomen till ett visst belopp? Påverkar försäljningen väsentligen utdelningsbeloppet till en borgenär torde det föreligga en hörandeskyldighet. Var gränsen går är svårt att säga. Hur det praktiskt skall gå att lösa är också svårt att uttala sig om, men det torde inte vara oförenligt med god etik att i förekommande fall ställa hörandet negativt d.v.s. ”Så här har jag för avsikt att göra och har ni några bärande skäl för att jag inte skall göra så, vill jag att vi skriftligen redogör för detta t.ex. inom 14 dagar.” Sedan är det upp till förvaltaren att på eget ansvar ta ett beslut.

Motsatsförhållandet mellan ett bra resultat och eventuell upplysningsplikt
Är en förvaltare skyldig att upplysa en köpare om alla kända negativa faktorer eller kan han ”friskriva” sig genom att hänvisa till köparens undersökningsplikt och sälja i ”befintligt skick”? Har en konkursförvaltare en större informationsplikt än en ”vanlig” säljare? Efter en utdragen diskussion kom deltagarna fram till att man måste kunna lita på en konkursförvaltare. Det är inte bara avtalslagens regler om svek, tro och heder som gäller, utan äger förvaltaren kännedom om några negativa faktorer som kan tänkas påverka köparens bedömning skall han informeras om detta även om köpeskillingen skulle påverkas negativt.

förvaltarens juridiska ”överlägsenhet”
Förvaltaren vet bättre än många hyresvärdar, anställda m.fl. vad som gäller i en konkurs. Har förvaltaren en skyldighet att informera en borgenär om vilka rättigheter han har? Konsekvensen av detta kan ju vara att andra borgenärer missgynnas.
Efter diskussion enades deltagarna om att det i vart fall inte förelåg en positiv upplysningsplikt om det inte var lagstiftat, d.v.s. förvaltaren behöver inte aktivt gå ut och informera borgenärerna om deras rättigheter. Däremot om en borgenär begär upplysning om rättsreglernas innehåll bör vi besvara denna så att inte övriga borgenärer gynnas p.g.a. okunskap hos borgenären, d.v.s. om han frågar om vad JB säger så kan man informera om det, inte hur han skall agera för att uppnå bästa resultat. Är frågan oklar torde det vara lämpligast att hänvisa borgenären till annan advokat.

Jäv
Det verkar nu som de flesta förvaltare har klart för sig gränsdragningsfrågorna. En god regel är att om det finns anledning att fundera över ett eventuellt jäv brukar det vara bäst att avstå från förvaltarskapet.

undersökningsplikt avseende annans egendom
Skall förvaltaren utreda att uppgiven egendom tillhör boet? Om det inte föreligger några särskilda omständigheter är det tillräckligt att egendom finns i boets besittning och att bouppgivaren uppgivit egendomen i bouppteckningen. Förvaltaren behöver inte göra någon extra kontroll. Finns det misstanke om att egendomen inte tillhör boet bör dock förvaltaren agera aktivt.
Vad händer om förvaltaren sålt egendom som i efterhand visar sig ha tillhört annan? Redovisningsskyldighet föreligger naturligtvis av köpeskillingen men om ägaren inte är nöjd med denna? Om priset inte är uppenbart felaktigt torde det inte föreligga någon skadeståndsskyldighet. Har konkursen avslutats torde ägaren inte ha någon framgång i sina krav. Det kunde konstateras att det hör till god förvaltarsed att informera separationsrättsinnehavare om konkursen och bereda innehavaren skälig tid att avhämta egendomen. Någon skyldighet att skicka egendom till angiven adress föreligger ej. Så länge egendomen är i boets besittning har förvaltaren vårdplikt.
Med denna korta resumé har jag sammanfattat ett par timmars diskussioner vilket jag hoppas kan vara till gagn för förvaltarkåren framledes.

ERIC EDSTRÖM
Advokat och vice ordförande i Konkursförvaltarkollegiernas förening