Alice Åström bevakar individens rätt mot staten
Nr 1 2004 Årgång 70
Riksdagsledamoten Alice Åström är kommunisten som tagit lärdom av historien. Som vänsterpartiets ledande politiker i rättsfrågor bevakar hon individens rätt mot den starka staten. Hon tycker att många kolleger i riksdagen är för populistiska. Dessutom månar hon om advokatens roll i rättsväsendet.
Alice Åström, andre vice ordförande i justitieutskottet och en av kandidaterna till ny partiledare i vänstern, tar emot i sitt tjänsterum på Mynttorget mitt i rushen några dagar före riksdagens jullov.
Hon har just kommit tillbaka från en debatt och ska snart iväg på ett extrainsatt möte i EU-nämnden. Dessutom är det slutdiskussioner med s och mp om det nya förslaget till sexualbrottslag.
Alice slår sig ned på den kombinerade soffan/sängen där hon är omgiven av decimeterhöga travar med post: ”Jo, hon har ögnat igenom den.” I bokhyllan intill trängs Coca-Cola-burkar och Pepsi-flaskor i en mängd som skulle göra ett barn som samlar tomglas överlyckligt.
– Det finns de som säger att drycken är beroendeframkallande, så då är jag väl cola-missbrukare, säger Alice Åström och avslöjar att Coca-Cola är favoriten.
F.d. kommunist som hon är borde hon väl förorda Cuba-cola. ”Nej, den är alldeles för söt”, slår cola-kännaren fast.
ALICE ÅSTRÖM HAR SUTTIT i riksdagen sedan 1994 och är kanske den politiker som åtnjuter störst respekt bland rättsväsendets företrädare. Hon är klok, kunnig, har en genomtänkt linje och står för det hon tycker, lyder några av omdömena.
Att skärpa rättssäkerheten och värna den personliga integriteten är Alices hjärtefrågor. Rättssäkerhet är för henne en lagstiftning som tydligt definierar vad som är brottsligt, så att det inte råder några tvivel om när polisen kan ingripa. Därför ogillar hon den otydliga antiterroristlagstiftningen.
Men rättssäkerhet handlar också om att misstänkta alltid ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Även här ser hon en tydlig förskjutning av attityder, mycket beroende på onyanserade debatter i medierna. Men hon är också kritisk mot sina politikerkolleger.
– Rättsfrågorna kommer tyvärr oftast bara i fokus i samband med uppmärksammade brott som upprör allmänheten. Då ropas det på hårdare straff – och populistiska politiker är inte sena att instämma. Men det är vårt ansvar som politiker att debattera rättssäkerhetsfrågor även till vardags, och inte bara när något drastiskt har hänt. Vi måste våga tala om att brottslingar förr eller senare ska återanpassas till samhället och att det ibland kan gå snett vid en permission. Om vi inte tar den debatten är risken stor att vi får lagar som vi inte vill ha, men med hänvisning till den allmänna opinionen.
HON OGILLAR OCKSÅ de tendenser i samhället som innebär att den personliga integriteten urholkas – som en följd av ökad användning av kameraövervakning men också andra krav från polisen på ökade möjligheter till avlyssning och övervakning.
– Argumenten handlar alltid om att polisen behöver ökade kontrollmekanismer för att bekämpa den grova brottsligheten. Men ofta är det oklart exakt vilken typ av brottslighet man menar. Dessutom kan systemen alltid utnyttjas mot annan typ av brottslighet.
Alice Åström köper inte resonemanget att vissa integritetskränkningar innebär ökad rättssäkerhet om de görs i ett gott syfte.
– Tanken är både farlig och naiv. Det förutsätter att de som använder maktmedlen aldrig missbrukar dem och att vi alltid kommer att leva i ett samhälle som är gott. Men det finns det ingen garanti för. När man bygger en stark stat måste det därför finnas spärrar som hindrar intrång hos individen. Vi ska inte lita på staten.
Alice Åström vet vad hon talar om. Som tidigare kommunist har hon dragit lärdom av hur den sovjetiska och östtyska staten förföljde och kränkte sina medborgare. Men hon har även mer personliga erfarenheter. Som tonåring missbrukade hon under flera år narkotika, och såg då en annan sida av rättsväsendet.
– Det gav mig en insikt att alla poliser inte är goda och alla ingripanden inte är korrekta. Men den som inte har min erfarenhet, har kanske en större tilltro till att allt är gott.
OCH ATT POLISEN skulle få använda sig av brottsprovokation för att gripa brottslingar ser hon som absurt:
– Det är egentligen en förtroendefråga. Hur ska man motivera medborgarna att följa lagen om det accepteras att polisen begår brott?
Alice Åström är påfallande ofta överens med Advokatsamfundet i många frågor.
– Jag tror att vi förenas av ett rättspatos, där alla människor oavsett bakgrund eller ställning i samhället ska ha samma rätt till en rättvis behandling. Det ligger i advokatens yrkesroll, men jag tror också att det är rättspatoset som gör att man blir advokat.
För att slå vakt om alla medborgares möjlighet att hävda sin rätt vill hon snarast ha en ändring i rättshjälpen. Hon är kritisk till de inskränkningar som gjordes i mitten av 1990-talet.
– Risken är stor att många människor i dag på grund av ekonomiska orsaker inte får den rättsliga hjälp man behöver och därför inte kan ta tillvara sin rätt. Det behövs därför en ny utvärdering av hur förändringarna påverkat rättssäkerheten. Den utvärdering som gjordes för några år sedan var främst inriktad på att förändringen var lyckosam för statens budget.
ALICE ÅSTRÖM ANSER att den svenska advokatkåren håller en hög nivå vid internationell jämförelse. Men hon tycker att advokatens viktiga roll i rättsväsendet glöms bort av dem som ifrågasätter advokaternas arvoden. Hon är snarare beredd att höja dem, och då öronmärka en del av arvodet för teknikutveckling och fortbildning.
– Visst kan enstaka kändisadvokater i storstäderna tjäna oerhört bra. Men många mindre byråer i landsorten får egentligen för lite betalt för att hänga med i teknikutvecklingen. Risken är därför stor att obalansen i rättssalen ökar mellan advokater och storsatsande åklagare, vilket äventyrar rättssäkerheten. Därför tror jag också att advokatkåren gynnas av att gå samman i större byråer, i samband med att domstolsväsendet reformeras.
Att fullborda reformeringen av domstolsväsendet så att alla domare får möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling och specialisering ser hon som en av de viktigaste frågorna för rättsväsendets myndigheter framöver. Men hon är fortfarande rädd för att processen ska kantra.
HON ÄR NÖJD med åklagarväsendets förnyelse. Hon anser att polisen på sikt måste bli en gemensam myndighet för att minska administrationen och öka effektiviteten. Det stora sorgebarnet är dock kriminalvården.
– Problemet med överbeläggningen inom kriminalvården diskuteras i dag utifrån att antalet intagna ökar. Men det stora felet är egentligen att för få kommer ut, eftersom allt fler döms till längre straff. Det är fel av flera skäl eftersom långa straff ökar återfallen och försvårar återanpassningen.
Alice Åström anser att det behövs fler poliser för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet och motverka att medborgarna tar lagen i egna händer, när utryckningstiden för polisen är för lång. Men hon tror inte att fler poliser i sig innebär att brottsligheten minskar. För det behövs andra, förebyggande insatser.
– Det känns som att Sverige är världsmästare på att upptäcka problem men dåligt på att åtgärda dem. Vi är för fega och försiktiga för att lägga oss i. Samhället borde i ökad utsträckning gå in och hjälpa till och ställa krav i problemfamiljer innan någon begår ett brott. Dessutom måste staten ta ett större ekonomiskt ansvar för missbruksvården. Jag tror och hoppas att det ansträngda ekonomiska läget för rättsväsendet kommer att tvinga fram mer förebyggande åtgärder.
ETT ANNAT STORT problem är lagstiftningen, vars kvalitet har sjunkit på senare år, enligt Alice Åström.
– EU-tempot är gräsligt och vi måste bromsa ned farten för att upprätthålla kvaliteten. Men även om vi gör det innebär samarbetet inom EU att vi får allt svårare att behålla systematiken i vår strafflagstiftning. Vi får allt fler minimistraffnivåer som kanske inte stämmer logiskt med vårt tidigare system.
Men det är inte bara de stora principiella frågorna som intresserar Alice Åström. Nyligen har hon, för andra gången och tillsammans med partikamrater, motionerat om att en stor starköl på krogen verkligen ska vara en stor stark. Är inte det populism?
– För att få gehör för de stora frågorna måste vi som politiker få människor att lyssna på oss och känna förtroende. Då får vi inte glömma bort de mer vardagsnära frågorna som människor har lättare att ta till sig. Eftersom krogarna priskrigar är det väl rimligt att gästerna vet vad de betalar för. Jag tycker att en stor stark ska vara 50 centiliter. Men det viktigaste är väl att alla har samma villkor och att kunden vet vad som gäller.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG
Hon har just kommit tillbaka från en debatt och ska snart iväg på ett extrainsatt möte i EU-nämnden. Dessutom är det slutdiskussioner med s och mp om det nya förslaget till sexualbrottslag.
Alice slår sig ned på den kombinerade soffan/sängen där hon är omgiven av decimeterhöga travar med post: ”Jo, hon har ögnat igenom den.” I bokhyllan intill trängs Coca-Cola-burkar och Pepsi-flaskor i en mängd som skulle göra ett barn som samlar tomglas överlyckligt.
– Det finns de som säger att drycken är beroendeframkallande, så då är jag väl cola-missbrukare, säger Alice Åström och avslöjar att Coca-Cola är favoriten.
F.d. kommunist som hon är borde hon väl förorda Cuba-cola. ”Nej, den är alldeles för söt”, slår cola-kännaren fast.
ALICE ÅSTRÖM HAR SUTTIT i riksdagen sedan 1994 och är kanske den politiker som åtnjuter störst respekt bland rättsväsendets företrädare. Hon är klok, kunnig, har en genomtänkt linje och står för det hon tycker, lyder några av omdömena.
Att skärpa rättssäkerheten och värna den personliga integriteten är Alices hjärtefrågor. Rättssäkerhet är för henne en lagstiftning som tydligt definierar vad som är brottsligt, så att det inte råder några tvivel om när polisen kan ingripa. Därför ogillar hon den otydliga antiterroristlagstiftningen.
Men rättssäkerhet handlar också om att misstänkta alltid ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Även här ser hon en tydlig förskjutning av attityder, mycket beroende på onyanserade debatter i medierna. Men hon är också kritisk mot sina politikerkolleger.
– Rättsfrågorna kommer tyvärr oftast bara i fokus i samband med uppmärksammade brott som upprör allmänheten. Då ropas det på hårdare straff – och populistiska politiker är inte sena att instämma. Men det är vårt ansvar som politiker att debattera rättssäkerhetsfrågor även till vardags, och inte bara när något drastiskt har hänt. Vi måste våga tala om att brottslingar förr eller senare ska återanpassas till samhället och att det ibland kan gå snett vid en permission. Om vi inte tar den debatten är risken stor att vi får lagar som vi inte vill ha, men med hänvisning till den allmänna opinionen.
HON OGILLAR OCKSÅ de tendenser i samhället som innebär att den personliga integriteten urholkas – som en följd av ökad användning av kameraövervakning men också andra krav från polisen på ökade möjligheter till avlyssning och övervakning.
– Argumenten handlar alltid om att polisen behöver ökade kontrollmekanismer för att bekämpa den grova brottsligheten. Men ofta är det oklart exakt vilken typ av brottslighet man menar. Dessutom kan systemen alltid utnyttjas mot annan typ av brottslighet.
Alice Åström köper inte resonemanget att vissa integritetskränkningar innebär ökad rättssäkerhet om de görs i ett gott syfte.
– Tanken är både farlig och naiv. Det förutsätter att de som använder maktmedlen aldrig missbrukar dem och att vi alltid kommer att leva i ett samhälle som är gott. Men det finns det ingen garanti för. När man bygger en stark stat måste det därför finnas spärrar som hindrar intrång hos individen. Vi ska inte lita på staten.
Alice Åström vet vad hon talar om. Som tidigare kommunist har hon dragit lärdom av hur den sovjetiska och östtyska staten förföljde och kränkte sina medborgare. Men hon har även mer personliga erfarenheter. Som tonåring missbrukade hon under flera år narkotika, och såg då en annan sida av rättsväsendet.
– Det gav mig en insikt att alla poliser inte är goda och alla ingripanden inte är korrekta. Men den som inte har min erfarenhet, har kanske en större tilltro till att allt är gott.
OCH ATT POLISEN skulle få använda sig av brottsprovokation för att gripa brottslingar ser hon som absurt:
– Det är egentligen en förtroendefråga. Hur ska man motivera medborgarna att följa lagen om det accepteras att polisen begår brott?
Alice Åström är påfallande ofta överens med Advokatsamfundet i många frågor.
– Jag tror att vi förenas av ett rättspatos, där alla människor oavsett bakgrund eller ställning i samhället ska ha samma rätt till en rättvis behandling. Det ligger i advokatens yrkesroll, men jag tror också att det är rättspatoset som gör att man blir advokat.
För att slå vakt om alla medborgares möjlighet att hävda sin rätt vill hon snarast ha en ändring i rättshjälpen. Hon är kritisk till de inskränkningar som gjordes i mitten av 1990-talet.
– Risken är stor att många människor i dag på grund av ekonomiska orsaker inte får den rättsliga hjälp man behöver och därför inte kan ta tillvara sin rätt. Det behövs därför en ny utvärdering av hur förändringarna påverkat rättssäkerheten. Den utvärdering som gjordes för några år sedan var främst inriktad på att förändringen var lyckosam för statens budget.
ALICE ÅSTRÖM ANSER att den svenska advokatkåren håller en hög nivå vid internationell jämförelse. Men hon tycker att advokatens viktiga roll i rättsväsendet glöms bort av dem som ifrågasätter advokaternas arvoden. Hon är snarare beredd att höja dem, och då öronmärka en del av arvodet för teknikutveckling och fortbildning.
– Visst kan enstaka kändisadvokater i storstäderna tjäna oerhört bra. Men många mindre byråer i landsorten får egentligen för lite betalt för att hänga med i teknikutvecklingen. Risken är därför stor att obalansen i rättssalen ökar mellan advokater och storsatsande åklagare, vilket äventyrar rättssäkerheten. Därför tror jag också att advokatkåren gynnas av att gå samman i större byråer, i samband med att domstolsväsendet reformeras.
Att fullborda reformeringen av domstolsväsendet så att alla domare får möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling och specialisering ser hon som en av de viktigaste frågorna för rättsväsendets myndigheter framöver. Men hon är fortfarande rädd för att processen ska kantra.
HON ÄR NÖJD med åklagarväsendets förnyelse. Hon anser att polisen på sikt måste bli en gemensam myndighet för att minska administrationen och öka effektiviteten. Det stora sorgebarnet är dock kriminalvården.
– Problemet med överbeläggningen inom kriminalvården diskuteras i dag utifrån att antalet intagna ökar. Men det stora felet är egentligen att för få kommer ut, eftersom allt fler döms till längre straff. Det är fel av flera skäl eftersom långa straff ökar återfallen och försvårar återanpassningen.
Alice Åström anser att det behövs fler poliser för att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet och motverka att medborgarna tar lagen i egna händer, när utryckningstiden för polisen är för lång. Men hon tror inte att fler poliser i sig innebär att brottsligheten minskar. För det behövs andra, förebyggande insatser.
– Det känns som att Sverige är världsmästare på att upptäcka problem men dåligt på att åtgärda dem. Vi är för fega och försiktiga för att lägga oss i. Samhället borde i ökad utsträckning gå in och hjälpa till och ställa krav i problemfamiljer innan någon begår ett brott. Dessutom måste staten ta ett större ekonomiskt ansvar för missbruksvården. Jag tror och hoppas att det ansträngda ekonomiska läget för rättsväsendet kommer att tvinga fram mer förebyggande åtgärder.
ETT ANNAT STORT problem är lagstiftningen, vars kvalitet har sjunkit på senare år, enligt Alice Åström.
– EU-tempot är gräsligt och vi måste bromsa ned farten för att upprätthålla kvaliteten. Men även om vi gör det innebär samarbetet inom EU att vi får allt svårare att behålla systematiken i vår strafflagstiftning. Vi får allt fler minimistraffnivåer som kanske inte stämmer logiskt med vårt tidigare system.
Men det är inte bara de stora principiella frågorna som intresserar Alice Åström. Nyligen har hon, för andra gången och tillsammans med partikamrater, motionerat om att en stor starköl på krogen verkligen ska vara en stor stark. Är inte det populism?
– För att få gehör för de stora frågorna måste vi som politiker få människor att lyssna på oss och känna förtroende. Då får vi inte glömma bort de mer vardagsnära frågorna som människor har lättare att ta till sig. Eftersom krogarna priskrigar är det väl rimligt att gästerna vet vad de betalar för. Jag tycker att en stor stark ska vara 50 centiliter. Men det viktigaste är väl att alla har samma villkor och att kunden vet vad som gäller.
TOM KNUTSON
HANS HELLBERG