Disciplinärenden
Nr 9 2003 Årgång 69
Beslut hösten 2003
9. Försvararjäv. Fråga om frånträdande av uppdrag som offentlig försvarare. Erinran tilldelad.
I en till Advokatsamfundet den 11 juli 2002 inkommen anmälan har Åklagarmyndigheten genom X hemställt att samfundet prövar frågan om disciplinärt ingripande mot advokaten A och därvid anfört i huvudsak följande. I ett vid B-stads tingsrätt handlagt mål om grovt rattfylleri var A offentlig försvarare för Y. I målet inhämtades utredning om Y:s personliga förhållanden, varvid bland annat framkom att hon vid några tillfällen omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB). Dom i målet meddelades den 11 april 2000 och påföljden bestämdes till skyddstillsyn med samhällstjänst 40 timmar. I ett senare vid samma tingsrätt anhängiggjort mål om våldtäkt, där Y var målsägande, var A förordnad som offentlig försvarare för Z. A upplyste varken X eller tingsrätten att han tidigare varit försvarare för Y. I dom den 8 maj 2002 dömdes A:s klient jämte en medåtalad till vardera tre års fängelse för våldtäkt. Tingsrättens dom överklagades till hovrätten, där huvudförhandling hölls den 2–3 juli 2002. I samband med A:s förhör med målsäganden angående hennes alkoholvanor ställde han i påstående form en fråga till henne om det inte var så att hon några gånger hade omhändertagits enligt LOB. X frågade A varifrån han fått denna uppgift och fick till svar att det inte var svårt att få fram sådana uppgifter. Efter förhöret upplystes X av Y om att A varit hennes försvarare i det tidigare rattfyllerimålet och att han då inhämtat uppgifter om hennes personliga förhållanden.
ENLIGT X HAR A grovt svikit sin tidigare klient Y genom att i ett mål, där hon är målsägande, använda uppgifter som är belagda med sekretess och som han haft tillgång till endast på grund av att han tidigare varit hennes försvarare. När A fått klart för sig att han tidigare varit försvarare för målsäganden borde han – även av hänsyn till sin huvudman – ha övervägt om han inte skulle avträda som försvarare för Z eller i vart fall anmäla förhållandet till åklagaren och tingsrätten. Målet gällde åtal för ett allvarligt brott med högt straffvärde och målsägandens trovärdighet var av avgörande betydelse för utgången i målet. Om A gjort den bedömningen att det var av stor vikt att få fram om Y tidigare varit omhändertagen enligt LOB, borde han ha frånträtt sitt försvararuppdrag och låtit annan advokat ta över. Genom dom den 10 juli 2002 fastställde hovrätten tingsrättens dom mot båda de tilltalade i målet.
I YTTRANDE ÖVER anmälan, inkommet till Advokatsamfundet den 8 augusti 2002, har A anfört i huvudsak följande. Han har sedan 1994 nästan enbart ägnat sig åt brottmål och ett stort antal klienter passerar revy varje år. De rena taxemålen innebär att han lätt helt glömmer klienten efter viss tid. Det är riktigt att han under år 2000 försvarade Y i ett mål om grovt rattfylleri, vilket brott hon erkände. I det nu aktuella målet om våldtäkt begärde Z att han skulle förordnas som offentlig försvarare för honom och han förordnades i samband med en jourhäktning. Målsägandens uppgifter behandlades som hemliga men det framkom att hon var medelålders och hette Y. Han reagerade inte alls över hennes alldagliga namn och konstaterade att han inte var förhindrad att företräda Z. Målsägandebiträde förordnades för Y. När huvudförhandlingen påbörjades i tingsrätten i våldtäktsmålet hade det gått mer än två år sedan han företrädde Y. Han reagerade inte över hennes utseende och det förekom ingenting i tingsrätten som gav honom anledning att avsäga sig uppdraget. När han åter såg Y i hovrätten hade hon på något sätt ändrat utseende. Ett vittne i målet hade gjort samma iakttagelse. A kände fortfarande inte igen henne. Vid de förhör som hölls med Y av åklagaren och målsägandebiträdet framkom en närmare bild av målsäganden som person. Hennes anknytning till en viss stadsdel, hennes familj och hennes alkoholvanor, medförde att han, vid sitt förhör med henne, förstod att han tidigare varit försvarare för henne. Vid förhöret insåg han att hon talade osanning om sina egna alkoholproblem. Han ansåg att det låg i Z:s intresse att det rätta förhållandet framkom vid huvudförhandlingen. Y:s berusningsgrad och hennes tveksamma förklaring till varför hon i berusat tillstånd frivilligt följt med två främmande män till den enes bostad efter ett krogbesök var en högst relevant uppgift i målet. Han ville med nit och omsorg tillvarataga Z:s rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap.. 7 § 1 st. rättegångsbalken). Ur minnet kunde han erinra sig att Y vid tre tillfällen blivit omhändertagen enligt LOB, vilket han också påtalade vid förhöret med henne. Y bekräftade denna uppgift, vilket fick åklagaren att omedelbart avbryta honom. Det är riktigt att åklagaren genast frågade var uppgiften kom ifrån och att han besvarade frågan på angivet sätt. Han har hela tiden känt att han med full kraft kunnat tillvarataga Z:s intressen fullt ut. Han hade endast någon sekund på sig att reflektera över den uppkomna situationen i hovrätten under ett pågående förhör. Vid genomgång efteråt i sitt arkiv har han kunnat konstatera att Y:s uppgifter angående omhändertaganden enligt LOB varit offentliga. Han är slutligen, med facit i hand, förvånad över att Y varken till åklagaren eller målsägandebiträdet framfört att han företrätt henne tidigare.
I TVÅ YTTERLIGARE skrivelser, daterade den 27 augusti och den 4 oktober 2002, har X vidhållit sin kritik mot A:s agerande och framhållit bl.a. följande. Det står klart att A i vart fall före hovrättsförhandlingen haft klart för sig att han försvarat Y i det tidigare rattfyllerimålet. Det är inte trovärdigt att han under pågående förhör i hovrätten plötsligt känt igen målsäganden och erinrat sig att hon just tre gånger omhändertagits enligt LOB. Denna uppgift måste han ha hämtat ur sin akt i rattfyllerimålet mot Y. Angående sina alkoholvanor uppgav målsäganden både i tingsrätten och i hovrätten att hon ganska ofta drack för mycket så att hon blev mera berusad än hon egentligen ville. Hon berättade dock inte i tingsrätten att hon varit omhändertagen enligt LOB och detta var okänt till dess A frågade henne därom i hovrätten. Oavsett när A fått klart för sig sammanhanget har han utnyttjat den kännedom han som försvarare erhållit om en klients personliga förhållanden för att misskreditera den tidigare klienten i ett annat mål. Enligt X:s och målsägandebiträdets uppfattning var frågan om LOB-omhändertaganden helt opåkallad och inte ägnad att påverka hovrättens bevisvärdering. Syftet med frågan har varit att misskreditera målsäganden, måhända få henne att framstå som mindre skyddsvärd och att för klienten ge intryck av handlingskraft.
A HAR I YTTERLIGARE skrivelser, daterade den 12 september och den 18 oktober 2002, framhållit bl.a. följande. Det är inte helt vanligt att en till utseendet proper medelålders kvinna blir omhändertagen enligt LOB vid flera tillfällen. Han misstänkte att Y talade osanning om sin berusning vid det aktuella tillfället och frågan om hennes tidigare LOB-omhändertaganden måste därför anses motiverad. Han har inte haft för avsikt att misskreditera målsäganden eller att få henne att framstå som mindre skyddsvärd. Han har heller inte haft något behov att framstå som handlingskraftig gentemot sin huvudman i detta brottmål. Han vidhåller att han med nit och omsorg tillvaratagit den misstänktes rätt och i detta syfte verkat för sakens riktiga belysning. Det måste anses vara förenligt med god advokatsed att med ovanstående lagrum för ögonen ställa berättigade frågor, som har betydelse för själva skuldfrågan, när den åtalade förnekar brott i ett så allvarligt mål som gäller ansvar för våldtäkt. Y har i våldtäktsmålet haft åklagaren vid sin sida och eget ombud i form av målsägandebiträde. Först i hovrätten har hon, sedan åklagaren ställt en fråga till henne i en paus, berättat att han företrätt henne tidigare. Y har inte varit utlämnad och hennes intressen har under målets gång blivit tillgodosedda. A anser sig efter närmare 19 års praktik ha god erfarenhet av uppdrag som offentlig försvarare i brottmål. Han kommer att lägga den aktuella problematiken särskilt på minnet men vidhåller att han i allt iakttagit god advokatsed.
NÄMNDENS BEDÖMNING
A borde så snart han insåg att Y tidigare varit hans klient ha avträtt uppdraget som försvarare för Z. Genom att inte göra så har han handlat i strid med god advokatsed.
På grund härav tilldelar nämnden A erinran jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
10. Advokat har drivit sin verksamhet i aktiebolag i vars styrelse annan än advokat varit suppleant. Varning tilldelad.
Advokaten A blev ledamot av Advokatsamfundet den 10 maj 2001. Han bedrev då verksamhet under firma Juristhuset A i G-stad AB. Han ägde samtliga aktier i bolaget och var ensam styrelseledamot med sin hustru som suppleant.
I skrift till samfundet den 21 september 2001 hemställde A om medgivande av styrelsen att hustrun skulle få kvarstå som suppleant i bolagets styrelse. Bakgrunden var att han inte fått firmaändring till ”Advokatfirman A AB”, varom ansökan gjorts den 21 september 2001, godkänd, eftersom styrelsesuppleanten inte var advokat.
I beslut den 19 november 2001 förklarade samfundets styrelse att framställningen inte bifölls.
Med anledning härav sökte A kontorsgemenskap med kollega som kunde i hustruns ställe inträda som suppleant i bolagets styrelse men misslyckades härmed.
Sedan saken observerats av samfundets kansli och A den 19 februari 2003 avkrävts ett yttrande har A den 28 februari 2003, utöver en redogörelse för saken, under uppgivande att en ansökan om firmaändring fanns hos PRV, hemställt om anstånd för komplettering.
Den 17 mars 2003 har från A inkommit ett registreringsbevis från PRV utvisande att registrering den 12 mars 2003 skett av firman ”Advokatfirman A AB” med A som styrelseledamot och advokat Z, M-stad, som suppleant.
NÄMNDENS BEDÖMNING
Genom att driva sin verksamhet i aktiebolag i vars styrelse annan än advokat varit suppleant har A åsidosatt sina plikter som advokat. Eftersom styrelsen tidigare lämnat hans begäran om dispens utan bifall är förfarandet allvarligt.
På grund härav tilldelar nämnden A varning jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
11. Advokat har träffat avtal om arvode som andel av det ekonomiska utfallet i ärendet. Erinran tilldelad.
X har i anmälan hävdat att advokaten A vid utbetalning av för klient erhållna medel behållit ett belopp motsvarande det dubbla avtalade arvodet.
A hade år 1998 uppdrag av styrelsen i Bostadsföreningen K u.p.a. i Stockholm att förhandla med dåvarande Fastighetsägarföreningen om ett skadeståndsanspråk. Enligt uppgift hade A medgivande av Advokatsamfundet att avtala om arvode, beräknat efter viss procent av det belopp som bostadsföreningen erhöll i skadestånd. Motparten betalade efter förhandling 150 000 kr till klientmedelskontot hos A. Av beloppet behöll A 20 procent eller 30000 kr som arvode.
I september 2002 begärde X på uppdrag av styrelsen i bostadsföreningen utbetalning av ytterligare 15 000 kr på den grunden att arvodet enligt muntlig överenskommelse skulle utgå med endast 10 procent av erhållet skadestånd. A bestred kravet.
X har till stöd för påståendet om avtalad procentsats åberopat en av honom upprättad skrift, vari anges att en tidigare ordförande i bostadsföreningen, Y, träffat muntligt avtal med A om att arvodet skulle utgöras av 10 procent på utfått skadestånd. Y har verifierat uppgiften genom att teckna sitt namn på handlingen.
A har uppgett att den muntliga överenskommelsen med bostadsföreningen inneburit en ersättning med 20 procent av erhållet belopp, vilket arvode A fakturerat föreningen och tillgodogjort sig vid redovisning av förlikningslikviden. X har å sin sida åberopat en skrift från Y, i vilken denne förklarat att det muntliga avtalet träffats troligen under år 1993, att hans minne är att A skulle erhålla 10 procent i arvode men att han inte är säker på procentsatsen.
X har åberopat ytterligare ett verifierande på en liknande skrift som han ställt till en tidigare styrelseledamot i bostadsföreningen.
NÄMNDENS BEDÖMNING
Utredningen visar inte att sådana omständigheter förelegat att A kunnat träffa avtal om arvode som andel av det ekonomiska utfallet i ärendet utan att handla i strid med god advokatsed. Genom att träffa ett sådant avtal har han därför åsidosatt sina plikter som advokat.
På grund härav tilldelar nämnden A erinran jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Det som i övrigt har förekommit i ärendet föranleder ingen åtgärd.
I en till Advokatsamfundet den 11 juli 2002 inkommen anmälan har Åklagarmyndigheten genom X hemställt att samfundet prövar frågan om disciplinärt ingripande mot advokaten A och därvid anfört i huvudsak följande. I ett vid B-stads tingsrätt handlagt mål om grovt rattfylleri var A offentlig försvarare för Y. I målet inhämtades utredning om Y:s personliga förhållanden, varvid bland annat framkom att hon vid några tillfällen omhändertagits enligt lagen om omhändertagande av berusade personer (LOB). Dom i målet meddelades den 11 april 2000 och påföljden bestämdes till skyddstillsyn med samhällstjänst 40 timmar. I ett senare vid samma tingsrätt anhängiggjort mål om våldtäkt, där Y var målsägande, var A förordnad som offentlig försvarare för Z. A upplyste varken X eller tingsrätten att han tidigare varit försvarare för Y. I dom den 8 maj 2002 dömdes A:s klient jämte en medåtalad till vardera tre års fängelse för våldtäkt. Tingsrättens dom överklagades till hovrätten, där huvudförhandling hölls den 2–3 juli 2002. I samband med A:s förhör med målsäganden angående hennes alkoholvanor ställde han i påstående form en fråga till henne om det inte var så att hon några gånger hade omhändertagits enligt LOB. X frågade A varifrån han fått denna uppgift och fick till svar att det inte var svårt att få fram sådana uppgifter. Efter förhöret upplystes X av Y om att A varit hennes försvarare i det tidigare rattfyllerimålet och att han då inhämtat uppgifter om hennes personliga förhållanden.
ENLIGT X HAR A grovt svikit sin tidigare klient Y genom att i ett mål, där hon är målsägande, använda uppgifter som är belagda med sekretess och som han haft tillgång till endast på grund av att han tidigare varit hennes försvarare. När A fått klart för sig att han tidigare varit försvarare för målsäganden borde han – även av hänsyn till sin huvudman – ha övervägt om han inte skulle avträda som försvarare för Z eller i vart fall anmäla förhållandet till åklagaren och tingsrätten. Målet gällde åtal för ett allvarligt brott med högt straffvärde och målsägandens trovärdighet var av avgörande betydelse för utgången i målet. Om A gjort den bedömningen att det var av stor vikt att få fram om Y tidigare varit omhändertagen enligt LOB, borde han ha frånträtt sitt försvararuppdrag och låtit annan advokat ta över. Genom dom den 10 juli 2002 fastställde hovrätten tingsrättens dom mot båda de tilltalade i målet.
I YTTRANDE ÖVER anmälan, inkommet till Advokatsamfundet den 8 augusti 2002, har A anfört i huvudsak följande. Han har sedan 1994 nästan enbart ägnat sig åt brottmål och ett stort antal klienter passerar revy varje år. De rena taxemålen innebär att han lätt helt glömmer klienten efter viss tid. Det är riktigt att han under år 2000 försvarade Y i ett mål om grovt rattfylleri, vilket brott hon erkände. I det nu aktuella målet om våldtäkt begärde Z att han skulle förordnas som offentlig försvarare för honom och han förordnades i samband med en jourhäktning. Målsägandens uppgifter behandlades som hemliga men det framkom att hon var medelålders och hette Y. Han reagerade inte alls över hennes alldagliga namn och konstaterade att han inte var förhindrad att företräda Z. Målsägandebiträde förordnades för Y. När huvudförhandlingen påbörjades i tingsrätten i våldtäktsmålet hade det gått mer än två år sedan han företrädde Y. Han reagerade inte över hennes utseende och det förekom ingenting i tingsrätten som gav honom anledning att avsäga sig uppdraget. När han åter såg Y i hovrätten hade hon på något sätt ändrat utseende. Ett vittne i målet hade gjort samma iakttagelse. A kände fortfarande inte igen henne. Vid de förhör som hölls med Y av åklagaren och målsägandebiträdet framkom en närmare bild av målsäganden som person. Hennes anknytning till en viss stadsdel, hennes familj och hennes alkoholvanor, medförde att han, vid sitt förhör med henne, förstod att han tidigare varit försvarare för henne. Vid förhöret insåg han att hon talade osanning om sina egna alkoholproblem. Han ansåg att det låg i Z:s intresse att det rätta förhållandet framkom vid huvudförhandlingen. Y:s berusningsgrad och hennes tveksamma förklaring till varför hon i berusat tillstånd frivilligt följt med två främmande män till den enes bostad efter ett krogbesök var en högst relevant uppgift i målet. Han ville med nit och omsorg tillvarataga Z:s rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning (21 kap.. 7 § 1 st. rättegångsbalken). Ur minnet kunde han erinra sig att Y vid tre tillfällen blivit omhändertagen enligt LOB, vilket han också påtalade vid förhöret med henne. Y bekräftade denna uppgift, vilket fick åklagaren att omedelbart avbryta honom. Det är riktigt att åklagaren genast frågade var uppgiften kom ifrån och att han besvarade frågan på angivet sätt. Han har hela tiden känt att han med full kraft kunnat tillvarataga Z:s intressen fullt ut. Han hade endast någon sekund på sig att reflektera över den uppkomna situationen i hovrätten under ett pågående förhör. Vid genomgång efteråt i sitt arkiv har han kunnat konstatera att Y:s uppgifter angående omhändertaganden enligt LOB varit offentliga. Han är slutligen, med facit i hand, förvånad över att Y varken till åklagaren eller målsägandebiträdet framfört att han företrätt henne tidigare.
I TVÅ YTTERLIGARE skrivelser, daterade den 27 augusti och den 4 oktober 2002, har X vidhållit sin kritik mot A:s agerande och framhållit bl.a. följande. Det står klart att A i vart fall före hovrättsförhandlingen haft klart för sig att han försvarat Y i det tidigare rattfyllerimålet. Det är inte trovärdigt att han under pågående förhör i hovrätten plötsligt känt igen målsäganden och erinrat sig att hon just tre gånger omhändertagits enligt LOB. Denna uppgift måste han ha hämtat ur sin akt i rattfyllerimålet mot Y. Angående sina alkoholvanor uppgav målsäganden både i tingsrätten och i hovrätten att hon ganska ofta drack för mycket så att hon blev mera berusad än hon egentligen ville. Hon berättade dock inte i tingsrätten att hon varit omhändertagen enligt LOB och detta var okänt till dess A frågade henne därom i hovrätten. Oavsett när A fått klart för sig sammanhanget har han utnyttjat den kännedom han som försvarare erhållit om en klients personliga förhållanden för att misskreditera den tidigare klienten i ett annat mål. Enligt X:s och målsägandebiträdets uppfattning var frågan om LOB-omhändertaganden helt opåkallad och inte ägnad att påverka hovrättens bevisvärdering. Syftet med frågan har varit att misskreditera målsäganden, måhända få henne att framstå som mindre skyddsvärd och att för klienten ge intryck av handlingskraft.
A HAR I YTTERLIGARE skrivelser, daterade den 12 september och den 18 oktober 2002, framhållit bl.a. följande. Det är inte helt vanligt att en till utseendet proper medelålders kvinna blir omhändertagen enligt LOB vid flera tillfällen. Han misstänkte att Y talade osanning om sin berusning vid det aktuella tillfället och frågan om hennes tidigare LOB-omhändertaganden måste därför anses motiverad. Han har inte haft för avsikt att misskreditera målsäganden eller att få henne att framstå som mindre skyddsvärd. Han har heller inte haft något behov att framstå som handlingskraftig gentemot sin huvudman i detta brottmål. Han vidhåller att han med nit och omsorg tillvaratagit den misstänktes rätt och i detta syfte verkat för sakens riktiga belysning. Det måste anses vara förenligt med god advokatsed att med ovanstående lagrum för ögonen ställa berättigade frågor, som har betydelse för själva skuldfrågan, när den åtalade förnekar brott i ett så allvarligt mål som gäller ansvar för våldtäkt. Y har i våldtäktsmålet haft åklagaren vid sin sida och eget ombud i form av målsägandebiträde. Först i hovrätten har hon, sedan åklagaren ställt en fråga till henne i en paus, berättat att han företrätt henne tidigare. Y har inte varit utlämnad och hennes intressen har under målets gång blivit tillgodosedda. A anser sig efter närmare 19 års praktik ha god erfarenhet av uppdrag som offentlig försvarare i brottmål. Han kommer att lägga den aktuella problematiken särskilt på minnet men vidhåller att han i allt iakttagit god advokatsed.
NÄMNDENS BEDÖMNING
A borde så snart han insåg att Y tidigare varit hans klient ha avträtt uppdraget som försvarare för Z. Genom att inte göra så har han handlat i strid med god advokatsed.
På grund härav tilldelar nämnden A erinran jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
10. Advokat har drivit sin verksamhet i aktiebolag i vars styrelse annan än advokat varit suppleant. Varning tilldelad.
Advokaten A blev ledamot av Advokatsamfundet den 10 maj 2001. Han bedrev då verksamhet under firma Juristhuset A i G-stad AB. Han ägde samtliga aktier i bolaget och var ensam styrelseledamot med sin hustru som suppleant.
I skrift till samfundet den 21 september 2001 hemställde A om medgivande av styrelsen att hustrun skulle få kvarstå som suppleant i bolagets styrelse. Bakgrunden var att han inte fått firmaändring till ”Advokatfirman A AB”, varom ansökan gjorts den 21 september 2001, godkänd, eftersom styrelsesuppleanten inte var advokat.
I beslut den 19 november 2001 förklarade samfundets styrelse att framställningen inte bifölls.
Med anledning härav sökte A kontorsgemenskap med kollega som kunde i hustruns ställe inträda som suppleant i bolagets styrelse men misslyckades härmed.
Sedan saken observerats av samfundets kansli och A den 19 februari 2003 avkrävts ett yttrande har A den 28 februari 2003, utöver en redogörelse för saken, under uppgivande att en ansökan om firmaändring fanns hos PRV, hemställt om anstånd för komplettering.
Den 17 mars 2003 har från A inkommit ett registreringsbevis från PRV utvisande att registrering den 12 mars 2003 skett av firman ”Advokatfirman A AB” med A som styrelseledamot och advokat Z, M-stad, som suppleant.
NÄMNDENS BEDÖMNING
Genom att driva sin verksamhet i aktiebolag i vars styrelse annan än advokat varit suppleant har A åsidosatt sina plikter som advokat. Eftersom styrelsen tidigare lämnat hans begäran om dispens utan bifall är förfarandet allvarligt.
På grund härav tilldelar nämnden A varning jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
11. Advokat har träffat avtal om arvode som andel av det ekonomiska utfallet i ärendet. Erinran tilldelad.
X har i anmälan hävdat att advokaten A vid utbetalning av för klient erhållna medel behållit ett belopp motsvarande det dubbla avtalade arvodet.
A hade år 1998 uppdrag av styrelsen i Bostadsföreningen K u.p.a. i Stockholm att förhandla med dåvarande Fastighetsägarföreningen om ett skadeståndsanspråk. Enligt uppgift hade A medgivande av Advokatsamfundet att avtala om arvode, beräknat efter viss procent av det belopp som bostadsföreningen erhöll i skadestånd. Motparten betalade efter förhandling 150 000 kr till klientmedelskontot hos A. Av beloppet behöll A 20 procent eller 30000 kr som arvode.
I september 2002 begärde X på uppdrag av styrelsen i bostadsföreningen utbetalning av ytterligare 15 000 kr på den grunden att arvodet enligt muntlig överenskommelse skulle utgå med endast 10 procent av erhållet skadestånd. A bestred kravet.
X har till stöd för påståendet om avtalad procentsats åberopat en av honom upprättad skrift, vari anges att en tidigare ordförande i bostadsföreningen, Y, träffat muntligt avtal med A om att arvodet skulle utgöras av 10 procent på utfått skadestånd. Y har verifierat uppgiften genom att teckna sitt namn på handlingen.
A har uppgett att den muntliga överenskommelsen med bostadsföreningen inneburit en ersättning med 20 procent av erhållet belopp, vilket arvode A fakturerat föreningen och tillgodogjort sig vid redovisning av förlikningslikviden. X har å sin sida åberopat en skrift från Y, i vilken denne förklarat att det muntliga avtalet träffats troligen under år 1993, att hans minne är att A skulle erhålla 10 procent i arvode men att han inte är säker på procentsatsen.
X har åberopat ytterligare ett verifierande på en liknande skrift som han ställt till en tidigare styrelseledamot i bostadsföreningen.
NÄMNDENS BEDÖMNING
Utredningen visar inte att sådana omständigheter förelegat att A kunnat träffa avtal om arvode som andel av det ekonomiska utfallet i ärendet utan att handla i strid med god advokatsed. Genom att träffa ett sådant avtal har han därför åsidosatt sina plikter som advokat.
På grund härav tilldelar nämnden A erinran jämlikt 8 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Det som i övrigt har förekommit i ärendet föranleder ingen åtgärd.