Domstolssammanslagning har många fördelar
Nr 8 2003 Årgång 69
Sverige har sedan slutet av 1970-talet två separata domstolsorganisationer. Dels finns de allmänna domstolarna, dels de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Domstolsväsendets framtidsgrupp har i en nyligen framlagd ”Vision för domstolsväsendet” gjort sig till tolk för vad gruppen uppfattat som en förhärskande opinion bland de domstolsanställda. I visionsdokumentet luftas bland annat tanken att smälta samman de båda organisationerna (se SvD Brännpunkt 17 september). Sådana angrepp på gällande ordning väcker naturligt nog reflexbetonade protester, senast av Hans Ragnemalm och Per Anclow (SvD Brännpunkt 28 september). Deras kritik bottnar sannolikt delvis i missförstånd om vad som skrivs i visionsdokumentet. Som medlemmar i framtidsgruppen ser vi det som angeläget att viktiga frågor av det här slaget debatteras från korrekta utgångspunkter.
En enda enhetlig domstolsorganisation skulle ha väsentliga fördelar för medborgarna. Organisationen blir klar och tydlig även för den som inte är jurist. Det finns en enda typ av domstol att vända sig till, vilken fråga det än gäller. Och möjligheterna ökar att få alla frågor som hör till en och samma händelse behandlade i ett sammanhang. Ett enkelt exempel är att den som åtalas för ett trafikbrott kan få körkortsfrågan prövad samtidigt som brottmålet behandlas. I dag krävs två separata prövningar, först i tingsrätten och sedan i länsrätten.
För domstolsväsendet som helhet skulle också en sammansmältning vara av värde. Genom att det blir färre enheter ute på fältet skulle administrationskostnaderna kunna reduceras väsentligt. Det skulle bli lättare att skapa förutsättningar för en jämn arbetsbörda och att undvika köer i enskilda grupper av mål.
För den enskilde domstolsanställde – oavsett om han eller hon är domare, föredragande, notarie eller sekreterare – skulle ett bredare arbetsfält säkert upplevas som stimulerande. Det skulle finnas möjligheter att pröva på nya områden inom juridiken och knyta värdefulla kontakter med nya arbetskamrater.
FINNS DET DÅ inga nackdelar? Ragnemalm och Anclow oroar sig för att specialistkunskapen skulle gå förlorad i en enhetlig domstolsorganisation. Självklart behövs specialister även i en framtida sammanslagen domstol. Det är snarast så att samhällsmaskineriets ökade komplexitet gör att behovet av specialinriktade domare ökar. Men detta behov kan man mycket väl tillgodose inom ramen för en enhetlig organisation. Gå till närmaste sjukhus och konstatera att det där går alldeles utmärkt att under samma tak hysa specialister på olika områden! Det gäller bara att se till att domstolen är uppbyggd så att vissa domare i behövlig utsträckning får möjlighet att inrikta sig på vissa specialområden, t.ex. skatterätt och EG-rätt.
Ragnemalm och Anclow påstår också att medborgarskyddet skulle bli sämre vid en sammanslagning av domstolsorganisationerna. De lyfter fram två saker, frågan om en gemensam processlag och frågan om domstolens utredningsskyldighet.
De allmänna domstolarna styrs av rättegångsbalken (RB) och de allmänna förvaltningsdomstolarna av förvaltningsprocesslagen (FPL). RB utgår från att förfarandet som regel skall vara muntligt, medan FPL har den skriftliga handläggningen som huvudprincip. RB innehåller också många fler detaljregler än FPL. Genom den reformverksamhet som skett under årtiondenas lopp har lagarna kommit att närma sig varandra. Vid en sammansmältning av domstolarna är det naturligt att också göra regelverket gemensamt, men det gäller då att se till att lagen görs så flexibel att man för varje enskild målgrupp kan använda ett förfarande som är ändamålsenligt i det enskilda fallet. Detta blir en utmaning för det tidiga 2000-talets processrättsliga lagstiftare. Någon omöjlig uppgift är det dock ingalunda, sett i ljuset av att förfarandena närmat sig varandra under de år som gått.
SÅ TILL DOMSTOLENS utredningsskyldighet. På Ragnemalm och Anclow låter det som om den allmänna förvaltningsdomstolen är som en snäll farbror som tar hand om alla rättssökande och leder dem rätt i juridikens djungel, medan den allmänna domstolen på sin piedestal iskallt ser på medan den lille medborgaren stångar sin panna blodig mot fyrkantiga rättsregler.
Detta scenario stämmer naturligtvis inte. En domstols skyldighet att aktivt medverka i utredningen av ett visst mål är beroende på vilket rättsområde målet rör. Detta gäller oavsett om målet är anhängigt vid en allmän domstol eller en allmän förvaltningsdomstol. Även allmänna domstolar har en omfattande utredningsskyldighet i vissa typer av mål, t.ex. familjemål som rör ett barns personliga situation. Anledningen till att utredningen i vissa fall helt överlåts åt parterna är att två enskilda rättssubjekt står mot varandra i processen och det inte finns något utomstående intresse att ta hänsyn till. Det anses i detta läge inte förenligt med domstolens roll att hjälpa den ena parten mot den andre. Men som sagt, även de allmänna domstolarnas personal är vana vid att hjälpa rättssökande till rätta i olika sammanhang och att anpassa sin grad av aktivitet till typen av rättegång.
Ragnemalms och Anclows inställning när det gäller utredningsskyldigheten bottnar nog i en övertolkning av en mening i visionsdokumentet. Där står att parterna i första hand skall ansvara för att de som skall höras kommer till en rättegång. Med det avses bara att en part som åberopar t.ex. ett vittne också skall se till att denne kommer till domstolen när det är dags att vittna. Idag lägger domstolarna ner stora resurser på att delge kallelser, och det kan förefalla rimligt att en part som åberopar en persons hörande också skall se till att vederbörande dyker upp i domstolen (i första hand avses då parter som företräder det allmänna och parter som processar med hjälp av advokat). Detta har absolut ingenting med domstolens utredningsskyldighet att göra.
TANKEN MED EN sammanslagning är ingalunda – som Ragnemalm och Anclow antyder – att tillföra de allmänna domstolarna mål så att även de annars nedläggningshotade, mindre tingsrätterna blir bärkraftiga. Nej, huvudargumentet är att skapa en begriplig och effektiv organisation där behovet av specialistkunskap kan tillgodoses och där varje fråga får en ändamålsenlig behandling i moderna former. En stor del av de svenska domstolsanställda står bakom denna linje.
LARS EKLYCKE, lagman vid Falu tingsrätt
YLVA JOHANSSON, lagman vid Ångermanlands tingsrätt och Länsrätten i Västernorrlands län
KJELL PERSSON, hovrättslagman vid Hovrätten för Övre Norrland
GUNNEL WENNBERG, hovrättspresident vid Hovrätten för Västra Sverige
En enda enhetlig domstolsorganisation skulle ha väsentliga fördelar för medborgarna. Organisationen blir klar och tydlig även för den som inte är jurist. Det finns en enda typ av domstol att vända sig till, vilken fråga det än gäller. Och möjligheterna ökar att få alla frågor som hör till en och samma händelse behandlade i ett sammanhang. Ett enkelt exempel är att den som åtalas för ett trafikbrott kan få körkortsfrågan prövad samtidigt som brottmålet behandlas. I dag krävs två separata prövningar, först i tingsrätten och sedan i länsrätten.
För domstolsväsendet som helhet skulle också en sammansmältning vara av värde. Genom att det blir färre enheter ute på fältet skulle administrationskostnaderna kunna reduceras väsentligt. Det skulle bli lättare att skapa förutsättningar för en jämn arbetsbörda och att undvika köer i enskilda grupper av mål.
För den enskilde domstolsanställde – oavsett om han eller hon är domare, föredragande, notarie eller sekreterare – skulle ett bredare arbetsfält säkert upplevas som stimulerande. Det skulle finnas möjligheter att pröva på nya områden inom juridiken och knyta värdefulla kontakter med nya arbetskamrater.
FINNS DET DÅ inga nackdelar? Ragnemalm och Anclow oroar sig för att specialistkunskapen skulle gå förlorad i en enhetlig domstolsorganisation. Självklart behövs specialister även i en framtida sammanslagen domstol. Det är snarast så att samhällsmaskineriets ökade komplexitet gör att behovet av specialinriktade domare ökar. Men detta behov kan man mycket väl tillgodose inom ramen för en enhetlig organisation. Gå till närmaste sjukhus och konstatera att det där går alldeles utmärkt att under samma tak hysa specialister på olika områden! Det gäller bara att se till att domstolen är uppbyggd så att vissa domare i behövlig utsträckning får möjlighet att inrikta sig på vissa specialområden, t.ex. skatterätt och EG-rätt.
Ragnemalm och Anclow påstår också att medborgarskyddet skulle bli sämre vid en sammanslagning av domstolsorganisationerna. De lyfter fram två saker, frågan om en gemensam processlag och frågan om domstolens utredningsskyldighet.
De allmänna domstolarna styrs av rättegångsbalken (RB) och de allmänna förvaltningsdomstolarna av förvaltningsprocesslagen (FPL). RB utgår från att förfarandet som regel skall vara muntligt, medan FPL har den skriftliga handläggningen som huvudprincip. RB innehåller också många fler detaljregler än FPL. Genom den reformverksamhet som skett under årtiondenas lopp har lagarna kommit att närma sig varandra. Vid en sammansmältning av domstolarna är det naturligt att också göra regelverket gemensamt, men det gäller då att se till att lagen görs så flexibel att man för varje enskild målgrupp kan använda ett förfarande som är ändamålsenligt i det enskilda fallet. Detta blir en utmaning för det tidiga 2000-talets processrättsliga lagstiftare. Någon omöjlig uppgift är det dock ingalunda, sett i ljuset av att förfarandena närmat sig varandra under de år som gått.
SÅ TILL DOMSTOLENS utredningsskyldighet. På Ragnemalm och Anclow låter det som om den allmänna förvaltningsdomstolen är som en snäll farbror som tar hand om alla rättssökande och leder dem rätt i juridikens djungel, medan den allmänna domstolen på sin piedestal iskallt ser på medan den lille medborgaren stångar sin panna blodig mot fyrkantiga rättsregler.
Detta scenario stämmer naturligtvis inte. En domstols skyldighet att aktivt medverka i utredningen av ett visst mål är beroende på vilket rättsområde målet rör. Detta gäller oavsett om målet är anhängigt vid en allmän domstol eller en allmän förvaltningsdomstol. Även allmänna domstolar har en omfattande utredningsskyldighet i vissa typer av mål, t.ex. familjemål som rör ett barns personliga situation. Anledningen till att utredningen i vissa fall helt överlåts åt parterna är att två enskilda rättssubjekt står mot varandra i processen och det inte finns något utomstående intresse att ta hänsyn till. Det anses i detta läge inte förenligt med domstolens roll att hjälpa den ena parten mot den andre. Men som sagt, även de allmänna domstolarnas personal är vana vid att hjälpa rättssökande till rätta i olika sammanhang och att anpassa sin grad av aktivitet till typen av rättegång.
Ragnemalms och Anclows inställning när det gäller utredningsskyldigheten bottnar nog i en övertolkning av en mening i visionsdokumentet. Där står att parterna i första hand skall ansvara för att de som skall höras kommer till en rättegång. Med det avses bara att en part som åberopar t.ex. ett vittne också skall se till att denne kommer till domstolen när det är dags att vittna. Idag lägger domstolarna ner stora resurser på att delge kallelser, och det kan förefalla rimligt att en part som åberopar en persons hörande också skall se till att vederbörande dyker upp i domstolen (i första hand avses då parter som företräder det allmänna och parter som processar med hjälp av advokat). Detta har absolut ingenting med domstolens utredningsskyldighet att göra.
TANKEN MED EN sammanslagning är ingalunda – som Ragnemalm och Anclow antyder – att tillföra de allmänna domstolarna mål så att även de annars nedläggningshotade, mindre tingsrätterna blir bärkraftiga. Nej, huvudargumentet är att skapa en begriplig och effektiv organisation där behovet av specialistkunskap kan tillgodoses och där varje fråga får en ändamålsenlig behandling i moderna former. En stor del av de svenska domstolsanställda står bakom denna linje.
LARS EKLYCKE, lagman vid Falu tingsrätt
YLVA JOHANSSON, lagman vid Ångermanlands tingsrätt och Länsrätten i Västernorrlands län
KJELL PERSSON, hovrättslagman vid Hovrätten för Övre Norrland
GUNNEL WENNBERG, hovrättspresident vid Hovrätten för Västra Sverige