Krav på ett rättssäkert och effektivt domstolsväsende
Nr 7 2003 Årgång 69
Det är hög tid att regering och riksdag tar sitt ansvar för de centrala uppgifter som utgör själva grundvalen i en demokratisk rättsstat.
En rättsstat kännetecknas av att den offentliga maktutövningen är underkastad rättsliga normer. I begreppet ingår också rätten för den enskilde att få sin sak prövad i domstol. Opartiska domstolar, polis, åklagare och kriminalvård samt oberoende advokater är viktiga byggstenar vid uppbyggandet av en demokratisk stat. I vår omvärld finns ett stort antal stater som just nu genomgår en sådan utveckling. Vi kan alla se hur oerhört svårt och tidskrävande det är. Ett stabilt rättsväsende med starka domstolar är en förutsättning för att samhället i övrigt skall fungera på ett effektivt och rättssäkert sätt. Det är därför förvånande att politikernas intresse nästan uteslutande fokuseras på graden av social och ekonomisk likställighet. Välfärdsfrågorna har kommit i förgrunden på bekostnad av annan statlig kärnverksamhet.
Domstolsväsendet har liksom rättsväsendet i stort allvarliga problem. Det svenska rättsväsendet är kraftigt underfinansierat. Rättsväsendet kostar cirka 25 miljarder kronor per år. Domstolsväsendets andel av dessa kostnader uppgår till cirka 14 procent, eller ungefär 3,7 miljarder kronor. Av statsbudgeten utgör den del som går till domstolsväsendet cirka 5 promille.
Det handlar om prioriteringar, dels i förhållande till andra områden utanför rättsväsendet, dels inom rättsväsendet. En effektiv prioritering förutsätter emellertid att mätbara mål uppställs. Detta i sin tur förutsätter en rättspolitisk vision. Det är oklart hur den politiska visionen ifråga om rättsväsendet och alldeles särskilt domstolsväsendet ser ut.
DET ÄR HÖG TID att politikerna ställer sig frågan: Vilka krav har medborgaren rätt att ställa på domstolsväsendet i framtiden? Ett grundläggande krav som såväl den enskilde som företag har rätt att ställa är möjligheten att få sin rättsliga sak prövad – access to justice. Domstolsväsendet skall vara tillgängligt för alla. Så är det inte i dag. Domstolarna skall inte bara avgöra målen på ett rättssäkert sätt utan också inom skälig tid. Så är det inte heller i dag. Och värre riskerar det att bli. Besparingskraven är för många domstolar helt orealistiska. Under de tre föregående åren har kostnadsminskningar genomförts på sju procent. Besparingarna under 2004 kan komma att uppgå till 10–20 procent. Som ett exempel kan nämnas Svea hovrätt, där besparingskraven enligt presidenten Johan Hirschfeldt leder till en neddragning med 15 procent av verksamheten. Detta kommer att leda till såväl sämre kvalitet som längre handläggningstider. Antalet mål som väntar på avgörande kan komma att fördubblas.
Förändringstakten, den ökade komplexiteten, internationaliseringen, EU-inträdet och ändrad befolkningssammansättning är några exempel på omständigheter som medför nya och ökade krav på domstolarna. Domstolarnas viktigaste uppgift är att leverera materiellt riktiga beslut och domar. Härför krävs att domstolen har administrativa och ekonomiska förutsättningar som möjliggör detta. Det kräver resurser. Men det handlar också om ett förändrat förhållningssätt inte bara till den nationella rättsbildningen utan också till domarrollen och organisationen av domstolsväsendet.
När kraven på sakkunskap är höga och rättstillämpningen alltmer komplicerad är det nödvändigt med domare som har specialkompetens. Tilltron till domstolarnas förmåga att ta hand om större komplicerade mål med affärsjuridisk inriktning är låg. Dessa mål avgörs i stället i skiljeförfarande och bidrar inte till den så välbehövliga och nödvändiga prejudikatbildningen. Detta bör ändras.
UTVECKLINGEN STÄLLER OCKSÅ krav på större enheter som för den skull inte får bli otympliga kolosser. Nedläggning av de minsta tingsrätterna är nödvändigt för att kunna upprätthålla såväl hög kompetens i allmänhet som specialistkompetens inom domstolsväsendet. Det är på sikt också en nödvändig förutsättning för att kunna skapa en trygg och stimulerande arbetsplats och därigenom kunna rekrytera duktiga personer till domstolarna.
Politikerna bär ansvaret för att tillräckliga resurser finns. Samtidigt har de som företrädare för skattebetalarna också skyldighet att uppställa rimliga krav på avkastning på gjorda investeringar. Ett grundläggande krav på domstolsväsendet är effektivitet såväl i ekonomiskt perspektiv som i administrativt hänseende. Målen ska avgöras så snabbt som rättssäkerheten medger. De betydande handläggningstider som ibland förekommer är inte acceptabla.
Domarens oberoende och självständighet är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Den är oomstridd och bör så vara. Som ett utflöde av denna princip är domaren oavsättlig. Detta innebär betydande begränsningar i möjligheten att omplacera en domare som tillåter stora balanser eller dömer fel, eller misshushållar med administrativa resurser.
En mer professionell rekrytering av domare måste till. I all synnerhet när domaren förordnas med fullmakt fram till pension. Ett radikalt förändrat förhållningssätt till rekryteringsfrågor och personalpolitik är nödvändigt. Den kanske viktigaste frågan är enligt min mening arbetsuppgifternas innehåll och möjligheterna att utvecklas inom domaryrket. Här tror jag att domstolarnas storlek är av betydelse. Lönen är också av stor vikt, men kanske inte så betydelsefull som man skulle kunna tro. En öppen domarbana skulle konkurrensutsätta domstolarna som arbetsplatser och de villkor under vilka en domare arbetar. Arbetsvillkoren på vissa håll företer stora brister. I dag föreligger betydande problem att rekrytera domare till de mindre domstolarna.
DOMSTOLARNA HAR FÅTT en ny och förstärkt roll i demokratins tjänst. Ett första steg togs redan 1988 genom rättsprövningsinstitutets införande. Därigenom sökte man säkerställa att Sverige lever upp till Europakonventionens krav på domstolsprövning av civila rättigheter. Detta innebar en stor nyhet: man kunde få regeringens beslut överprövade i domstol – en tidigare och för vissa politiker än i dag svindlande tanke. Det finns all anledning att välkomna att domstolarnas ställning stärks ytterligare.
EU-anslutningen och inkorporeringen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter i svensk rätt 1995 innebar att överstatliga normer gjorde sitt intåg i det nationella rättslivet – alla domstolar blev EG-domstolar med ett eget ansvar för tillämpningen av de övergripande normerna.
Med EG-rätten har Sverige också importerat inte bara en till omfånget betydande regelmassa utan även en svårgenomtränglig sådan. Nya rättsakter har förts in – direktiv, förordningar – som skall användas av svenska domare.
Domstolarna har också fått ökad betydelse som granskningsorgan genom införandet av domstolarnas lagprövningsskyldighet. Det ankommer på svenska domstolar att pröva om en viss föreskrift strider mot föreskrift av högre konstitutionell valör. Om domstolen finner att felet är uppenbart skall domstolen ingripa och bortse från den felaktiga bestämmelsen. Både RR och HD har visat tecken på att vid normprövning helt enkelt bortse från uppenbarhetsrekvisitet. Rekvisitet bör avskaffas snarast. Därigenom kan domstolarnas ställning stärkas ytterligare.
I DET LÅNGA OCH MÖDOSAMMA arbetet med att bygga upp rättsstaten har domstolsväsendet en huvuduppgift. Domstolarnas roll är central och den yttersta garanten för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i vid mening. Därför krävs det resursstarka, effektiva domstolar med kompetenta domare som har hög integritet.
Domstolsverket har i dagarna lämnat förslag om ett reformerat domstolsväsende. Förslaget innebär bl.a. att antalet tingsrätter halveras och att länsrätter och tingsrätter administrativt läggs samman. Utan att ta ställning till det föreliggande förslaget är det alldeles klart att ett genomgripande förändringsarbete måste påbörjas. Det är inte acceptabelt att domstolarna underkastas ad-hoc-betonade ingripanden utan att en övergripande vision formulerats hur domstolsorganisationen skall se ut. Ansvaret att presentera en sådan vision och finansiera ett fungerande domstolsväsende åvilar regering och riksdag. Detta ansvar måste tas på större allvar än vad som för närvarande tycks vara fallet.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Domstolsväsendet har liksom rättsväsendet i stort allvarliga problem. Det svenska rättsväsendet är kraftigt underfinansierat. Rättsväsendet kostar cirka 25 miljarder kronor per år. Domstolsväsendets andel av dessa kostnader uppgår till cirka 14 procent, eller ungefär 3,7 miljarder kronor. Av statsbudgeten utgör den del som går till domstolsväsendet cirka 5 promille.
Det handlar om prioriteringar, dels i förhållande till andra områden utanför rättsväsendet, dels inom rättsväsendet. En effektiv prioritering förutsätter emellertid att mätbara mål uppställs. Detta i sin tur förutsätter en rättspolitisk vision. Det är oklart hur den politiska visionen ifråga om rättsväsendet och alldeles särskilt domstolsväsendet ser ut.
DET ÄR HÖG TID att politikerna ställer sig frågan: Vilka krav har medborgaren rätt att ställa på domstolsväsendet i framtiden? Ett grundläggande krav som såväl den enskilde som företag har rätt att ställa är möjligheten att få sin rättsliga sak prövad – access to justice. Domstolsväsendet skall vara tillgängligt för alla. Så är det inte i dag. Domstolarna skall inte bara avgöra målen på ett rättssäkert sätt utan också inom skälig tid. Så är det inte heller i dag. Och värre riskerar det att bli. Besparingskraven är för många domstolar helt orealistiska. Under de tre föregående åren har kostnadsminskningar genomförts på sju procent. Besparingarna under 2004 kan komma att uppgå till 10–20 procent. Som ett exempel kan nämnas Svea hovrätt, där besparingskraven enligt presidenten Johan Hirschfeldt leder till en neddragning med 15 procent av verksamheten. Detta kommer att leda till såväl sämre kvalitet som längre handläggningstider. Antalet mål som väntar på avgörande kan komma att fördubblas.
Förändringstakten, den ökade komplexiteten, internationaliseringen, EU-inträdet och ändrad befolkningssammansättning är några exempel på omständigheter som medför nya och ökade krav på domstolarna. Domstolarnas viktigaste uppgift är att leverera materiellt riktiga beslut och domar. Härför krävs att domstolen har administrativa och ekonomiska förutsättningar som möjliggör detta. Det kräver resurser. Men det handlar också om ett förändrat förhållningssätt inte bara till den nationella rättsbildningen utan också till domarrollen och organisationen av domstolsväsendet.
När kraven på sakkunskap är höga och rättstillämpningen alltmer komplicerad är det nödvändigt med domare som har specialkompetens. Tilltron till domstolarnas förmåga att ta hand om större komplicerade mål med affärsjuridisk inriktning är låg. Dessa mål avgörs i stället i skiljeförfarande och bidrar inte till den så välbehövliga och nödvändiga prejudikatbildningen. Detta bör ändras.
UTVECKLINGEN STÄLLER OCKSÅ krav på större enheter som för den skull inte får bli otympliga kolosser. Nedläggning av de minsta tingsrätterna är nödvändigt för att kunna upprätthålla såväl hög kompetens i allmänhet som specialistkompetens inom domstolsväsendet. Det är på sikt också en nödvändig förutsättning för att kunna skapa en trygg och stimulerande arbetsplats och därigenom kunna rekrytera duktiga personer till domstolarna.
Politikerna bär ansvaret för att tillräckliga resurser finns. Samtidigt har de som företrädare för skattebetalarna också skyldighet att uppställa rimliga krav på avkastning på gjorda investeringar. Ett grundläggande krav på domstolsväsendet är effektivitet såväl i ekonomiskt perspektiv som i administrativt hänseende. Målen ska avgöras så snabbt som rättssäkerheten medger. De betydande handläggningstider som ibland förekommer är inte acceptabla.
Domarens oberoende och självständighet är en grundval i ett demokratiskt samhälle. Den är oomstridd och bör så vara. Som ett utflöde av denna princip är domaren oavsättlig. Detta innebär betydande begränsningar i möjligheten att omplacera en domare som tillåter stora balanser eller dömer fel, eller misshushållar med administrativa resurser.
En mer professionell rekrytering av domare måste till. I all synnerhet när domaren förordnas med fullmakt fram till pension. Ett radikalt förändrat förhållningssätt till rekryteringsfrågor och personalpolitik är nödvändigt. Den kanske viktigaste frågan är enligt min mening arbetsuppgifternas innehåll och möjligheterna att utvecklas inom domaryrket. Här tror jag att domstolarnas storlek är av betydelse. Lönen är också av stor vikt, men kanske inte så betydelsefull som man skulle kunna tro. En öppen domarbana skulle konkurrensutsätta domstolarna som arbetsplatser och de villkor under vilka en domare arbetar. Arbetsvillkoren på vissa håll företer stora brister. I dag föreligger betydande problem att rekrytera domare till de mindre domstolarna.
DOMSTOLARNA HAR FÅTT en ny och förstärkt roll i demokratins tjänst. Ett första steg togs redan 1988 genom rättsprövningsinstitutets införande. Därigenom sökte man säkerställa att Sverige lever upp till Europakonventionens krav på domstolsprövning av civila rättigheter. Detta innebar en stor nyhet: man kunde få regeringens beslut överprövade i domstol – en tidigare och för vissa politiker än i dag svindlande tanke. Det finns all anledning att välkomna att domstolarnas ställning stärks ytterligare.
EU-anslutningen och inkorporeringen av Europakonventionen om mänskliga rättigheter i svensk rätt 1995 innebar att överstatliga normer gjorde sitt intåg i det nationella rättslivet – alla domstolar blev EG-domstolar med ett eget ansvar för tillämpningen av de övergripande normerna.
Med EG-rätten har Sverige också importerat inte bara en till omfånget betydande regelmassa utan även en svårgenomtränglig sådan. Nya rättsakter har förts in – direktiv, förordningar – som skall användas av svenska domare.
Domstolarna har också fått ökad betydelse som granskningsorgan genom införandet av domstolarnas lagprövningsskyldighet. Det ankommer på svenska domstolar att pröva om en viss föreskrift strider mot föreskrift av högre konstitutionell valör. Om domstolen finner att felet är uppenbart skall domstolen ingripa och bortse från den felaktiga bestämmelsen. Både RR och HD har visat tecken på att vid normprövning helt enkelt bortse från uppenbarhetsrekvisitet. Rekvisitet bör avskaffas snarast. Därigenom kan domstolarnas ställning stärkas ytterligare.
I DET LÅNGA OCH MÖDOSAMMA arbetet med att bygga upp rättsstaten har domstolsväsendet en huvuduppgift. Domstolarnas roll är central och den yttersta garanten för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i vid mening. Därför krävs det resursstarka, effektiva domstolar med kompetenta domare som har hög integritet.
Domstolsverket har i dagarna lämnat förslag om ett reformerat domstolsväsende. Förslaget innebär bl.a. att antalet tingsrätter halveras och att länsrätter och tingsrätter administrativt läggs samman. Utan att ta ställning till det föreliggande förslaget är det alldeles klart att ett genomgripande förändringsarbete måste påbörjas. Det är inte acceptabelt att domstolarna underkastas ad-hoc-betonade ingripanden utan att en övergripande vision formulerats hur domstolsorganisationen skall se ut. Ansvaret att presentera en sådan vision och finansiera ett fungerande domstolsväsende åvilar regering och riksdag. Detta ansvar måste tas på större allvar än vad som för närvarande tycks vara fallet.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare