Advokatetik och pressetik
Nr 5 2003 Årgång 69
Under fyra dagar i maj skrev en kvällstidning om advokater och deras räkningar. Bakgrunden uppgavs vara att samhällets kostnader för advokathjälp till enskilda skulle ”skena”. Tidningen hade på förstasidan med krigsrubriker bilder på enskilda advokater som uppges vara fifflare och som ”åkte dit”. Inne i tidningen har också enskilda advokater presenterats på bild med rubriken ”Advokaterna som åkte dit. De begärde flera miljoner för mycket betalt.” Tidningens chefredaktör har bett om ursäkt, förmodligen inför hotet om ett tryckfrihetsåtal.
Det är ett stort ansvar att sätta epitetet ”fifflare” på enskilda och dessutom antyda att detsamma skulle gälla en hel yrkeskår. Dessvärre är det faktaunderlag som artiklarna baseras på inte hållbart. Dessvärre lär detta inte inses av andra än initierade läsare.
Statens kostnader för rättsväsendet uppgår till cirka tjugofem miljarder kronor, varav 850 miljoner är hänförliga till den skattefinansierade delen av advokatkårens arvoden. Dessa kostnader såvitt avser vissa delar av advokaters arbete har ökat. Som Riksrevisionsverket framhållit i en rapport finns det flera olika skäl till det.
Antalet uppdrag, särskilt för målsägandebiträden, har ökat kraftigt. Detta är ett resultat av politiska beslut. Brottsoffer skall ha rätt till biträde och att polis och åklagare samt andra som arbetar med brottsoffer har fått större kunskap om rätten till målsägandebiträde. Inte minst mediernas uppmärksamhet har säkert bidragit härtill. Detta leder naturligen till att fler brottsoffer begär att få målsägandebiträde förordnat.
Vidare har den genomsnittliga förhandlingstiden i domstol ökat. Det har under senare år förekommit en rad stora och komplicerade brottmål med internationella förgreningar.
Den s.k. timkostnadsnormen, som bestäms av regeringen och som ersättningen som betalas ut av staten baseras på, har också höjts ca tre procent årligen. Den är i ett internationellt perspektiv inte särskilt hög.
Timkostnadsnormen uppgår till 1 162 kronor inklusive moms för år 2002. Den är inte lön till advokaten. Den utgör en ersättning för vilken advokaten skall betala lön och pensioner m.m. till sina anställda – sekreterare, bokföringspersonal, biträdande jurister m.fl. Därtill kommer kostnader för lokaler, försäkring, utbildning, bibliotek, kontorskostnader i allmänhet m.m. När dessa kostnader är erlagda skall advokaten, efter att ha erlagt sociala avgifter, slutligen ta ut lön för egen del.
ATT ADVOKATER INTE behöver redovisa kvitton i anslutning till ett ersättningsyrkande i domstol framställs som någon form av ”gräddfil” som endast skulle tillkomma advokater och kungahuset.
Advokaten skall ersättas för faktiska utlägg. Advokater har liksom alla näringsutövare och myndigheter krav på att bokföringen innehåller kvitton och annat underlag. Bokföringen granskas därefter av revisorer. Advokater är också skyldiga att skicka in ett av revisorn undertecknat revisionsintyg till Advokatsamfundet utvisande att advokatens bokföring är inte bara i enlighet med god redovisningssed och gällande lag, utan också i överensstämmelse med Advokatsamfundets bokföringsreglemente.
Det normala i samhället är att tandläkaren, läkaren, hantverkaren eller vem det nu må vara som bedriver näringsverksamhet och som skall ha ersättning av någon annan endast anger sina utlägg. Att jämföra med t.ex. riksdagsmän, som tidningen gjorde, är inte relevant, eftersom de inte i sin egenskap av riksdagsmän bedriver näringsverksamhet. Det står givetvis fritt för domstolarna att begära in kopior av kvitton om anledning därtill skulle finnas.
Advokater som arbetar som offentliga försvarare och målsägandebiträden befinner sig i den unika situationen att den som de begär ersättning av – domstolen som företrädare för staten – också är den instans som har att slutligt pröva anspråket. Domstolen, som har kunskap att bilda sig en god uppfattning om arbetets omfattning, om uppgiftens svårighetsgrad och – inte minst – om advokatens skicklighet är också väl skickad härtill. Domstolen är i sin fulla rätt att sätta ned yrkat arvode. Så sker ibland. Men i detta ligger inget konstigt. Flera av dem som tidningen publicerade namn och porträtt på hade begärt s.k. förhöjd ersättning – dvs. ett förhöjt timarvode. Ett sådant yrkande godtas ibland och underkänns ibland. Att ett sådant yrkande inte godkänns innebär inte att man ”åkt dit”. Det innebär inte heller att man ”fifflat”. Lika lite innebär det att man ”åkt dit” eller ”fifflat” om domstolen anser att den arbetsinsats som en advokat – i klientens intresse – lagt ned är för hög och av det skälet sätter ned ett ersättningsyrkande. En annan situation kan vara att advokaten inte tillräckligt motiverat sitt arvodesyrkande genom att inte tillräckligt väl beskriva vad som gjorts i ärendet. Domstolen kan någon gång sätta ned arvodet därför att man anser att advokaten inte utfört sitt uppdrag med den skicklighet som kunnat förväntas. Men det innebär fortfarande inte att man ”fifflat”.
TIDNINGEN FÖR ett resonemang om advokater som uppbär ersättning för tidsspillan med justitieministerns promenad till domstolen från sitt tidigare advokatkontor som belysande exempel. Resonemanget visar i bästa fall på djup okunskap och i sämsta fall på ohederlig journalistik. Advokater är självfallet berättigade till ersättning för tidsspillan i anslutning till ett uppdrag. Normerna för detta fastställs av domstolsverket och av regeringen. Ersättning för tidsspillan utgår bl.a. för resor och andra åtgärder nödvändiga för att uppdraget skall kunna utföras. Att just advokater inte skulle vara berättigade till denna typ av ersättning förefaller konstigt. Advokaten måste förflytta sig till domstolar, häkten och fängelser. Kontakt kanske skall tas med vittnen och andra upplysningspersoner. Advokaten förväntas vara väl förberedd och måste komma i god tid till en domstolsförhandling. Det framstår som egendomligt att tidningen tydligen anser att detta är onödig lyx.
Till stöd för sin tes att advokater fifflar och i allmänhet är ohederliga väljer tidningen att referera till anonyma källor. Man hänvisar dessutom till uppgifter lämnade av två advokater. Som ytterligare sanningsvittnen har en nämndeman och en riksdagsman intervjuats. Nämndemannen uttrycker mycket starka känslor över advokatens arvodesyrkande i ett mål där nämndemannen inte ens deltog. Dessutom har generaldirektören för RRV uttalat sig. Hon framhåller att man hos myndigheten är mycket noga med att ha kvitton i sin bokföring. Detta uttalande är, om det är korrekt återgivet, glädjande men i sig föga förvånande.
TIDNINGEN HAR, inte oväntat, inte besvärat sig med att ange hur kostnaderna för rättsväsendet i stort ser ut. Detta skulle kräva insamling av fakta – något som inte tynger artikelserien. En jämförelse med hur stora kostnader eller resurser som belöper på polis, åklagare och domstolar i jämförelse med advokatkostnaderna i brottmål skulle ha varit intressant. Advokatkostnaderna är nämligen i ett bredare perspektiv måttliga. Dessa kostnader är dessvärre tilltagna i underkant om målet är att trygga medborgarnas tillgång till en oberoende och professionell advokatkår.
Om en advokat gör sig skyldig till fusk är det självklart mycket allvarligt. I den mån Advokatsamfundet får kännedom om sådana fall tas de upp till prövning. Tidningen har redogjort för ett antal fällningar i Advokatsamfundets disciplinnämnd. Att utan åtskillnad redovisa uteslutna advokater med dem som tilldelats en erinran under rubriken ”Svarta listan” är inte ägnat att inge förtroende. Det är en mycket stor skillnad på de åtgärder eller bristande åtgärder, som medför en erinran respektive en uteslutning. Konsekvenserna av att uppges som varande en på ”svarta listan” står inte i proportion till de tillkortakommanden som en erinran är föranledd av.
Tidningen antydde också att en av landets mest välrenommerade försvarsadvokater fuskar med redovisningen av sin arbetade tid, utan att ta hänsyn till att inkomster kan vara intjänade andra verksamhetsår eller utförts av biträden. Insinuationerna grundas på ett urval räkningar under tre år. Det hade varit hederligare att göra en fullständig kontroll. Kvällstidningens artikel leder bl.a. till slutsatsen att domstolarna grovt felbedömt hundratals räkningar. Härtill kommer att det faktiskt förekommer ledamöter som inte bara arbetar betydligt mer än de schabloniserade 1 600 timmarna. I en nyligen genomförd TEMO-undersökning visade det sig att nästan 20 procent av advokaterna arbetar mer än 2 000 timmar per år. Så många som 52 procent kunde också fakturera mer än 76 procent av den arbetade tiden. Dessa ledamöter är inte fifflare av det skälet.
Rubriker som ”4 000 kronor i timmen”, ” Skärpta regler mot fuskarna”, ”Advokaterna som åkte dit” eller ”Advokater fifflar för miljoner” förpliktar. Tidningen påstår sig ha utfört en granskning och ha avslöjat hur advokater tjänar pengar på tid som de inte har arbetat. Men granskningen håller inte måttet. Den är helt enkelt inte seriös.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare
Statens kostnader för rättsväsendet uppgår till cirka tjugofem miljarder kronor, varav 850 miljoner är hänförliga till den skattefinansierade delen av advokatkårens arvoden. Dessa kostnader såvitt avser vissa delar av advokaters arbete har ökat. Som Riksrevisionsverket framhållit i en rapport finns det flera olika skäl till det.
Antalet uppdrag, särskilt för målsägandebiträden, har ökat kraftigt. Detta är ett resultat av politiska beslut. Brottsoffer skall ha rätt till biträde och att polis och åklagare samt andra som arbetar med brottsoffer har fått större kunskap om rätten till målsägandebiträde. Inte minst mediernas uppmärksamhet har säkert bidragit härtill. Detta leder naturligen till att fler brottsoffer begär att få målsägandebiträde förordnat.
Vidare har den genomsnittliga förhandlingstiden i domstol ökat. Det har under senare år förekommit en rad stora och komplicerade brottmål med internationella förgreningar.
Den s.k. timkostnadsnormen, som bestäms av regeringen och som ersättningen som betalas ut av staten baseras på, har också höjts ca tre procent årligen. Den är i ett internationellt perspektiv inte särskilt hög.
Timkostnadsnormen uppgår till 1 162 kronor inklusive moms för år 2002. Den är inte lön till advokaten. Den utgör en ersättning för vilken advokaten skall betala lön och pensioner m.m. till sina anställda – sekreterare, bokföringspersonal, biträdande jurister m.fl. Därtill kommer kostnader för lokaler, försäkring, utbildning, bibliotek, kontorskostnader i allmänhet m.m. När dessa kostnader är erlagda skall advokaten, efter att ha erlagt sociala avgifter, slutligen ta ut lön för egen del.
ATT ADVOKATER INTE behöver redovisa kvitton i anslutning till ett ersättningsyrkande i domstol framställs som någon form av ”gräddfil” som endast skulle tillkomma advokater och kungahuset.
Advokaten skall ersättas för faktiska utlägg. Advokater har liksom alla näringsutövare och myndigheter krav på att bokföringen innehåller kvitton och annat underlag. Bokföringen granskas därefter av revisorer. Advokater är också skyldiga att skicka in ett av revisorn undertecknat revisionsintyg till Advokatsamfundet utvisande att advokatens bokföring är inte bara i enlighet med god redovisningssed och gällande lag, utan också i överensstämmelse med Advokatsamfundets bokföringsreglemente.
Det normala i samhället är att tandläkaren, läkaren, hantverkaren eller vem det nu må vara som bedriver näringsverksamhet och som skall ha ersättning av någon annan endast anger sina utlägg. Att jämföra med t.ex. riksdagsmän, som tidningen gjorde, är inte relevant, eftersom de inte i sin egenskap av riksdagsmän bedriver näringsverksamhet. Det står givetvis fritt för domstolarna att begära in kopior av kvitton om anledning därtill skulle finnas.
Advokater som arbetar som offentliga försvarare och målsägandebiträden befinner sig i den unika situationen att den som de begär ersättning av – domstolen som företrädare för staten – också är den instans som har att slutligt pröva anspråket. Domstolen, som har kunskap att bilda sig en god uppfattning om arbetets omfattning, om uppgiftens svårighetsgrad och – inte minst – om advokatens skicklighet är också väl skickad härtill. Domstolen är i sin fulla rätt att sätta ned yrkat arvode. Så sker ibland. Men i detta ligger inget konstigt. Flera av dem som tidningen publicerade namn och porträtt på hade begärt s.k. förhöjd ersättning – dvs. ett förhöjt timarvode. Ett sådant yrkande godtas ibland och underkänns ibland. Att ett sådant yrkande inte godkänns innebär inte att man ”åkt dit”. Det innebär inte heller att man ”fifflat”. Lika lite innebär det att man ”åkt dit” eller ”fifflat” om domstolen anser att den arbetsinsats som en advokat – i klientens intresse – lagt ned är för hög och av det skälet sätter ned ett ersättningsyrkande. En annan situation kan vara att advokaten inte tillräckligt motiverat sitt arvodesyrkande genom att inte tillräckligt väl beskriva vad som gjorts i ärendet. Domstolen kan någon gång sätta ned arvodet därför att man anser att advokaten inte utfört sitt uppdrag med den skicklighet som kunnat förväntas. Men det innebär fortfarande inte att man ”fifflat”.
TIDNINGEN FÖR ett resonemang om advokater som uppbär ersättning för tidsspillan med justitieministerns promenad till domstolen från sitt tidigare advokatkontor som belysande exempel. Resonemanget visar i bästa fall på djup okunskap och i sämsta fall på ohederlig journalistik. Advokater är självfallet berättigade till ersättning för tidsspillan i anslutning till ett uppdrag. Normerna för detta fastställs av domstolsverket och av regeringen. Ersättning för tidsspillan utgår bl.a. för resor och andra åtgärder nödvändiga för att uppdraget skall kunna utföras. Att just advokater inte skulle vara berättigade till denna typ av ersättning förefaller konstigt. Advokaten måste förflytta sig till domstolar, häkten och fängelser. Kontakt kanske skall tas med vittnen och andra upplysningspersoner. Advokaten förväntas vara väl förberedd och måste komma i god tid till en domstolsförhandling. Det framstår som egendomligt att tidningen tydligen anser att detta är onödig lyx.
Till stöd för sin tes att advokater fifflar och i allmänhet är ohederliga väljer tidningen att referera till anonyma källor. Man hänvisar dessutom till uppgifter lämnade av två advokater. Som ytterligare sanningsvittnen har en nämndeman och en riksdagsman intervjuats. Nämndemannen uttrycker mycket starka känslor över advokatens arvodesyrkande i ett mål där nämndemannen inte ens deltog. Dessutom har generaldirektören för RRV uttalat sig. Hon framhåller att man hos myndigheten är mycket noga med att ha kvitton i sin bokföring. Detta uttalande är, om det är korrekt återgivet, glädjande men i sig föga förvånande.
TIDNINGEN HAR, inte oväntat, inte besvärat sig med att ange hur kostnaderna för rättsväsendet i stort ser ut. Detta skulle kräva insamling av fakta – något som inte tynger artikelserien. En jämförelse med hur stora kostnader eller resurser som belöper på polis, åklagare och domstolar i jämförelse med advokatkostnaderna i brottmål skulle ha varit intressant. Advokatkostnaderna är nämligen i ett bredare perspektiv måttliga. Dessa kostnader är dessvärre tilltagna i underkant om målet är att trygga medborgarnas tillgång till en oberoende och professionell advokatkår.
Om en advokat gör sig skyldig till fusk är det självklart mycket allvarligt. I den mån Advokatsamfundet får kännedom om sådana fall tas de upp till prövning. Tidningen har redogjort för ett antal fällningar i Advokatsamfundets disciplinnämnd. Att utan åtskillnad redovisa uteslutna advokater med dem som tilldelats en erinran under rubriken ”Svarta listan” är inte ägnat att inge förtroende. Det är en mycket stor skillnad på de åtgärder eller bristande åtgärder, som medför en erinran respektive en uteslutning. Konsekvenserna av att uppges som varande en på ”svarta listan” står inte i proportion till de tillkortakommanden som en erinran är föranledd av.
Tidningen antydde också att en av landets mest välrenommerade försvarsadvokater fuskar med redovisningen av sin arbetade tid, utan att ta hänsyn till att inkomster kan vara intjänade andra verksamhetsår eller utförts av biträden. Insinuationerna grundas på ett urval räkningar under tre år. Det hade varit hederligare att göra en fullständig kontroll. Kvällstidningens artikel leder bl.a. till slutsatsen att domstolarna grovt felbedömt hundratals räkningar. Härtill kommer att det faktiskt förekommer ledamöter som inte bara arbetar betydligt mer än de schabloniserade 1 600 timmarna. I en nyligen genomförd TEMO-undersökning visade det sig att nästan 20 procent av advokaterna arbetar mer än 2 000 timmar per år. Så många som 52 procent kunde också fakturera mer än 76 procent av den arbetade tiden. Dessa ledamöter är inte fifflare av det skälet.
Rubriker som ”4 000 kronor i timmen”, ” Skärpta regler mot fuskarna”, ”Advokaterna som åkte dit” eller ”Advokater fifflar för miljoner” förpliktar. Tidningen påstår sig ha utfört en granskning och ha avslöjat hur advokater tjänar pengar på tid som de inte har arbetat. Men granskningen håller inte måttet. Den är helt enkelt inte seriös.
ANNE RAMBERG
Generalsekreterare