Tilltron till rättsväsendet - vem bär ansvaret?
Nr 5 2002 Årgång 68
I en demokrati har medborgarna ett befogat krav på att de av lagstiftaren uppställda normerna tillgodoser såväl rättstrygghet för individ, familj och egendom som rättssäkerhet. Medborgarnas lojalitet med regelverket bygger på moralisk acceptans och solidaritet med samhället. Att behandlas lika och att kunna förutse konsekvenserna av ett handlande torde vara grundpelare för att lagstiftare och rättstillämpare skall kunna åtnjuta respekt och förtroende. Lagstiftningen måste också vara åtföljd av ett visst tvång för att garantera och upprätthålla tilltron till statens möjligheter att utöva sin makt.
Rättsuppfattningen skiftar till sitt innehåll under olika kulturer, tidsperioder och villkor. Den skiftar också mellan olika grupper i samhället. Det är dock nödvändigt att upprätthålla en relativt hög grad av samstämmighet mellan olika grupper för att stabiliteten i samhället inte skall undermineras. Segregationen mellan olika grupper tilltar, därför ställs ökade krav på samhället att möta denna utveckling och öka förståelsen för de grundläggande värden som den rådande rättspolitiken vilar på.
På senare tid har en rad uppmärksammade händelser aktualiserat frågan om hur allmänheten uppfattar rättsväsendet. Göteborgskravallerna med åtföljande rättsliga prövningar, Osmo Vallo- utredningen, beviljandet av resning i målet med Roy Rahman och Trustordomarna är några exempel som på sikt riskerar att leda till att grundvalarna för rättstillämpning och lagstiftning sätts ifråga. I likhet med det i och för sig delvis oförtjänta politikerförakt, som kommit att utvecklas på senare år i kölvattnet av enskilda “skandaler”, riskerar också tilltron till rättsväsendet att undergrävas. Denna risk för bristande tilltro är ett större hot mot rättsväsendet än de tillkortakommanden som är dess upphov. Vi måste gemensamt ta ansvar för att rättstillämpning och lagstiftning också uppfattas av medborgarna som uttryck för den gällande moraluppfattningen. I huvudsak och vid en jämförelse med omvärlden är kraven på rättssäkerhet väl tillgodosedda i Sverige. Men det är inte tillfredsställande om inte medborgarna förstår eller känner igen sig i maktutövningen. Beslutet om resning, liksom frisläppandet av Roy Rahman är i själva verket ett uttryck och bevis för att vi lever i en rättsstat. Men av allmänheten riskerar detta i stället att uppfattas som bevis på motsatsen. Här kommer domstolarnas, advokaternas, åklagarnas och inte minst medias ansvar in. Vi har alla en skyldighet att förklara varför detta kan hända i vårt samhälle. Att en person döms till livstids fängelse för att efter åtta år frisläppas behöver inte och är, den mänskliga tragedin till trots, inte ett uttryck för att fel begåtts eller att brister i rättssäkerheten uppenbaras. Det förhållandet att domstolarna ej har till uppgift att slå fast sanningen, utan att pröva den bevisning åklagarna åberopar måste kunna förklaras.
På samma sätt torde det framstå som svårbegripligt för allmänheten att en stenkastande ungdom döms till tjugofyra månaders fängelse i tingsrätten, tjugo månaders fängelse i hovrätten och endast fyra månader i Högsta domstolen, utan att några nya avgörande omständigheter eller bevis kommit fram. Att de två huvudmisstänkta i Trustorhärvan döms till fem respektive tre års fängelse av tingsrätten och blir helt frikända av en i och för sig oenig hovrätt borde leda till förvirring hos allmänheten och möjligen eftertanke i rättsväsendet. Det finns förklaringar, men de måste kunna presenteras på ett tillgängligt och förståeligt sätt.
Tilltron till domstrolarna riskerar att undermineras om diskrepansen i bedömningarna är så betydande, särskilt i ljuset av den mediabevakning som fallen haft. Det finns andra exempel där allmänhetens förväntningar på utgången i målet inte överrensstämmer med domsluten. Frikännandet av Christer Pettersson och de frikännande domarna i Lindomemålet är sådana. Advokater som misstänks medverka i ekonomisk brottslighet, eller poliser som misstänks för brott i sin tjänsteutövning är andra inslag, som allvarligt skadar tilltron till rättslivet i stort. Det krävs också här ett stort mått av pedagogik att klargöra varför misstankar, helt korrekt, ibland inte ens leder till åtal eller domstolsprövning.
Medierna har ett stort ansvar som granskare av makten, inklusive domstolar och andra rättsvårdande organ. I det ansvaret ligger också att förmedla korrekt information. Hade domstolarna dömt i enlighet med medias skildringar hade Christer Pettersson troligen blivit dömd för mord på Olof Palme, liksom de styckmordsmisstänkta läkarna hade blivit dömda för mord på en prostituerad kvinna. Vidare skulle domstolarna om de låtit sig påverkas av mediabruset introducerat nyheten att döma vittnen för mord i Lindomefallet. Att domstolarna ej lät sig påverkas är ett uttryck och bevis för domstolarnas oberoende. Så är det och så måste det vara.
Att medierna indirekt påverkar rättsprocessen kan man förvisso inte bortse från. Jag tror att tillkomsten av Osmo Vallo - utredningen delvis har medias mycket aktiva engagemang att tacka. Den framförde mycket stark kritik av rättsväsendets hantering av ett uppmärksammat dödsfall. Den visar på stora brister i polis, åklagares och andra rättsvårdande myndigheters handläggning. Rättssamhället har inte råd med sådana övergrepp. Det förhållandet att staten i sin maktutövning begår fel kan nog dessvärre aldrig helt undvikas. Regler, strukturer och kontrollmekanismer kan dock förbättras och förfinas. När staten gör fel och enskilda drabbas skall transparens och öppenhet garantera att dessa fel utreds och i förekommande fall rättas till och att rimlig ersättning utbetalas till de skadelidande. Den enskilde är berättigad till upprättelse.
Det finns i detta sammanhang anledning att påminna om åklagarnas roll; nämligen skyldigheten att beakta också omständigheter till den misstänktes förmån. Den bristande balansen mellan åklagarens i det närmsta obegränsade utredningsresurser och försvarsadvokatens i princip obefintliga resurser att göra egna utredningar är ägnat att inge oro. Endast den rike eller den med finansiellt stöd utifrån kan således få till stånd kompletterande utredningar. Det torde finnas många sådana exempel där den kompletterande utredningen varit avgörande för att åtalet ogillats. Rättsväsendet och dess företrädare borde verka för att också rättsväsendets frågor hamnar i focus inför kommande valrörelse. Medborgarnas intresse av tillgång till ett effektivt och rättssäkert rättsväsende borde rimligen vara minst lika stort som de upprepade kraven på väl fungerande sjukvård, skola och omsorg. Ansvaret för att tilltron till rättsväsendet inte går förlorad ankommer i första hand på oss som verkar inom rättsväsendet och i andra hand på medierna.
Anne Ramberg
Generalsekreterare
På senare tid har en rad uppmärksammade händelser aktualiserat frågan om hur allmänheten uppfattar rättsväsendet. Göteborgskravallerna med åtföljande rättsliga prövningar, Osmo Vallo- utredningen, beviljandet av resning i målet med Roy Rahman och Trustordomarna är några exempel som på sikt riskerar att leda till att grundvalarna för rättstillämpning och lagstiftning sätts ifråga. I likhet med det i och för sig delvis oförtjänta politikerförakt, som kommit att utvecklas på senare år i kölvattnet av enskilda “skandaler”, riskerar också tilltron till rättsväsendet att undergrävas. Denna risk för bristande tilltro är ett större hot mot rättsväsendet än de tillkortakommanden som är dess upphov. Vi måste gemensamt ta ansvar för att rättstillämpning och lagstiftning också uppfattas av medborgarna som uttryck för den gällande moraluppfattningen. I huvudsak och vid en jämförelse med omvärlden är kraven på rättssäkerhet väl tillgodosedda i Sverige. Men det är inte tillfredsställande om inte medborgarna förstår eller känner igen sig i maktutövningen. Beslutet om resning, liksom frisläppandet av Roy Rahman är i själva verket ett uttryck och bevis för att vi lever i en rättsstat. Men av allmänheten riskerar detta i stället att uppfattas som bevis på motsatsen. Här kommer domstolarnas, advokaternas, åklagarnas och inte minst medias ansvar in. Vi har alla en skyldighet att förklara varför detta kan hända i vårt samhälle. Att en person döms till livstids fängelse för att efter åtta år frisläppas behöver inte och är, den mänskliga tragedin till trots, inte ett uttryck för att fel begåtts eller att brister i rättssäkerheten uppenbaras. Det förhållandet att domstolarna ej har till uppgift att slå fast sanningen, utan att pröva den bevisning åklagarna åberopar måste kunna förklaras.
På samma sätt torde det framstå som svårbegripligt för allmänheten att en stenkastande ungdom döms till tjugofyra månaders fängelse i tingsrätten, tjugo månaders fängelse i hovrätten och endast fyra månader i Högsta domstolen, utan att några nya avgörande omständigheter eller bevis kommit fram. Att de två huvudmisstänkta i Trustorhärvan döms till fem respektive tre års fängelse av tingsrätten och blir helt frikända av en i och för sig oenig hovrätt borde leda till förvirring hos allmänheten och möjligen eftertanke i rättsväsendet. Det finns förklaringar, men de måste kunna presenteras på ett tillgängligt och förståeligt sätt.
Tilltron till domstrolarna riskerar att undermineras om diskrepansen i bedömningarna är så betydande, särskilt i ljuset av den mediabevakning som fallen haft. Det finns andra exempel där allmänhetens förväntningar på utgången i målet inte överrensstämmer med domsluten. Frikännandet av Christer Pettersson och de frikännande domarna i Lindomemålet är sådana. Advokater som misstänks medverka i ekonomisk brottslighet, eller poliser som misstänks för brott i sin tjänsteutövning är andra inslag, som allvarligt skadar tilltron till rättslivet i stort. Det krävs också här ett stort mått av pedagogik att klargöra varför misstankar, helt korrekt, ibland inte ens leder till åtal eller domstolsprövning.
Medierna har ett stort ansvar som granskare av makten, inklusive domstolar och andra rättsvårdande organ. I det ansvaret ligger också att förmedla korrekt information. Hade domstolarna dömt i enlighet med medias skildringar hade Christer Pettersson troligen blivit dömd för mord på Olof Palme, liksom de styckmordsmisstänkta läkarna hade blivit dömda för mord på en prostituerad kvinna. Vidare skulle domstolarna om de låtit sig påverkas av mediabruset introducerat nyheten att döma vittnen för mord i Lindomefallet. Att domstolarna ej lät sig påverkas är ett uttryck och bevis för domstolarnas oberoende. Så är det och så måste det vara.
Att medierna indirekt påverkar rättsprocessen kan man förvisso inte bortse från. Jag tror att tillkomsten av Osmo Vallo - utredningen delvis har medias mycket aktiva engagemang att tacka. Den framförde mycket stark kritik av rättsväsendets hantering av ett uppmärksammat dödsfall. Den visar på stora brister i polis, åklagares och andra rättsvårdande myndigheters handläggning. Rättssamhället har inte råd med sådana övergrepp. Det förhållandet att staten i sin maktutövning begår fel kan nog dessvärre aldrig helt undvikas. Regler, strukturer och kontrollmekanismer kan dock förbättras och förfinas. När staten gör fel och enskilda drabbas skall transparens och öppenhet garantera att dessa fel utreds och i förekommande fall rättas till och att rimlig ersättning utbetalas till de skadelidande. Den enskilde är berättigad till upprättelse.
Det finns i detta sammanhang anledning att påminna om åklagarnas roll; nämligen skyldigheten att beakta också omständigheter till den misstänktes förmån. Den bristande balansen mellan åklagarens i det närmsta obegränsade utredningsresurser och försvarsadvokatens i princip obefintliga resurser att göra egna utredningar är ägnat att inge oro. Endast den rike eller den med finansiellt stöd utifrån kan således få till stånd kompletterande utredningar. Det torde finnas många sådana exempel där den kompletterande utredningen varit avgörande för att åtalet ogillats. Rättsväsendet och dess företrädare borde verka för att också rättsväsendets frågor hamnar i focus inför kommande valrörelse. Medborgarnas intresse av tillgång till ett effektivt och rättssäkert rättsväsende borde rimligen vara minst lika stort som de upprepade kraven på väl fungerande sjukvård, skola och omsorg. Ansvaret för att tilltron till rättsväsendet inte går förlorad ankommer i första hand på oss som verkar inom rättsväsendet och i andra hand på medierna.
Anne Ramberg
Generalsekreterare