fem frågor till … Nicklas Rydberg  Skrivandet är som balsam för själen

Hur kommer det sig att du har skrivit en spänningsroman?
– Det där som till vardags kallas för deckare har fascinerat mig sedan tonåren, både böcker, tv och filmer. Så att det skulle bli en kriminalroman gav sig liksom av sig själv och har egentligen inget med advokatverksamheten att göra. Att göra en berättelse om ett tvistemål spännande ter sig kanske dessutom som en väl stor utmaning. I alla fall för mig.

Vilken nytta har du av din advokaterfarenhet i det skönlitterära skrivandet?
– Spontant skulle jag säga ingen alls, men om jag tänker efter en stund så är det nog skrivandet som sådant. Det finns någon sorts likhet i att försöka övertyga domstolen med en inlaga och att försöka övertyga läsaren med en berättelse. Nyttan har nog visat sig åt andra hållet också. Jag får för mig att det där med övertygandet fortplantar sig åt båda hållen. Jag tror att mina inlagor har blivit lite mer läsvärda med anledning av mitt författande, om man säger så.

Vad har varit roligast?
– Skrivandet som sådant är som balsam för själen. Det är rofyllt och en utmärkt ventil där jag liksom kan tryckutjämna lite. Att hitta på en alldeles egen verklighet, med inslag av den verkliga, så att det – förhoppningsvis – blev troligt trots att det bara är hittepå, har också varit roligt. Allra roligast har varit att skapa och lära känna mina huvudpersoner Agnes och Peyman. Ibland får jag nästan för mig att de finns på riktigt.

Romanen har en kvinnlig överstelöjtnant som huvudperson. Varför ger du dig in i den militära världen?
– Jag skulle säga att berättelsen har två kvinnliga huvudpersoner. Att min berättelse har militärpoliser och inte vanliga blå poliser är mitt sätt att försöka hitta på något eget. Såvitt jag vet är det nämligen ganska ovanligt med militärpoliser som huvudpersoner i svenska kriminalromaner. Att det är kvinnor som leder berättelsen beror nog på att jag tycker att det oftast blir bättre när kvinnor gör saker, kanske i synnerhet traditionellt manliga saker.

Har du själv en relation till Försvarsmakten?
– Ingen annan än att jag gjorde lumpen för snart 40 år sedan. Gissningsvis har det hänt ganska mycket i Försvarsmakten sedan dess. En sak som jag vet har hänt är att kvinnorna har fått en större roll. Hur det kunde ta så lång tid för Försvarsmakten att inse den resursen är svårt att förstå. Men, som en av mina karaktärer säger i boken; saker händer när de händer. Och så gjorde jag ju faktiskt ett repmöte på Barkarby 1986, slår det mig nu …