search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Vilket värde har ett erkännande?

Anders Perklev, hovrättspresident i Svea hovrätt, skriver om olika aspekter av erkännandets betydelse. Perklev anser att ett erkännande öppnar för dialog – om påföljden, om skadestånd och om annat som har betydelse för framtiden. Ett erkännande kan utgöra ett första steg på vägen till försoning.

Just nu handlar den kriminalpolitiska debatten främst om behovet av skärpta straff och ökade möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel. Bakgrunden är den allvarliga situationen med gängrelaterade skjutningar och sprängningar vilka ofta äger rum på offentlig plats. Svårigheterna att komma till rätta med denna typ av brottslighet ställer samhället inför särskilda utmaningar.

Debatten är dock ganska ensidigt fokuserad på att åstadkomma fällande domar med tillräckligt långa fängelsestraff. Mer sällan talas om vad fängelsestraffen ska leda till på sikt. Som skäl för skärpta straff lyfts i första hand fram att den dömde ska hindras från att begå nya brott. Men verkställigheten har i princip alltid en slutpunkt. Den dömde ska någon gång inordnas i samhället igen. Även om inte gärningen kan förlåtas måste någon form av försoning uppnås. Spelar det då någon roll om den dömde har erkänt eller förnekat brottet?

Ett erkännande är varken nödvändigt eller tillräckligt för att ett åtal ska vara styrkt. Det är åklagarens sak att bevisa sitt gärningspåstående. Den tilltalade har rätt att förhålla sig passiv. Så måste det naturligtvis vara i en rättsstat. Erkännandet utgör en del av bevisningen som ska klarlägga vad som faktiskt har hänt. Det har inte någon egentligt processuell betydelse. Bevisningen ska prövas med samma omsorg i vilket fall.

Samma sak kan sägas gälla för straffmätningen. Den grundläggande principen är att straffet ska stå i proportion till brottets allvar. Rätten har att värdera den fara, skada och kränkning som brottet medfört och utifrån det döma ut det straff som den tilltalade gjort sig förtjänt av. Straffmätningen sker i ett nästan uteslutande bakåtblickande perspektiv.

För några år sedan infördes en möjlighet att sätta ned straffet för den som under förundersökningen har lämnat upplysningar om sin egen brottslighet. Nyligen har föreslagits att detsamma ska gälla för den som lämnar upplysningar om andras brottslighet inom ramen för ett så kallat kronvittnessystem. Det krävs inte i någotdera fallet att den tilltalade har erkänt sin egen brottslighet. Straffnedsättningen motiveras av effektivitetsskäl. Upplysningarna ska underlätta utredningen av brottsligheten. Ett erkännande i sig saknar betydelse för straffmätningen. Att den tilltalade erkänt nämns överhuvudtaget inte bland billighetsskälen i 29 kap. brottsbalken.

Utredning och lagföring av brott sker med gärningspersonen i centrum. Samtidigt tillmäts dennes egen inställning till brottet ganska liten betydelse. Man skulle kunna uttrycka det så att en gärningsperson behandlas mer som ett objekt än ett subjekt i den svenska brottmålsprocessen.

Därför är det kanske inte så förvånande att många misstänkta väljer att förneka eller inte kommentera de sakförhållanden som läggs fram under förundersökningen eller i domstolen. Att stå för sina handlingar är inte något som belönas i rättsprocessen. För den som betraktar rättegången i brottmål som en match mellan åklagaren och försvaret kan ju ett erkännande dessutom framstå som ett praktfullt självmål.

Att konsekvent neka till allt som åklagaren påstår är dock inte alltid ett framgångskoncept i en rättegång. Det kan exempelvis vara svårt att vinna gehör för en invändning om nöd eller nödvärn om man inte vill tillstå att man ens varit på platsen. Vidare kan en misstänkt som på goda grunder förnekar en viss gärning riskera att inte bli tagen på allvar om han eller hon samtidigt förnekar en rad andra gärningar som det finns överväldigande bevisning om. Dessutom kan det bli svårare att argumentera för en adekvat påföljd om allt fokus i processen hamnar på skuldfrågan. Påföljdsvalet utgår ofta från kopplingen mellan brottet och den tilltalades personliga förhållanden, och en sådan koppling är ju inte så lätt att lyfta fram av den som förnekar brott.

Den som saknar kunskap om straffsystemet kanske erkänner sitt brott utan omsvep i förhoppningen att det ska leda till en lindrigare reaktion. Så fungerar det i allmänhet i sociala sammanhang och i arbetslivet. Den som direkt säger ”Jag har gjort fel” blir som regel väsentligt mildare bedömd än någon som nekar eller skyller ifrån sig. Men den som prövar motsvarande strategi i en rättegång kan nog bli besviken när han eller hon så småningom läser sin dom. Där behandlas ansvar och påföljd under skilda rubriker. Och erkännandet nämns endast under den första.

Ingen ska tvingas eller lockas till att erkänna ett brott som han eller hon inte har begått. Därför finns det inte och ska inte heller finnas någon juridisk skyldighet att erkänna brott. Att erkänna är en moralisk handling som visar att man är beredd att stå för de fel man gjort och ta konsekvenserna av dem. Det är också ett anständigt sätt att förhålla sig till brottsoffret och andra som lidit men av gärningen. Ett erkännande bidrar till att klargöra vad som har hänt och vem som är ansvarig. Det kan underlätta för brottsoffret att gå vidare och lägga kränkningen bakom sig, i synnerhet om det handlar om vålds- eller sexualbrott.

Om vi vill att straffsystemet ska fylla en normbildande funktion finns anledning att fundera över vilka normer vi vill förmedla. Och om man vill att den som begår brott ska hållas ansvarig, måste vi då inte behandla denne som ett subjekt som kan ta ansvar?

I svenska domstolar ställs med all rätt höga krav på bevisningen för en fällande dom. Stora resurser läggs ned på att utreda och klarlägga ansvarsförhållandena vid bland annat brott i kriminella nätverk. Den tystnadskultur som ofta råder i sådana miljöer underlättar knappast åklagarens uppgift. Frågan inställer sig om det vore obilligt att den som på ett tidigt stadium av en utredning erkänner sitt brott döms till lindrigare straff än den som förnekar och slutligen blir överbevisad om vad han eller hon gjort sig skyldig till.

Det finns en majoritet i riksdagen för att se över billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken, men då i syfte att flera av dessa ska avskaffas. Straff ska i större utsträckning mätas ut efter straffvärde. Färre rabatter ska förekomma. Mot bakgrund av den allvarliga situation som råder med bland annat skjutningar och sprängningar är det lätt att bejaka behovet av tydliga reaktioner från samhällets sida. Men samtidigt måste vi komma ihåg: Hur strängt straff som än döms ut kan detta aldrig göra det gjorda ogjort. Det är endast framtiden som vi kan påverka.

Ett erkännande öppnar för dialog – om påföljden, om skadestånd och om annat som har betydelse för framtiden. Även om gängbrottsligheten en dag upphör kommer de personer som svarat för den finnas kvar i samhället. Ett erkännande kan utgöra ett första steg på vägen till försoning. Värdet av ett erkännande måste ses i belysning av bland andra dessa förhållanden. Utifrån hur vårt nuvarande straffsystem ser ut kan ifrågasättas om vi fullt ut tar tillvara vad ett erkännande kan bidra med både inom ramen för rättegången och på längre sikt.

Anders Perklev
Hovrättspresident i Svea hovrätt

Annons
Annons
Annons