search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Sakkunskap klargör – och skapar förvirring

I en allt mer komplicerad värld blir expertis hårdvaluta för advokater som ska nå fram till domare och skiljedomare. De sakkunniga kan tillföra viktiga kunskaper och klargöra skeenden och sammanhang för domare som är generalister och omöjligen kan veta allt. Men de sakkunniga kan även skapa förvirring och göra rättens eller skiljenämndens arbete mer komplicerat.

I brottmål har sakkunnigbevisning och expertutlåtanden fått en hel del uppmärksamhet på senare år. I det så kallade barnläkarmålet 2011 fick Rättsmedicinalverket hård kritik av medicinska experter för sin tolkning av ett analyssvar, och den åtalade barnläkaren friades av tingsrätten.

Även för den felaktigt dömde Thomas Quick, numera Sture Bergwall, spelade experter en viktig roll. Här bidrog två psykologer, enligt den efterföljande granskningen, starkt till att Bergwalls falska erkännanden inte ifrågasattes tillräckligt.

Fria eller fälla – experternas uppfattningar tycks helt klart kunna påverka utfallet i brottmålsrättegångar. Men experter och sakkunniga fyller viktiga funktioner även i andra typer av mål. I vårdnadstvister, arvsfrågor, tvister om fel i fastigheter eller i näringslivets miljardtvister: Många gånger finns sakkunniga med och besvarar tekniska, psykologiska, medicinska frågeställningar, eller beräknar värdet av fastigheter eller företag.

Samhället har sina experter i form av NFC (Nationellt forensiskt cent­rum), socialtjänst och rättsmedicinalverk. Men även advokaterna behöver många gånger anlita sakkunniga för att bevisa sin sak eller för att ifrågasätta motpartens bevisning.

Ombud måste ifrågasätta

Advokat Anna Hellron Wikström arbetar i stor utsträckning med familjerätt. Där förekommer det emellanåt sakkunniga, ofta psykologer, barnpsykologer eller socionomer, med uppgiften att förklara barns behov eller ett psykologiskt fenomen. Det händer också att en expert kallas in för att peka på metodologiska brister eller felaktiga slutsatser i en utredning från socialtjänsten.

Sakkunniga kan, rätt använda, fylla en viktig funktion i rättsprocessen, anser Anna Hellron Wikström.

– Rätten som dömer i alla typer av mål kan ju omöjligen hinna fördjupa sig i alla frågor på samma vis som vi advokater, som är specialiserade på en viss typ av mål, säger hon.

Anna Hellron Wikström tar själv ganska sällan in experter. Men visst händer det.

– Om det är något väldigt viktigt och komplext som jag vill belysa, och som den övriga bevisningen inte täcker, då gör jag det i vissa sammanhang. Men då ska det vara en person som är extremt kunnig inom området, säger hon.

I familjemålen är det rätt ovanligt att båda sidor i till exempel en vårdnadstvist tar in egna sakkunniga. I stället faller det på ombuden att ifrågasätta den sakkunnigas utlåtande och vittnesmål under motförhör.

– Jag får ju sakkunnigutlåtandena innan, så skulle någon påstå att jorden är platt, då måste jag som ombud se till att jag kan motbevisa det, konstaterar Anna Hellron Wikström.

Ett problem är dock att sakkunniga ibland, i sina vittnesmål, ger sig in på nya resonemang som motparten inte kunnat förutse, och som därmed är svåra att motbevisa. Ett annat är att långt ifrån alla sakkunniga som kallas in verkligen är experter.

– Jag kan tycka att det är lite problematiskt att det inte finns några krav gällande kvalifikationerna på de sakkunniga. Man kan vända sig till i stort sett vem som helst som kommer in och ska höras som sakkunnig, som berättar om de böcker hen har läst på området. Den typen av partssakkunnig åberopar inte jag, säger Anna Hellron Wikström.

Sakkunniga i familjerättsmål uttalar sig som regel tämligen allmänt. Till skillnad från experter som hörs som vittnen har de inte själva träffat eller undersökt de barn som tvisterna gäller, utan de har ofta till uppgift att ge en allmän bild av exempelvis barns utveckling. Att sedan knyta det allmänna resonemanget till ett aktuellt barn, det blir ombudets roll.

– Om man skulle ställa frågan ”kan du säga att det här barnet blivit påverkat på detta sätt” så vill de sakkunniga oftast inte uttala sig om det, utan säger att ”jag kan inte göra den bedömningen”. Då ligger det mycket på oss ombud att länka ihop det där, så att det blir tydligt för rätten att detta är en sådan situation som experten beskriver, fastslår Anna Hellron Wikström.

Tekniska experter gör intryck

Advokat Fredric Renström arbetar med svensk och internationell familjerätt. I hans ärenden, som ofta handlar om arv eller gåvor, och komplicerade bodelningar eller boutredningar, kan tekniska experter ibland spela en viktig roll. Uppgiften kan vara att avgöra om ett testamente är äkta eller inte. Fredric Renström har goda erfarenheter av att anlita NFC för sådana undersökningar.

Värderingsmän är en annan typ av sakkunniga som dyker upp i den ekonomiska familjerätten. Men dessutom behöver Fredric Renström anlita utländska sakkunniga, ofta advokatkollegor, för att visa och förklara innehållet i andra länders rätt. I de internationella målen är det nämligen ofta upp till parterna att visa innehållet i den utländska rätt som ska tillämpas.

Utöver sådan sakkunnigbevisning tar Fredric Renström ibland också utlåtanden från rättssakkunniga, som regel akademiker. Här är det en ganska liten krets av sakkunniga som återkommer i målen, konstaterar Fredric Renström, som menar att tekniskt sakkunniga oftast spelar större synlig roll än sådana rättsutlåtanden.

– Domstolen tar mer synligt intryck av dem än av juridiskt sakkunniga. De juridiskt sakkunniga ger mer styrka till den juridiska argumentationen och detta kan ofta ses i domskälen, säger han.

I den internationella familjerätten är det än mer vanligt att båda sidor tar in sakkunnigbevisning.

– Om jag tar in ett intyg kan man vara ganska säker på att också motparten gör det, säger Fredric Renström, som tror att domstolarna klarar av att väga olika intyg mot varandra och värdera dem.

– Experterna ger vägledning åt rätten i snåriga och tekniskt svåra frågor. De kan ge en klarare bild till domstolen, om vad som är rätt eller fel och hur dessa experter kommit fram till sina slutsatser, grundat på redovisade förarbeten, doktrin och praxis. Förhoppningsvis kan det ge säkrare domar och att domstolen får underlag för sin bedömning. Det ser jag ingen nackdel med, säger Fredric Renström.

Kräver mod att låta bli

Advokat Olle Flygt arbetar med kommersiell tvistlösning, både i domstol och i skiljeförfaranden. Han ser ofta sakkunnigutlåtanden i de tvister han arbetar med. Utlåtandena kan röra olika frågor – allt som ombuden och domarna själva har svårt att klara av, som Olle Flygt uttrycker det. Vanligast är värderingar och skadeståndsberäkningar.

Experterna har han med tiden lärt känna, och han vet vilka som är bra att arbeta med.

– Jag gillar att jobba med dem som har en hög grad av integritet. Personer som skiljenämnder och domstolar lärt sig att de kan lita på, för de går inte att köpa, säger Olle Flygt.

I de affärsjuridiska tvisterna får ett sakkunnigutlåtande sällan stå oemotsagt. Det är snarare regel än undantag att om en part tar in en expert, så gör motparten detsamma.

– Som ombud ser du att den bevisning som kommit in inte är självklar, att den går att ifrågasätta. Då tar du in en egen expert som gör just det, ifrågasätter. Så står de i bjärt kontrast mot varandra och det blir fruktansvärt svårt för domstolen, konstaterar Olle Flygt.

Han vill problematisera experternas och de rättssakkunnigas roll i processen. Det är ju inte alls självklart att underlaget för domstolen eller skiljenämnden blir bättre ju fler experter som yttrar sig.

Samtidigt är det för honom svårt att avstå från att ta in sakkunniga när motparten gjort det.

– Som ombud kan du känna att det den andra parten har gett in är för dåligt. Men hur ska du få domstolen att tro på dig? Finns det något annat sätt än att ta in en egen sakkunnig? Har du modet att inte ta in någon sakkunnig, utan i stället satsa på att ta udden av sakkunnigutlåtandet genom ditt motförhör? frågar Olle Flygt retoriskt, och tillägger att det krävs rätt mycket egen kunskap och mycket eget mod för att avstå i den situationen.

Yttranden ses som partsinlagor

Ett annat område där det lätt blir många sakkunnigintyg i processerna är migrationsrätten. Och antalet har faktiskt ökat under åren, enligt advokat Tomas Fridh, som är verksam inom både migrationsrätt och brottmål.

– När jag började för femton år sedan förekom det absolut tortyrskadeutredningar, men det var ovanligt att man tog in bevisning utifrån, från annan sakkunnig. Nu har det blivit allt vanligare med läkarintyg, och gärna någon landexpert, eller en teologisk expert för att föra bevisning, säger han.

Som biträde i migrationsmål har Tomas Fridh en delvis tuffare uppgift än parterna i en tvist. Det är nämligen den sökande som har bevisbördan att visa att han eller hon har ett skyddsbehov eller andra skäl att få stanna i Sverige.

– Jag och min klient ska nå upp till en ribba. Det gör att allt vi säger silas genom ett raster av att vi har ett intresse av att uppnå ett visst beviskrav. Men en sakkunnig som presenteras på ett bra sätt kan få en fristående roll. En möjlighet att yttra sig och bidra till bevisningen som inte behöver gå genom det subjektiva filtret. Den sakkunnige kan stå för objektivitet, för en objektiv bevisning, och på vis ge en bra skjuts åt vår sak, säger Tomas Fridh.

Tyvärr upplever han att såväl domstolar som myndigheter inom förvaltningsrätten blivit allt mer skeptiska mot fristående sakkunniga och deras yttranden, som avfärdas som partsinlagor. Det ställs också allt oftare formkrav på sakkunnigutlåtanden, som att experterna måste använda myndigheternas mallar.

– Det finns en polarisering inom förvaltningsrätten, både inom skatterätt och socialförsäkringsrätt och migrationsrätt. Myndigheter går mer ifrån att ha varit den ”goda” myndigheten som gör en helhetsbedömning till att bli motpart till enskilda, där bevisbördan läggs tyngre på den enskilda, säger han.

I stället för att se sig som en part och betrakta utlåtanden som partsinlagor borde myndigheterna ta in alla professionellas yttranden och använda dem sakligt, anser Tomas Fridh.

Han tycker också att förvaltningsdomstolarna generellt är sämre på att värdera sakkunnigbevisning än de allmänna domstolarna. I stället för att värdera varje bevis hemfaller de allt för ofta åt att avfärda hela kategorier av experter som irrelevanta eller att peka på att formkraven inte uppfyllts.

– Jag tycker att förvaltningsdomstolarna behöver lägga mycket mer fokus på bevisvärdering. Där finns det ett underskott både på kompetens och i intresse, summerar Tomas Fridh. (Läs chefsrådmannen Fredrick Löndahls kommentar.)

Klienterna drabbas

Att de sakkunniga är viktiga just inom migrationsrätten är ingen slump. Här ska många svåra bedömningar göras. Det kan handla om äktheten i en religiös omvändelse eller vilket språk som är en asylsökandes modersmål.

Men mest omdiskuterade av alla expertbedömningar inom migrationsrätten har ändå de medicinska åldersbedömningarna varit. Att bestämma en ung människas ålder är långt ifrån en exakt vetenskap, och de metoder som används av Migrationsverket har fått hård kritik från forskare både inom och utom Sverige.

Tomas Fridh berättar att han under en period tog in så kallade second opinions i ålderfrågan från andra experter än de Migrationsverket anlitade.

– I några fall underkände Migrationsverket utredningarna och sa att ”den här rättsodontologen är betald av privata medel och har därför inte samma trovärdighet som de som arbetar på en myndighet”, säger han.

Visserligen godtog inte migrationsdomstolarna argumentationen. Men resonemanget tyder ändå på en annan inställning till professionella aktörer än vad Tomas Fridh tidigare upplevt. Så småningom tycktes också värdet av de egna utredningarna minska, enligt Tomas Fridh. Det uppstod olika skolor kring åldersbedömningar, och slutresultatet blev att ingen expert ansågs tillförlitlig. För klienterna var utvecklingen tydligt negativ.

– Även om Migrationsverkets sakkunnige inte hade högt bevisvärde så var det min klient som skulle bevisa sin ålder, konstaterar Tomas Fridh, och fortsätter:

– Den enskilde i mina mål behöver hjälp för att föra sin bevisning. Om de sakkunniga förlorar i värde så tappar mina klienter möjligheten att få fram sin bevisning. Så vi har ett intresse av att upprätthålla trovärdigheten och förtroendet för sakkunniga.

Svåra bedömningar

Sakkunnigutlåtanden upplevs alltså spela en viktig roll för advokater och deras klienter, för att stärka en talan och för att ifrågasätta bevisning. Förutsättningen är förstås att det fungerar – att rätten eller skiljenämnden faktiskt tar intryck av utlåtandena. Är det så?

Här är erfarenheterna bland de intervjuade lite olika.

– Man skulle önska, om man åberopar en väldigt kompetent, världsledande forskare inom ett visst område, att det fick lite mer utrymme i rättens bedömning. Det tycker jag kanske inte alltid att det får som det borde, eller i vart fall framgår det inte alltid i domskälen hur man värderat de uppgifterna, säger Anna Hellron Wikström, medan Fredric Renström upplever att rätten ofta tar intryck av de sakkunniga som han anlitar.

Rättssociologerna Eva Friis och Karsten Åström har i en tredelad studie undersökt vilken inverkan sakkunniga har på rätten i brottmål och LVU-mål. De ser en tydlig effekt av sakkunnigbevisning och ett ”positivt samband mellan den offentliga partens användande av skriftlig sakkunnigbevisning och fällande dom respektive bifall till ansökan”. Åklagaren respektive socialtjänsten hade alltså större framgång när de använde sakkunniga.

Samma samband fanns, enligt Friis och Åström, dock också för sakkunnigbevisning från den enskilda parten. Sannolikheten att frias i brottmål respektive att socialtjänsten fick avslag på sin begäran om tvångsvård ökade med egna sakkunniga som uttalade sig i målet.

En förklaring till att det kan vara svårt att nå fram med sakkunnigas utlåtanden i de mål om vårdnad, boende och umgänge som Anna Hellron Wikström arbetar med är att psykologisk vetenskap i hög grad handlar om bedömningar. Att det dessutom ofta finns motstridiga uppfattningar inom vetenskapen gör förstås inte saken lättare.

– Om det finns någon som säger att ”barnets agerande tyder på x” så finns det också någon som anser att ”barnets agerande tyder på y”. I den typen av frågor tror jag också att familjerättsliga mål skiljer sig från mål som rör exempelvis ett patent, säger Anna Hellron Wikström.

Även värderingar, som Olle Flygt ofta använder sig av, bygger på en serie av antaganden. Följaktligen kan också parternas värderingsexperter med vetenskapliga metoder komma fram till olika slutsatser (läs mer om detta i artikeln ”Experter ska ge tyngd åt juridisk argumentation”).

Riktigt så enkelt som att tekniska frågor kan besvaras säkert medan svaren på psykologiska eller ekonomiska frågor är mer svävande, är det nu ändå inte. Under 2017 kritiserade bland andra advokat Johan Eriksson i tidskriften Advokaten NFC för att vara subjektivt i sina analyser av skospår, kritik som även fångats upp i domar. I artikeln uttalar sig Marie Allen, professor i forensisk vetenskap och rättsgenetik vid Uppsala universitet, om analyserna, och hon lägger ett stort ansvar på domstolarna.

Marie Allen säger bland annat att ”det behövs insikt om den statistiska utvärderingen för att kunna tolka ett utlåtande korrekt. För att domstolarna inte ska hamna i en situation där man överlåter bedömningen åt den sakkunnige, behövs kunskap om både hypotesprövning och betydelsen av de sannolikheter som hanteras”.

Nej till domstolsexperter

Att all kunskap är preliminär och beroende av antaganden är förstås något som filosofer och forskare länge vetat. Men är det då inte väl mycket begärt att en domstol eller en skiljenämnd, bestående av jurister och ibland lekmän, ska kunna genomskåda dessa vetenskapliga antaganden på en mängd olika områden – särskilt om rätten eller nämnden presenteras för rent motstridiga uppgifter?

Ett sätt att förenkla och skapa trovärdighet för expertkunskap kan vara att skapa standarder för hur bedömningar och undersökningar ska göras. Så har exempelvis skett på migrationsrättens område, när det gäller tortyrskadeutredningar. Enligt Tomas Fridh finns det ett internationellt protokoll för hur en sådan medicinsk, psykologisk och social utredning av en person som har utsatts för tortyr ska genomföras.

– En slutrapport efter de här utredningarna används i migrationsrätten. Med ett sådan digert material får man fortfarande starkt genomslag. Där finns det ett tydligt objektivitetskriterium, säger Tomas Fridh.

Ett annat sätt att överbrygga kunskapsklyftan mellan experter och domare skulle kunna vara att rätten eller skiljenämnden tar in egen expertis, som är oberoende av parterna.

Enligt rättegångsbalken är det fullt möjligt att göra så. Men vanligt tycks det inte vara. Anna Hellron Wikström kan inte minnas att hon någonsin upplevt att rätten förordnat en egen sakkunnig. Och det är inte heller något hon önskar att man ska göra. Risken är, menar Anna Hellron Wikström, att rätten skulle känna sig låst av denne sakkunnige, trots att det mycket väl kan finnas andra tolkningar i de aktuella frågorna.

– Eftersom det handlar mycket om att det finns olika sätt att se på saker så tycker jag att det är bättre att parterna får stå för de sakkunniga. Det blir upp till oss att avgöra om det är en fråga som behöver belysas ytterligare inför rättens prövning, säger hon.

Även i ett skiljeförfarande kan nämnden utse egna experter. Olle Flygt har dock aldrig varit med om detta. Och även han är, som ombud, tveksam till lösningen.

– Tänk om experten inte uppfattat vilka frågorna är, eller att han eller hon tar för mycket intryck av motparten. Då har jag gett bort möjligheten att själv komma med sakkunnigbevisning, säger han, och fortsätter:

– Jag tror mer på att parterna kör sin sakkunnigbevisning, men stärk upp domstolen med någon som kan värdera sakkunnigbevisning.

Olle Flygt pekar också på möjligheten att höra flera sakkunniga parallellt, så kallad hot-tubbing, ett fenomen som är vanligare i anglosaxiska länder i Sverige (läs mer i artikeln på s. 33).

Advokaten får betala

Det finns många aspekter att tänka på när man som advokat tar in en sakkunnig i sina ärenden. En viktig sådan är förstås också kostnaderna. Tidskriften Advokaten har tidigare rapporterat om att brottmålsadvokater som anlitat externa experter ibland har haft svårt att få ersättning från det allmänna för utläggen. Så hur är det inom migrationsrätten och familjerätten?

– I mina mål är det allra oftast rättshjälpen eller den statliga ersättningen till mig som står för kostnaderna. Det är sällan klienten i mina mål har egna medel att kunna föra den bevisningen, konstaterar Tomas Fridh.

För honom som biträde innebär det samtidigt ett osäkerhetsmoment att ta in en expert. För inte heller på hans område är det självklart att staten betalar för sakkunskapen.

– Om jag bara gör sånt som jag vet kommer att bli ersatt så kommer det sällan att vara möjligt. Så ofta får jag ta risken att själv få ta kostnaden, och hoppas att utlåtandet får sådant genomslag i målet så att ersättning beviljas, säger Tomas Fridh, som beklagar att det är så.

– Många möter förmodligen ombud som inte vill ta den risken. Och då får de inte ens möjligheten att få en tortyrskadeutredning, sammanfattar han.

Även familjerättsadvokaterna måste ta kostnaderna i beaktande innan de anlitar en expert. Rättshjälpen och rättsskyddet är begränsat, och många personer har inte själva möjligheter att betala för sakkunskap.

– Värdet och betydelsen av ett sakkunnigutlåtande måste noggrant gås igenom med klienten. I vissa ärenden får man låta bli för att det inte finns pengar, berättar Fredric Renström.

Han tillägger att detta också är hans enda invändning mot dagens system för anlitandet av partssakkunniga.

– Det blir lite av den starkes rätt, om den ene har råd med det men inte den andra. Det är ju inte alls säkert att parterna har samma ekonomiska muskler. Då kan det bli lite skevt.

Kan fortsätta att öka

I de kommersiella tvister som Olle Flygt arbetar med kan kostnaderna för experter bli betydande. Det finns, berättar Olle Flygt, internationella konsultfirmor som anlitas, med arvodesnivåer som ligger långt över de svenska advokaternas. Det kan i slutänden handla om miljontals eller tiotals miljoner kronor i expertkostnader.

– Men allt får anpassas till tvistens storlek. Det förekommer ju miljardtvister. Då blir det lite felräkningspengar om det kostar en miljon eller åtta miljoner, det viktiga är slutresultatet, säger Olle Flygt.

Grundprincipen i tvisterna är att den förlorande sidan bär vinnarens kostnader, inklusive kostnaden för sakkunniga. Samtidigt är det inte alltid, och särskilt inte i mål där värderingar spelar stor roll, som en part får helt rätt.

– Ofta blir det en kompromiss, och kostnaderna får fördelas därefter. Men det kan också vara skadeståndsmål, där båda sidor lämnar in beräkningar av skadestånd, men sedan faller hela käromålet på att det inte var något avtalsbrott, konstaterar Olle Flygt.

Precis som inom migrationsrätten ser Olle Flygt att användandet av sakkunniga, liksom övriga kostnader för bevisanskaffning, har ökat under de senaste tio–femton åren. Och han är lite bekymrad över utvecklingen.

– Hur ser det ut om tio–femton år? Jag vet inte. Jag tror inte att det är en positiv utveckling om det skulle fortsätta som hittills, men jag kan inte utesluta att det gör det, säger han, och fortsätter:

– Man måste ha förståelse för att folk, i väldigt svåra, beloppsmässigt väldigt stora och komplicerade tvister känner att de måste ta den här hjälpen.

Sakkunniga

Sakkunnigas roll är att tillföra rätten särskild sakkunskap, som skiljer sig från allmänna erfarenhetssatser.

De rättsliga reglerna om sakkunniga i de allmänna domstolarna finns i rättegångsbalkens 40 kap. Enligt 2 § får rätten ”inhämta yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva yttrande”.

Rättens sakkunniga ska, enligt 2 §, vara opartiska. Förhör med en av rätten förordnad sakkunnig hålls under en särskild ed för sakkunniga.

Reglerna om parters rätt att anlita sakkunniga finns i RB 40 kap. 19 §. Partssakkunniga ska lämna ett skriftligt yttrande, men kan också höras i rätten.

Inom förvaltningsrätten regleras sakkunnigas roll i förvaltningsprocesslagen 24 och 25 §§.

Ulrika Öster och Tom Knutson

Källor

Efendić, Negra: Ännu en domstol går emot RMV:s åldersbedömning, Svenska Dagbladet, 30 november 2018.

Flygt, Olle: Värderingstvister – något om vad som kan göras för att domstolars och skiljenämnders avgöranden ska bli så högkvalitativa som möjligt, Juridisk Tidskrift, 2020–21 nr 3 och 4.

Friis, Eva; Åström, Karsten: Expertkunskap i rättegång – En rättssociologisk studie, Juridisk Tidskrift 2018–19 nr 2.

Jennergren, Peter: Hovrättens Prosolviadom: En ekonomisk betraktelse, Juridisk Tidskrift 2014–15, s. 28–56.

Kvarntorp, Kamilla; Knutson, Tom: Vanligare med sakkunnigvittnen, Advokaten nr 2 2016.

Nyström, Viktoria: När rättssäkerheten kommer i sista hand, Advokaten nr 1 2018.

Persson, Johan: Skarp kritik mot NFC:s resultatvärdering, Advokaten nr 1 2017.

Rapport från Bergwallkommissionen, SOU 2015:52.

Reich Zackrisson, Paula: Är domstolen expert på att värdera experter? Domstolens bevisvärdering av sakkunnigbevisning, kandidatuppsats på juristprogrammet, Lunds universitet, ht 2019.

Öster, Ulrika: Riskabelt att göra egna undersökningar, Advokaten nr 9 2015.

Annons
Annons
Annons