search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Fokus

Sakkunniga kan öka kvaliteten på processen

I en komplex värld spelar de sakkunniga en viktig roll för domstolar och skiljenämnder. Men det är en svår uppgift att överblicka och värdera ibland motstridiga expertutlåtanden. Det anser domare och skiljemän, som också har förslag på förbättringar i hur sakkunniga används och hörs.

Rådmannen Martin Weyler i Solna tingsrätt är en av de domare som ska bedöma och värdera de sakkunniga som parterna i tvister, brottmål och förvaltningsmål åberopar. Han är i grunden positiv till sakkunniga, och tycker att de fyller en viktig funktion genom att förklara komplicerade samband och skeenden.

– Den kompetens som vi jurister besitter är ju inte naturvetenskap. Vi är inte så bra på det. Om man ska vara elak kan man säga att det är därför vi har blivit jurister. För att vi är så dåligt pålästa i teknik, säger Martin Weyler.

De vanligaste sakkunniga i brottmål är rättsläkare och ekonomer från Ekobrottsmyndigheten, berättar Martin Weyler. De sistnämnda är han mer tveksam till än de första – i praktiken är ekonomerna mer medhjälpare till åklagaren än oberoende sakkunniga, enligt hans erfarenhet.

I tvistemål och skiljeförfaranden, som Martin Weyler också arbetar med, är det ännu vanligare med sakkunniga.

– Talar vi fel i fastighet så är det alltid minst en sakkunnig, kanske två. En i rör och en i element och en i fasad … Vi får utlåtanden som vi ska ta ställning till, liksom kompetenser hos dem som skrivit utlåtandena, konstaterar han.

Martin Weyler anser att sakkunnigas medverkan höjer kvaliteten på domstolens beslut. Ju svårare ämne och ju svårare bevisning, desto större betydelse har de, hävdar han. I vissa mycket komplicerade mål kan sakkunskapen rent av vara avgörande.

– Min kunskap är begränsad i tekniska frågor och i medicinska frågor. Så jag tror att det är absolut nödvändigt med sakkunniga, säger han.

”Sakkunnigbevisning kan vara helt central”

Även justitierådet Johan Danelius ser då och då sakkunniga och sakkunnigutlåtanden i Högsta domstolen. Han misstänker dock att det förekommer än mer i underinstanserna, eftersom HD främst sysslar med rent juridiska frågor, snarare än bevisfrågor.

Johan Danelius inställning till de sakkunniga liknar mycket Martin Weylers.

– När det gäller teknisk bevisning så kan sakkunnigbevisning vara helt central för vår prövning. Vi kan inte förväntas ha ingående kunskap när det gäller alla möjliga tekniska frågor. Då behövs det ofta kompletterande utredning där sakkunniga förklarar hur saker och ting hänger ihop, säger han, och tillägger att domstolen inte därmed får svälja uttalandena helt okritiskt.

Det är förstås ibland svårt att värdera sakkunnigbevisning i komplicerade frågor, menar både Johan Danelius och Martin Weyler. Kvaliteten på sakkunnigutlåtanden och sakkunniga kan dessutom skifta, påpekar Johan Danelius.

– För vår del är det förstås viktigt att det är ett gediget underlag som inte är ensidigt och utgör någon slags beställningsprodukt från den part som åberopat den. Det kan vara problematiskt om sakkunnigbevisning används på det sättet. Men det ingår i vår roll och uppgift att vara kritiska på ett sätt så att vi inte faller i sådana fällor, säger han.

Även Martin Weyler har reflekterat en del över farorna med parternas sakkunniga. Det är, menar han, inte alltid lätt att förhålla sig objektiv och kyligt vetenskaplig när man anlitas av en part i en process.

Goda sakkunniga förmår dock att fjärma sig från uppdragsgivaren. Resonemanget blir, med Martin Weylers ord, ungefär: ”Jag kommer att få mina stålar av i första hand advokaten S. Men det betyder ju inte att jag kan begå brott mot min egen heder för att advokaten S har betalat mig för det här. Det som jag säger ska vara sant och riktigt.”

Sämst fungerar sakkunnigbevisning och experter när de identifierar sig med beställaren och dessutom bygger på svaga vetenskapliga rön, anser Martin Weyler. Ett exempel är de vittnespsykologer som förekom på 1990-talet. De är nu nästan borta ur rättssalarna, sedan den vetenskapliga grunden för deras utsagor ifrågasatts. Även de medicinska åldersbestämningarna av asylsökande lider av liknande problem, anser Martin Weyler (läs mer om åldersbedömningar).

Experter sätts i varmbad

God kvalitet på sakkunnigas utlåtanden och vittnesmål är alltså en förutsättning för att de sakkunnigas bedömningar ska vara till nytta i rättsprocessen. Men även högkvalitativa utlåtanden kan komplicera för domstolar och skiljenämnder – om de är flera och pekar åt olika håll.

Inom forskningen går meningarna isär om sådana motstridiga sakkunniguppgifter. Vissa menar att de faktiskt ökar kvaliteten på processen, eftersom de tvingar domarna att reflektera och diskutera, som vid ett vetenskapligt seminarium. Andra har pekat på att allt för mycket sakkunskap snarare leder till sämre underbyggda beslut, eftersom domarna då bortser från sakkunskapen.

Johan Danelius känner igen situationen med motstridig sakkunnigbevisning. Det kan vara utmanande för honom och kollegorna att värdera omfattande och motstridig sakkunskap på en hög vetenskaplig nivå.

– Det är inte lätt alla gånger. Men i grunden är det ganska likartat när vi värderar annan typ av bevisning, att vi behöver göra en helhetsbedömning för att se vad vi tycker är övertygande och mindre övertygande. Ställs då olika sakkunnigas bedömningar mot varandra så får vi försöka bedöma vilken vi tycker att det finns mest stöd för, säger han.

Däremot är det förstås viktigt att den sakkunskap som tas in verkligen fyller en funktion, påpekar Johan Danelius, som uppmanar ombud att verkligen tänka innan de automatiskt tar in ett utlåtande bara för att motparten gjort det.

Ett sätt att hantera sakkunniga som kommer till olika slutsatser, vanligt i anglosaxiska länder, är det som brukar kallas ”hot-tubbing”, eller vittneskonferenser. Metoden innebär att rätten eller skiljenämnden hör de sakkunniga parallellt. Experterna får då bedöma varandras kompetens utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Hot-tubbing är ännu inte särskilt vanligt i svenska processer, men den förekommer. I Advokaten nr 2 2016 berättade Magnus Widebeck, lagman vid Nyköpings tingsrätt, att han praktiserat hot-tubbing i domstolen. ”Vittnenas utsagor blir mer nyanserade när alla sakkunniga vittnen sitter med och lyssnar på förhören. Ett vittne säger inte under ett förhör att något är självklart om de andra i rummet vet att det inte är så. Vittnen vill inte inför varandra visa att de inte står på vetenskaplig grund”, säger Widebeck i artikeln.

Även Martin Weyler tycker att metoden är intressant.

– Det finns ett antal yttranden, och ett antal sakkunniga som inte är riktigt trovärdiga i allt de gör. Det kanske skulle kunna vara ett bra sätt att kunna undvika att de kan slinka igenom, säger han.

Räknade fel

Advokat Olle Flygt är verksam både som ombud och som skiljedomare i tvister. Han har, under sina 30 år i yrket, aldrig stött på hot-tubbing i praktiken. Men han tror att det kan vara ett klokt sätt att hantera sakkunniga som kommer till olika slutsatser. Fördelen kan vara att domarna eller nämnden får möjlighet att bena ut vad experterna är oeniga om – och vad de faktiskt är överens om.

Att, bildligt talat, placera experterna i badet tillsammans är inte det enda sättet som rätten eller skiljenämnden kan förbättra sina möjligheter att förstå och värdera sakkunnigutlåtanden, anser Olle Flygt. I två artiklar publicerade i Juridisk Tidskrift om värderingsmän och deras roll i processer uppmanar han domare och skiljedomare att vara aktiva i värderingsmål och fråga både parterna och värderingssakkunniga, med syftet att kunna förstå mer. Ett annat sätt att öka kvaliteten i värderingsmålen kan vara att utse en domare i nämnden som är expert på värdering.

Just värderingar kan vara kniviga för domare att hantera, enligt Olle Flygts erfarenhet.

– Du måste förstå vilka antaganden som värderingsmännen har gjort och vilken betydelse de har för värderingen. Dessutom vad som händer med värderingen om du inte delar deras uppfattning i någon sakfråga, säger Olle Flygt.

Kanske bygger en värdering på tio eller tjugo olika parametrar, exemplifierar Olle Flygt. Värderingsmännen kan vara ense om de flesta, men oense i fem av frågorna. Varje vägval i dessa frågor kommer att leda vidare till olika resultat, konstaterar han. Och skillnaden i slutänden kan röra miljonbelopp.

Att, från rättens eller nämndens sida, i stället försöka räkna själv kan också leda fel. Olle Flygt pekar på det så kallade Prosolviamålet, där en ekonom i sin analys senare funnit att domstolen räknat fel med omkring 70 miljoner kronor.

Ett sätt att komma runt problemet med domarnas eller nämndens kunskapsunderläge kan, som Olle Flygt pekar på i sina artiklar, vara att knyta till sig egen sakkunskap. Olle Flygt tror att det kan vara klokt. I ett skiljeförfarande kan detta göras antingen genom att parterna enas om en sakkunnig, eller genom att en av skiljedomarna väljs just för sin sakkunskap på det aktuella området.

Även domstolarna har möjligheten att ta in egna sakkunniga, något som advokaterna dock visade sig vara tveksamma till (se artikel på s. 26). Domaren Martin Weyler är mer positiv till tanken. Inte minst skulle det vara bra i mål som rör svåra tekniska frågeställningar.

– Det räcker ju inte med att vara normalbegåvad ibland. Det kan krävas att man är mer än så. Och då måste man förstå vilken relevans som en viss typ av bevisning har, särskilt teknisk bevisning, säger han.

Förstår när de inte förstår

Redan i dag kan det alltså vara svårt för domare och skiljemän att förstå och greppa alla detaljer, som ibland kan utgöra viktiga bevis, i de mål de prövar. Med teknikutvecklingen lär det knappast bli lättare i framtiden. Så vad kan vi förvänta oss när det gäller experters roll inom rättvisan?

Både Johan Danelius och Martin Weyler räknar med att få se mer sakkunnigbevisning och fler experter i rätten framöver. Martin Weyler funderar också över om det inte ofta skulle kunna räcka med skriftliga sakkunnigutlåtanden eller vittnesattester från experterna, så att de inte behöver höras av rätten. Men oavsett formen så välkomnar han utvecklingen.

– Jag tror att de sakkunniga kommer att få mer betydelse och jag tror att det är bra. I längden skulle vi kanske diskutera huruvida vi skulle hämta in egna sakkunniga, eftersom vi i alla fall är tillräckligt begåvade för att förstå när vi inte förstår, säger Martin Weyler. 

Ulrika Öster, Tom Knutson

Annons
Annons
Annons