search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Man måste arbeta brett för att säkerställa att barnens rättigheter tas tillvara

Debatten om socialtjänsten och barnärenden fortsätter. Advokat Denise Lagercrantz bemöter Victoria Carlemalms inlägg i Advokaten nr 6. Lagercrantz riktar kritik mot återkommande brister i socialtjänstens arbete och ovilja att ta till sig negativ kritik.

Jag håller naturligtvis med Victoria Carlemalm om att det behövs betydligt mer än utbildning för att förbättra hanteringen och kvalitén på barnärendena, vilket jag också framfört i de andra debattinläggen som publicerades i DN under samma period under 2020. Det finns många saker som behöver göras, man behöver arbeta brett och också samverka yrkesgrupperna emellan. Träffas och skapa förståelse för varandras roller, föreläsa för varandra och svara på varandras frågor.

Men man kan inte bortse ifrån att om man jämför socialsekreterarnas utbildning med vår är det klart att en utbildning som deras, på grundnivå, inte är tillräcklig för att ärendena skall handläggas rättssäkert. Den brist på transparens som uppstår i och med att det inte finns fastställda rutiner och flödesscheman för hur olika situationer skall hanteras och bedömas gör att det blir väldigt olika kvalité och bedömningar från fall till fall, beroende på vilken kommun och socialsekreterare som handlägger ärendet. Bristande rutiner för journalföring gör att man inte alltid kan förstå hur man kommit fram till olika slutsatser i ett ärende. Personligt tyckande, brister i logik, påståenden om vad barn och andra sagt som inte går att kontrollera, och så vidare. Det är rättssäkerhetsbrister som jag menar borde vara oacceptabla i vårt demokratiska samhälle. Socialsekreterare antecknar lite vad de vill från ett möte och det leder i sin tur till misstro, då föräldrar känner sig missförstådda och inte känner igen sig i hur de beskrivits eller i vad de sagt. Det skall jämföras med hur polisen gör där de läser upp vad som antecknats och man som enskild genast får justera så att det man sagt blir korrekt återgivet.

Vi jurister skall försöka utföra ett bra arbete med det underlag vi har, och som vi fått av socialsekreterarna. Ibland kan vi kompensera för bristerna, men ofta inte. Om utredningen är gedigen så håller den i rätten, vill jag påstå. Den talar för sig själv och kan inte ifrågasättas eller kritiseras. Tyvärr ser jag sällan gedigna utredningar, varken i ärenden om vårdnad eller i ärenden om omhändertagande av barn, LVU. Jag ser ärenden där jag undrar varför barn omhändertagits och andra ärenden där jag undrar varför barn inte omhändertagits. Utredningar om vårdnad där våld har förekommit men som helt ignorerats som risk och utan förklaring till varför den frågeställningen ignorerats, medan våld i ett annat ärende fått en helt avgörande betydelse för socialsekreterarens förslag till beslut.

Men gedigna, opartiska utredningar förekommer frekvent i brottmål. Polisen klarar uppenbarligen utmärkt bra av att göra dem, även om det självklart finns undantag. Här borde man kunna ta lärdom mellan yrkesgrupperna, i hur man bedriver opartiska utredningar. Socialstyrelsen har haft projekt där de arbetat fram olika bedömningsinstrument för riskbedömningar och mallar för hur en utredning skall genomföras. Men de har aldrig börjat tillämpas. Det har funnits kloka initiativ såsom ”Norrköpingsmodellen” som handlat om hur man skall hålla barnsamtal och att de skall spelas in. Men såvitt jag vet tillämpas de inte längre, oklart varför. Jag vill påstå att man inom socialtjänsten ligger långt efter i utvecklingen av till exempel i kunskap om hur man håller barnsamtal.

Förekomsten av anmälningar, IVO- och JO-kritik mot socialsekreterare ökar och vi har fått ta del av IVO:s kritik i ärendet Lilla hjärtat. Ändå fortsätter denna yrkeskategori att slå ifrån sig. De tar sakargument och debatten som ett enda stort personangrepp på hela deras kår, och i DN gick deras fackförbund ut och försvarade denna stackars kår, med en styrka som liknade en missbrukares styrka i att försvara och dölja sitt missbruk. Jag begriper inte varför vi inte skall kunna prata om problemen, för att tillsammans finna konstruktiva lösningar? Vi har ju alla samma mål – att hjälpa och skydda utsatta barn.

Sen måste jag säga att jag tycker att man, i och med de nya lagändringarna, har missat att hantera hur man skall skydda barn där socialtjänsten inte gör sitt jobb, till exempel om socialtjänsten, trots lagändringarna, inte gör en utredning om vårdnads­överflyttning, varför har barnet inte egen talerätt i domstol då? Det vet vi som arbetar med barnärenden att i väldigt många fall görs ingen vårdnadsöverflyttning, trots att ett barn kanske varit placerat i många, många år. Eftersom socialtjänsten har underlåtit att göra detta har barnet alltså inget sådant skydd som lagen har givit dem och lagen är därmed värdelös för det enskilda barnet.

Barnet självt har ingen talerätt i fråga om vårdnadsöverflyttning eller i fråga om särskild vårdnadshavare, utan tvingas leva i den ovisshet som lagstiftaren sagt att de inte skall behöva leva i, eftersom socialtjänsten ignorerat deras rätt. I sådana fall borde barnet ha egen talerätt, och kunna få ett eget biträde förordnat. Man har i lagen förutsatt att socialtjänsten skall göra sitt jobb, men när det inte sker, då står barnet utan rättigheter.

Jag driver i ett sådant ärende en fråga om adoption. Barnet ifråga har varit placerat i 12,5 år utan att vårdnadsöverflyttning övervägts. Hen vill inget annat än bo med familjehemmet, som hen efter 12,5 år skiljts ifrån på oklara grunder. Hen har ingen talerätt i fråga om vårdnads­överflyttning och socialtjänsten har alltså bara underlåtit att utreda och ansöka om vårdnadsöverflyttning. Så skall det inte få vara och hen är inte ensam. Jag har kommit i kontakt med en hel del barn som hamnar mellan stolarna, när socialtjänsten inte gör det som föreskrivs i lag. Jag har till och med blivit kontaktad av barn som vill ha hjälp, men jag kan inte hjälpa dem för de har ingen talerätt i fråga till exempel om att byta särskild förordnad vårdnadshavare. Det måste finnas ett skyddsnät för dessa barn i form av talerätt och möjlighet att få juridiskt biträde när myndigheten inte gör sitt jobb. Här skulle vår yrkeskår kunna fylla en viktig roll, som företrädare för det utsatta barnet som inte ens har socialtjänstens stöd och skydd. Men vår yrkeskår kan inget göra om vi inte har verktygen i lagen.

Jag har också kommit i kontakt med ett antal familjehem och har förstått att de sitter på mycket information om barnet som de har placerat hos sig, vilket är självklart. Men flera av dem beskriver att de inte vågar ställa krav och säga vad de tycker och tänker till socialsekreteraren, för de hotas med att förlora sitt godkännande som familjehem. De är rädda. De har hört om andra familjehem som råkat ut för detta, likt det ovan beskrivna. Skall socialsekreterarna ha den makten att de sitter på möjligheten att ta ifrån ett familjehem sitt godkännande som familjehem samtidigt som de skall bedöma vad som är bäst för det placerade barnet?

Det är viktigt att denna debatt fortgår och att alla inblandade yrkeskårer drar sitt strå till stacken i arbetet med att förbättra för våra barn.

Denise Lagercrantz
Advokat

 

Denise Lagercrantz är advokat sedan 2011. Hon är del­ägare i Advokatfirman Zettergren & ­Lagercrantz AB. Hon arbetar främst med brottmål samt med ärenden om vårdnad och omhändertagande av barn.

Annons
Annons