search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Är socialtjänstens ord lag?

Daniel Säfström, jurist och f.d. familjehemspappa, och Susanne Säfström-Markebjer, fil.kand. i psykologi, f.d. familjehemsmamma och ordförande i föreningen B.A.R.N. (Barnets bästa. Alltid. Rättssäkerhet. Nu.), svarar på repliken ”Betydligt mer än utbildning behövs för att förbättra hanteringen av barnärenden”, Advokaten nr 6 2021, till deras debattartikel ”Socialtjänsten tar lagen i egna händer”, Advokaten nr 5 2021. Debattörerna menar fortsatt, i likhet med Inspektionen för vård och omsorg (IVO), att socialtjänstens bristande kompetens är en av grundorsakerna till att de år efter år, i ärende efter ärende, fortsätter att inte följa och använda lagen, och att förändringar av lagstiftningen därför inte kommer att förbättra rättssäkerheten eller göra skillnad i positiv bemärkelse för samhällets utsatta barn.

Makt i ett demokratiskt samhälle utgår inte från myndighetens ämbete. All offentlig makt utgår från folket. En grundläggande princip i en rättsstat är att medborgarna skall vara skyddade från godtycklig myndighetsutövning. I och med att socialtjänsten saknar kompetens inom ett flertal områden där de dagligdags verkar blir konsekvensen att medborgare drabbas hårt av undermåliga eller skönsmässiga bedömningar och utredningar. Socialtjänsten kan tycka att familjehem skall vara följsamma, de kan tycka att föräldrar verkar vara förorättade och de kan tycka att barn behöver tvångsomhändertas eller omplaceras, men socialtjänstens ord och tyckanden är inte lag utan socialtjänsten skall använda och följa de lagar de lyder under. All makt skall utövas under lagarna i enlighet med legalitetsprincipen, 1 kap. 1 § regeringsformen. Socialtjänsten skall beakta saklighet och objektivitet i enlighet med 5 § förvaltningslagen och 1 kap. 9 § regeringsformen.

Utöver att Carlemalms replik sätter fingret på socialtjänstens ovilja till självkritik, och insikten om att de saknar kompetens (läs IVO:s rapporter om socialtjänsten, barn och unga) visar den också på en avsaknad av förståelse för att alla myndighetsbeslut som socialtjänsten tar är juridiska och måste ha stöd i lag, och att det är medborgare och framförallt barn som drabbas hårt av en myndighetsutövning som saknar legalitet. Resultatet kan bli att barn fråntas sina föräldrar och föräldrar fråntas sina barn på icke legal grund, likväl som att barn som borde omhändertas inte skyddas. Pendeln slår godtyckligt åt olika håll.

Förutom att socialtjänsten saknar ­fördjupad kompetens inom och ­förståelse för det juridiska området, saknar de kunskap inom det anknytningspsykologiska fältet. Trots detta används ofta just anknytningspsykologiska bedömningar i barnavårdsutredningar som det dras slutsatser kring och som anges som skäl för omhändertaganden. Det kan handla om att socialsekreterare gör bedömningen att det föreligger brister i anknytningen (läs otrygg eller desorganiserad anknytningsstil) till föräldern vilket felaktigt kan tas som inteckning för en bristande föräldraförmåga (Forslund, 2021). Socialsekreterare som arbetar med barnavårdsutredningar har inte tillräcklig kunskap för att kunna göra en bedömning av barns anknytningsstil och de använder inte valida testinstrument eftersom de inte har adekvat utbildning för detta. Pehr Granqvist, professor i utvecklingspsykologi, Stockholms universitet, talar bland annat om detta i B.A.R.N.-snack nr 15. B.A.R.N.-snack är ett digitalt forum där intressanta gäster bjuds in för att tala om ämnen till barn och unga och som finns upplagda på Youtube. Inom forskarvärlden är det välkänt att ­anknytningspsykologin används felaktigt inom domstolsväsendet och av myndigheter. Forskaren fil.dr i utvecklingspsykologi Tommie Forslund, Stockholms universitet, har koordinerat arbetet med ett internationellt konsensusyttrande ”Attachment goes to court: Child Protection and Custody Issues”, där 70 forskare från 23 länder problematiserar hur anknytningspsykologin används i juridiska sammanhang rörande barn och vårdnadshavare. Forslund menar att missuppfattningarna kring anknytningspsykologin kan leda till att barn placeras på felaktiga grunder, och följden blir att barn riskerar att förlora viktiga anknytningspersoner. Det är rätts­osäkert.

Men vad händer om föräldrar som har fått eller som riskerar att få sina barn omhändertagna opponerar sig mot socialtjänstens beskrivningar av deras bristande föräldraförmåga? Peter Zeijersborger, advokat och särskild företrädare för barn, resonerar kring detta i B.A.R.N.-snack nr 11. Zeijersborger beskriver riskerna och följdverkningarna av att föräldrar står upp för barnets och sin egen rätt i kontakten med socialtjänsten. Om föräldrarna inte håller med i socialtjänstens bedömningar och detta leder till en konflikt är risken överhängande att barnet tvångsomhändertas eller att tvångsvården fortsätter. I sammanhanget nämner Zeijersborger att vårdnadshavare har en hel katalog av rättigheter som de kan använda men om föräldrarna använder dem riskerar de att aldrig mer få hem sina barn. Att socialtjänsten använder sig av hot och repressalier är känt både av drabbade föräldrar och familjehem men även av forskare inom socialt arbete. Michael Tärnfalk, lektor i socialt arbete med inriktning straffrätt och tidigare socialsekreterare inom barn och unga, Uppsala universitet, beskriver i B.A.R.N.-snack nr 15 en socialtjänst som har ett repressivt förhållningssätt och där hot har blivit vardag och där udden riktas mot barnet. En studie (Tärnfalk & Alm, 2021) som undersökte om socialsekreterare använde sig av forskning för att utreda barnets bästa i ärenden med tvångsomhändertagna (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU) barn och unga. Studien visade att ingen av socialsekreterarna använde sig av forskning i sitt utredningsarbete. I studien ställs frågor om hur socialsekreteraren lärt sig att skriva LVU-utredningar och göra bedömningar kring barnets bästa:


”Forskare: Eh, hur har du lärt dig att skriva LVU-utredningar och hur du kan bedöma ett barns bästa?
Socialsekreterare: (skrattar) jadu, jag har varit med andra och gjort, ehm, eh …
Forskare: Trial and error sa du förut?
Socialsekreterare: Ja lite så är det, lite så är det, faktiskt.
Forskare: Kollegial hjälp?
Socialsekreterare: Jaa. Så är det”.

Så om Carlemalm tror att det räcker med vidareutbildning för att råda bot på kompetensbristen inom socialtjänsten har vi en lång väg att gå innan arbetssätt och utredningar är rättssäkra. Som vi har skrivit i ett annat inlägg: Socialtjänsten förstår inte att de inte förstår. Det är djupt oroväckande.

Vidare är det graverande att Carlemalm skriver att utredningar snabbutreds och att socialsekreterare arbetar under tidsbrist men trots detta inte tillstår att utredningarna ­riskerar att bli bristfälliga och rättsosäkra, eller att det rent av kan bli fel ibland.

Avslutningsvis uppmanar undertecknade Advokatsamfundet att driva frågan om vikten av rättssäkerhet avseende socialtjänstens utredningar i enlighet med Advokatsamfundets rättsstatliga program. För något behöver göras och det behöver göras nu. Inte ett barn till!

Daniel Säfström
Jurist och f.d. familjehemspappa

Susanne Säfström-Markebjer
Fil.kand. i psykologi, f.d. familjehemsmamma och ordförande i föreningen B.A.R.N. (Barnets bästa. Alltid. Rättssäkerhet. Nu.)

Annons
Annons