search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Demokratin – aldrig en gång för alla vunnen

Andreas Norlén valdes till riks­dagens talman 2018 och har innan dess varit moderat riksdagsledamot och ordförande i konstitutionsutskottet. Andreas Norlén är juris doktor och disputerade 2004 vid Linköpings universitet på avhandlingen Oskälighet och 36 § avtalslagen. Talmannen är bland mycket annat ordförande i kommittén som leder riksdagens demokratijubileum, vilket man kan läsa mer om på firademokratin.riksdagen.se. I sin gästkrönika konstaterar talmannen att advokater är en oundgänglig del av den demokratiska rättsstaten och därmed varje dag bidrar till att bära upp demokratin och att han gärna ser att fler advokater deltog i en debatt om hur vi nu kan värna och utveckla vår demokrati.

Den 21 april 1917 samlades uppemot 10 000 människor på Riksplan framför Riksdagshuset i Stockholm. Svår matbrist rådde i landet och på olika platser hade hungerkravaller utbrutit. I riksdagen skulle statsminister Carl Swartz informera om livsmedelssituationen. Stämningen var spänd, när polismästaren kom ut på riksdagshusets trappa. Han blickade ut över folkhavet och höjde sin högra arm för att ge polisstyrkan order om attack – men då drog kommissarie Kempe ner armen på sin chef och förde in honom i riksdagshuset. Det blev inga våldsamheter.

Kanske var detta ett avgörande ögonblick i Sveriges historia, vilket flera skrivit om, bland andra Per T Ohlsson. Om polisen hade gått till attack och demonstranter hade dödats kanske en fredlig demokratisering hade förbytts i en våldsam utveckling av det slag som drabbade andra länder.

Vid den här tiden fanns det en påtaglig rädsla för revolution i Sverige. Samtidigt intensifierades kampen för den rösträttsreform som skulle ge kvinnor rösträtt och som skulle göra slut på den graderade rösträtten i kommun- och landstingsval, där en person kunde ha en röst och en annan upp till 40 röster. Det blev ingen revolution. Det blev en kompromiss.

Den 17 december 1918 fattade riksdagen, efter en bred uppgörelse, ett principbeslut om att (nästan) allmän och lika rösträtt för både kvinnor och män skulle införas. Eftersom riksdagen var urtima – extrainkallad – och endast en lagtima – ordinarie – riksdag fick besluta om grundlagsändringar krävdes nya beslut för att genomföra reformen. De fattades 1919 och 1921, med mellanliggande val 1920, det sista riksdagsvalet som bara män fick delta i. I september 1921 fick så kvinnor äntligen rösta i ett riksdagsval och när riksdagen återsamlades i januari 1922 intog de första fem kvinnliga ledamöterna sina platser.

Det demokratiska genombrottet för ett århundrade sedan högtidlighåller Sveriges riksdag under hela den innevarande mandatperioden. Det är hela Sveriges riksdag som firar hela Sveriges demokrati och då firar vi självklart i hela Sverige. En vandringsutställning turnerar på alla länsmuseer och i pandemins spår har även en turnerande utomhusutställning utvecklats, för att bara nämna några av alla aktiviteter.

I dag är Sverige en stabil demokrati och toppar ofta internationella jämförelser av det demokratiska tillståndet i världen. Nyligen publicerade V-Dem Institute vid Göteborgs universitet sin årliga rankning med Sverige på andra plats efter Danmark. Vi har fria och rättvisa val, domstolar som dömer oberoende av regering och riksdag, fria medier, ett livskraftigt civilsamhälle, respekt för fri- och rättigheter, akademisk frihet – allt kännetecken på det som brukar kallas en liberal demokrati. Till detta kommer ett viktigt inslag i vår politiska kultur: vi ändrar demokratins grundregler endast i brett samförstånd, inte med snäva majoriteter. Reformen 1918 är ett tidigt exempel på det.

Vi har kommit långt på hundra år, men ett av mina budskap under jubileet är att vi inte får ta demokratin för given. Den möter hot och utmaningar också i vårt land, också i dag. För hundra år sedan var inte rösträtten till för alla. I dag har Sverige ett internationellt sett mycket högt valdeltagande, men ett lågt valdeltagande i vissa grupper är ett orosmoment.

För hundra år sedan frågade man sig vilka som skulle få representera men i dag är frågan snarare vilka som vill, då medlemstalen i de politiska partierna minskar trendmässigt sedan många år. Det kan ge sämre möjligheter för partierna till exempel att fånga upp medborgarnas åsikter och att vara rekryteringsbas för framtidens förtroendevalda. Extremister med olika ideologisk inriktning bekämpar vår demokrati, ibland med våld. Många som deltar i samhällsdebatten möter hat och hot, inte minst i sociala medier, vilket kan leda till självcensur och avhopp. Påverkanskampanjer, ibland iscensatta av andra länder, syftar till att skapa misstro och motsättningar.

Blickar vi ut i världen ser vi en än mer oroande utveckling. V-Dem Institute konstaterar att antalet liberala demokratier har minskat från 41 till 32 under de senaste tio åren och i dessa länder lever bara 14 procent av världens befolkning. 68 procent lever i auktoritärt styrda länder och resterande i demokratier med brister. Trenden fortsätter i fel riktning och demokratin försvagas gradvis i viktiga länder. Samtidigt är få länder inne i en demokratiseringsprocess.

Som riksdagens talman är det inte min roll att komma med alltför detaljerade synpunkter på vilka sakpolitiska åtgärder som bör vidtas för att värna demokratin, men jag tillåter mig några kommentarer.

Denna internationella utveckling visar att demokratin aldrig kan sägas vara vunnen en gång för alla. Länder som vårt, med en lång demokratisk tradition, är rimligen bättre skyddade än unga demokratier mot olika försök att undergräva demokratin, men ingen går helt säker. Därför verkar det klokt att skapa olika konstitutionella spärrar som gör det svårare att i en framtid försöka montera ner demokratiska institutioner. Vi har redan en hel del sådant i Sverige, men 2018 uppmanade konstitutionsutskottet och riksdagen enhälligt regeringen att överväga att ytterligare öka skyddet för domstolarnas oberoende och att göra det svårare att ändra grundlagarna. Förra året tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning som ska analysera bland annat dessa frågor och jag ser med intresse fram emot dess resultat.

Jag engagerade mig partipolitiskt i slutet av 1980-talet och redan då diskuterades det i partierna hur man skulle få fler att aktivera sig. Partierna har blivit öppnare sedan dess, men samtidigt har samhället förändrats och det traditionella föreningslivet fått allt svårare att rekrytera nya aktiva. En fortsatt modernisering av både arbets- och kommunikationsformer är därför nödvändiga för att partierna ska kunna vända utvecklingen.

Frågan om hot och hat i samhällsdebatten illustrerar att demokrati inte enbart handlar om formella strukturer, utan också om värderingar. Vår yttrandefrihet gör att vi kan säga nästan vad som helst utan att hindras av staten, men att något inte är förbjudet innebär inte att det är lämpligt. Ett nyckelord för att beskriva händelserna 1917–1918 är besinning. Nyckelaktörer besinnade sig och lyckades lugna ner en utveckling som var på väg i fel riktning. Jag skulle önska att fler besinnade sig också i dagens debatt.

Internationellt bör Sverige agera tillsammans med likasinnade för att främja demokrati. Riksdagen försöker ge ett konkret bidrag till konsolideringen av demokratin i Nordmakedonien, genom ett erfarenhetsutbyte med landets parlament om bland annat parlamentariska arbetsformer.

Jag välkomnar en livaktig debatt om hur vi kan värna och utveckla vår hundraåriga demokrati. Eftersom advokater är en oundgänglig del av den demokratiska rättsstaten och därmed varje dag bidrar till att bära upp demokratin skulle jag gärna se att fler advokater deltog i en sådan debatt. Att bidra till en stärkt demokrati är ett sätt att förvalta arvet från demokratins genombrott.

Andreas Norlén
Riksdagens talman

Annons
Annons