search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Att möta Jesus i en cell på häktet, eller Att hitta en stund av normalitet

Jag sitter på en vit plastträdgårdsstol, han sitter på sängen. Han är klädd i de grå och gröna kläderna märkta med KV, rummet är litet och dörren är stängd, men inte låst just nu eftersom jag också är här inne.

Vem är det som sitter där på sängen? Jag får inte säga hans namn på grund av sekretessen och jag får inte säga vad jag hör i samtalet på grund av min tystnadsplikt. Men jag vet ändå vem det är som sitter framför mig och det kan jag berätta för er alla utan att bryta tystnadsplikten.

Det är Jesus som sitter på sängen, iklädd grön fleecetröja, orakad och uppgiven, orolig för hur det ska gå för familjen och när han ska få träffa dem igen. 

Hur menar hon nu? Sitter Jesus där i cellen eller bostadsrummet på häktet? Ja, det är just det jag menar. Att vi ska besöka dem som sitter i fängelse står det tydligt i bibeln*, Jesus säger att det vi gör för en av dessa minsta, det gör vi för honom. Dessa minsta förklaras med att det är de som är hungriga, törstiga, nakna och hemlösa och behöver mat, vatten, kläder och någon som tar hand om dem samt de som är sjuka eller i fängelse och behöver besök. Om vi gör det vi ska eller inte mot dessa män­niskor så är det Jesus själv vi gör det för, eller låter bli att göra. Det är alltså på en direkt uppmaning från Jesus som vi går till häktet och fängelset, blir insläppta i inpasseringen och sedan på avdelningen och i bostadsrummet. Det är också på grund av lagen om religionsfrihet som vi finns där, även om du är frihetsberövad så har du rätt att utöva din religion och möta en pastor, präst, diakon, ordenssyster, imam eller annan muslimsk själavårdare.

Ungefär 180 fängelsesjälavårdare finns på landets fängelser och häkten, varje vecka besöker vi häktade och intagna samt möter personal. Förutom de grundläggande skälen till att vi finns så tillför denna närvaro mer än du kanske först tänker på. Det finns människor som återkommer varje vecka, som aldrig har uniform (förutom det lilla vita frimärket i kragen eller någon annan symbol), som inte skriver några journaler eller daganteckningar. Den tystnadsplikt och tystnadsrätt som gäller för pastorer och präster har inte någon annan yrkesgrupp. Alla intagna och häktade har rätt att möta oss, även de med fulla restriktioner under häktningstiden och de som sitter avskilda eller isolerade. Det finns en dörr som alltid står öppen när så mycket annat är låst och stängt för dig.

Enskilda själavårdssamtal, gudstjänster, gruppsamlingar för bön eller samtal av olika slag är det vi gör och kan erbjuda. Det är möjligheter att utöva sin religion men också så mycket mer. Ibland ger det en stund av normalitet i denna del av verkligheten där så mycket är onormalt. Jag kommer aldrig glömma en kommentar från en av de häktade efter att gemensamhetsavdelningen på häktet hade varit på gudstjänst nere i andaktsrummet: ”För en liten stund så glömde jag faktiskt var jag är någonstans.” För honom blev gudstjänsten i andaktsrummet med larmade kyrkfönster en stund av normalitet i tillvaron som häktad. Gudstjänstens moment med att sjunga, lyssna till bibeltexter, be och tända ljus är precis desamma innanför och utanför murarna.

I en annan gudstjänst firade vi nattvard och några intagna stod tillsammans med ett par vårdare och oss pastorer när vi delade bröd och vin (alkoholfritt om någon undrar) – i just den stunden spelade det inte någon roll vem som har en nyckelknippa i fickan och vem som inte har nyckel, i detta ögonblick är vi lika. Det är en av de starkaste bilderna av vad nattvarden verkligen kan innebära som jag fått vara med om under mina år som pastor. Det finns stunder där olikheterna i våra livssituationer och förutsättningar suddas ut och det är fantastiskt att få vara med om.

Att jag som pastor på häkte och fängelser har fått erfara gudstjänster och själavårdssamtal som satt spår både i mig och i andra som var med är inte så oväntat eller svårt att föreställa sig. Men tjänsten och uppdraget har också inneburit en hel del annat. Föreställ dig att en grupp vuxna män, dömda för vålds- och/eller narkotikabrott, sitter runt ett bord och försöker limma ihop flirtkulor, fjädrar med mera till fina påskkycklingar. Låter det lite oväntat? Ja, det gör det nog, en av dem som var med påpekade just det – tänk om någon skulle se oss nu, vad skulle de tro eller säga då? När det närmar sig jul samlas vi runt samma bord och pysslar julkort. Då är det röda pappersark, glitterpennor och klistermärken med tomtar och änglar som finns på bordet och efter en stund blir julkort som intagna kan skicka till sina familjer. Varför gör vi då detta? Är detta verkligen seriöst, och är det tillräckligt religiöst för att en präst och pastor ska hålla på med sånt? På den frågan kan du få lite olika svar, men jag skulle säga att det är en förmån att få sitta och pyssla påskkycklingar och julkort tillsammans med Jesus, eftersom det är honom vi möter. Det blir också fina samtal när vi samtidigt sitter och skapar något med våra händer, även om det vi gör kan verka futtigt.

När jag suttit i plaststolen där i häktescellen och fått samtala om allt mellan himmel och jord har jag ofta känt mig privilegierad, inte bara för att jag får gå ut genom dörren och åka hem varje kväll, utan också för det jag fått lära mig om livet av de människor jag mött. Dessa samtal som handlat om allt från vilka olika pepparsorter som finns, till ångest och oro, street-racing, djupa existentiella frågor och hur det går att finna och känna hopp, har förändrat mig. Människor med en bakgrund och ett vardagsliv som är så långt ifrån mitt har fått mig att förstå hur mycket som är lika i att vara människa. Trots olikheter på ytan så är den andre inte så annorlunda än jag, håll fast vid det när så många vill få oss att tro att olikheterna oss människor emellan är större än det vi delar och har gemensamt. 

* Om du undrar över bibelordet jag refererade till i början  så plocka fram bibeln i bokhyllan eller telefonen, leta rätt på Matteusevangeliet, kapitel 25, vers 31–45.

Susanne Rodmar

Susanne Rodmar är konsulent för andlig vård i Kriminalvården på Sveriges kristna råd och pastor i Equmeniakyrkan. 

SKR

Sveriges kristna råd (SKR) har genom ett avtal med Kriminalvården ansvar för samordning och förmedling av andlig vård i densamma. Det gäller inte bara den kristna delen utan all andlig vård. Det finns ytterligare två konsulenter för detta uppdrag på SKR. En av dem är präst i Svenska kyrkan och en är imam.

Annons
Annons
Annons