search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Mark- och miljödomstolarna i stöpsleven

Regeringens förslag att ytterligare effektivisera mark- och miljödomstolarnas verksamhet innebär enligt advokat Hans Kindstrands bedömning flera komplikationer.

Regeringen har överlämnat en remiss till Lagrådet den 21 januari 2021 med rubriken Mer ändamålsenliga sammansättningsregler för mark- och miljödomstolarna.

Mark- och miljödomstolarna har funnits i snart tio år, när fem mark- och miljödomstolar övertog den verksamhet som tidigare bedrivits av fastighetsdomstolarna. Tidigare fanns minst en fastighetsdomstol i varje län, det vill säga ett drygt 20-tal. Regeringen vill nu fortsätta på den inslagna vägen med ytterligare effektivisering. ”Fastighetsmålens koncentration till de fem domstolarna kan förmodas ha lett till ökad kompetens hos de lagfarna domarna”, säger regeringen. Jag tvivlar.

Jag skolades in i den praktiska juridiken via fastighetsdomstolen vid Linköpings tingsrätt och har under ett 45-årigt yrkesliv sysslat i stort sett uteslutande med fastighetsanknuten juridik.

Var det en bra reform att lägga ner drygt 20 fastighetsdomstolar och koncentrera verksamheten till de fem mark- och miljödomstolarna?

Till en början – alla kostnader landar inte i statens budget. Även sakägare har kostnader, och kostnaderna för sakägarna ökar med avståndet till domstolen. Det innebär i sin tur att förhandlingar som utgår från fysiska möten numera – i vart fall där jag varit inblandad – blivit sällsynta. Begäran om syn avslås, såvitt jag kan bedöma, av kostnadsskäl, eftersom syn föranleder långa och dyra resor för domstolen. I ett tämligen färskt ärende där jag var inblandad undanröjde Mark- och miljööverdomstolen mark- och miljödomstolens dom med hänvisning till domvilla (MÖD, 8/9 2020, mål nr F 6931-19). Även om min erfarenhet av den nya ordningen är begränsad är min bedömning att mark- och miljödomstolarna tappat kontakten med den processordning som återges i rättegångsbalken.

Det finns emellertid värre problem.

Miljödomstolarna har två typer av ärenden. Mål och ärenden som har överklagats dit och mål och ärenden som avgörs i mark- och miljödomstolen som första instans.

Här finns ett grundläggande problem. Tillstånd till miljöfarlig verksamhet prövas i första instans av en miljöprövningsdelegation – en särskild myndighet som lyder under regeringen. Miljöprövningsdelegationens beslut kan överklagas till mark- och miljödomstolen och efter prövningstillstånd till Mark- och miljööverdomstolen.

Detta är i och för sig inget konstigt. Mark- och miljödomstolen ska i miljöprövningsärendet bland annat ta ställning till berörda sakägares invändningar mot det sökta projektet. Om mark- och miljödomstolen lämnar dessa invändningar utan bifall, har sakägarna enligt miljöbalken 32 kap. möjlighet att väcka talan mot den som bedriver den miljöfarliga verksamheten med krav på skadestånd alternativt krav på inlösen av den skadade fastigheten. Även den talan skall prövas av mark- och miljödomstolen, då som domstol i första instans.

Jag har under mitt advokatliv konfronterats med jävsproblematik. Den enkla regeln för advokater är – om jag är smittad, är byrån också smittad och vice versa.

I den takt som utbyggnad av vindkraft nu sker, och med hänsyn till anläggningarnas storlek, vindkraftverkens höjd och att anläggningarna placeras som industrizoner i tätbefolkad landsbygd och vid mindre orter, där fastighetspriserna är höga, är det lätt att se, att inom en snar framtid kommer ett stort antal mål om ersättning på grund av miljöskada att hamna hos mark- och miljödomstolen.

I svensk lagstiftning har numera inkorporerats Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Där föreskrivs i art. 6 bland annat:

”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.”

Det här innebär enligt min bedömning flera komplikationer.

  • Sakägare kommer inte att uppfatta domstolen som ”opartisk och oavhängig” om deras krav tidigare hanterats av mark- och miljödomstolen närmast som ”tillståndsmyndighet”, i vart fall om utfallet för sakägaren blivit negativt.
  • Sakägare kommer inte att uppfatta rättegången som ”rättvis” om den handläggs av mark- och miljödomstolen, som tidigare lämnat tillstånd till den miljöfarliga verksamheten. I vart fall inte om utfallet för sakägaren blivit negativt.
  • Jag förutser en stor tillströmning av mål grundade på miljöbalkens skadeståndsregler i 32 kap. Prövningen skall ske inom ”skälig tid”. Jag tror inte att mark- och miljödomstolarna har den kapacitet som krävs för att svara mot det kravet, ens efter de effektiviseringar som regeringen nu efterlyser.
  • Saken blir inte bättre av att Mark- och miljööverdomstolens domar enligt huvudregeln inte kan överklagas till Högsta domstolen, vilket innebär att det finns risk för en praxis som inte bygger på den prejudikatbildning som har HD som upphovsman. Jag kan förstå bestämmelsen om ”ventilen” i lagens 5 kap. 5 § när det gäller tillståndsmål. Mål där mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen i praktiken fungerar som tillståndsmyndigheter. I mål där mark- och miljödomstolen är första instans är ”ventilen” en anomali i svensk rättsordning, som kommer att medföra att vi får två parallella och efter hand oförenliga regelsystem, när det gäller skadestånd.

Hans Kindstrand
Advokat

Advokat Hans Kindstrand har de senaste 40 åren arbetat med fastighetsrelaterad juridik, under senare tid med fokus på vindkraftens juridiska komplikationer.

Annons
Annons