search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Kritik och debatt på den professionella planhalvan

Anders Eka är justitieråd i Högsta domstolen sedan 2013, och utnämndes 2018 till Högsta domstolens ordförande. Eka skriver om betydelsen av att de som är verksamma i det rättsliga systemet håller sig på en viss nivå när kritik framförs och att det sker med respekt för de olika roller som finns i rättssystemet. I förlängningen riskerar annars förtroendet för rättsväsendet i stort att undergrävas.

Som domare måste man vara beredd på att få kritiska synpunkter på domar och beslut men även i övrigt på verksamheten vid domstolen. Det handlar om synpunkter från parter och ombud men också från allmänheten. Så har det alltid varit och så ska det också vara.

Särskilt som justitieråd i Högsta domstolen är man medveten om att allt kommer att kritiskt granskas och nagelfaras. Att så sker är en viktig och i det närmaste omistlig del av den kontroll och belysning som den dömande verksamheten alltid ska vara föremål för. Debatt och kritik från advokater, åklagare och andra som är verksamma i rättssystemet är ett centralt inslag i det sammanhanget.

Som domare får man också vara beredd på mer osaklig kritik. I min inkorg finns hela tiden mejl från personer som tar heder och ära av mig, av kollegor och andra med offentliga uppdrag. I regel stannar det vid nedsättande omdömen men ibland går det längre. Det brukar dock inte vara personer som är professionellt verksamma i det rättsliga systemet som ägnar sig åt sådant.

Jag blev därför väldigt förvånad när jag läste en artikel publicerad den 28 oktober 2020 i Folkbladet Väster­botten. I artikeln uttalar sig en advokat som företräder en man som ansökt om resning i Högsta domstolen. Uttalandena var föranledda av att domstolen hade beslutat att avslå resningsansökningen.¹ I artikeln uttalar advokaten bland annat följande.

”Mitt förtroende för Högsta domstolen har sedan tidigare varit lågt, nu är det på botten. Jag säger som Jesus sa vid korsfästelsen, jag citerar Lukasevangeliet 23:44. ’Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör’.” ”En sak har Högsta domstolen lyckats med. De har skrämt bort mig från ytterligare resningsärenden. Jag tar den här vinken från HD och lämnar oskyldigt dömda i fred. Sådana här påfrestningar klarar inte mitt psyke i längden.”

”Efter den här dagen finns det inga ursäkter för Sverige. Vi har en oskyldigt dömd i fängelse och ingen bryr sig om det. Jag blir rädd av att bo i det här landet. Beslutet är äckligt.”

Jag kan naturligtvis förstå att ett avslag på en resningsansökan kan kännas som en besvikelse inte bara för klienten utan också för ombudet. Men jag hade inte väntat mig att en ledamot av Advokatsamfundet skulle uttala sig så här om Högsta domstolens sätt att utföra sina uppgifter.

Ett annat exempel kommer från Svenska Dagbladet den 25 november 2020. Det var där fråga om uttalanden från en åklagare. Även om uttalandena inte alls var lika långtgående som advokatens kan det finnas skäl att kommentera också dessa.

Av artikeln framgår att åklagaren tillsammans med en kollega hade drivit mål där åtal väckts för våldtäkt som skulle ha begåtts via nätet. Åklagaren menade att vissa senare avgöranden från Högsta domstolen och från hovrätt kan resultera i att nätpedofiler inte kan dömas för de grövsta brotten, såsom våldtäkt mot barn. Åklagaren säger bland annat följande om fallen.

”Rättspraxis har precis smällt igen en stor fet dörr i vårt ansikte.” Åklagaren ifrågasätter vidare logiken i domstolarnas avgöranden och säger: ”Vad är skillnaden på den sexuella kränkningen i att chatta med någon och skicka filmen direkt, eller spela in sig själv och skicka 30 minuter senare? Det är sjukt tycker jag.”

Högsta domstolen har i ett rättsfall från 2018,² som också beskrivs i anslutning till artikeln, gjort bedömningen att straffrättens legalitetsprincip lagt hinder i vägen för att döma en person för ett sexualbrott med anledning av en påstådd gärning som skett på distans. Frågan om man bör se mindre strikt på de krav som följer av denna princip kan förstås diskuteras. Men en sådan diskussion är något annat än att uttala att det ”är sjukt” att Högsta domstolen bedömde saken på det sätt som gjordes.

Jag vill åter betona att det finns all anledning att välkomna kritik och synpunkter från advokater och åklagare på domstolarnas avgöranden och verksamhet i övrigt. Jag tror samtidigt att det är av yttersta vikt att vi som är verksamma i det rättsliga systemet håller oss på en viss nivå när vi framför kritik och gör det med respekt för de olika roller som vi har att utföra i rättssystemet.

Jag kan tänka mig att det finns domare som av och till har uppfattningar om hur en advokat eller en åklagare utför sitt uppdrag. Men en utveckling som innebär att vi domare på motsvarande sätt skulle uttala oss om advokater och åklagare tror jag inte att någon vill se.

Det är naturligtvis självklart att alla har rätt att utnyttja sin yttrandefrihet och göra uttalanden av detta slag. Det är inte det som det här handlar om. Men om vi går mot en utveckling där vi som är verksamma i det rättsliga systemet inte längre håller på vissa principer när det gäller hur vi uttalar oss så befarar jag att det kommer att drabba oss alla negativt. En utveckling där vi i olika sammanhang fäller förklenande omdömen om varandra gagnar ingen. I förlängningen riskerar vi att undergräva förtroendet för rättsväsendet i stort.

Det som jag nu har berört är i viss mån besläktat med den problematik som uppmärksammats vid vissa större brottmålsrättegångar, där stämningen mellan åklagare och advokater passerat gränsen för vad som bör gälla i ett professionellt sammanhang. Den problematiken är naturligtvis allvarligare än det jag här tar upp. Och den ger verkligen anledning till oro. Det är samtidigt glädjande att konstatera att många har reagerat. Här har Advokatsamfundets generalsekreterare tillsammans med bland andra presidenten i Svea hovrätt initierat ett arbete för att hindra att denna utveckling fortsätter. Det är mycket positivt. Vi behöver tillsammans arbeta vidare med dessa frågor i olika former och sammanhang.

Avgöranden från domstolarna måste ifrågasättas och diskuteras. Brister när det gäller domstolarnas sätt att arbeta ska lyftas fram. På samma sätt måste åsikter om åklagares och advokaters sätt att utföra sina uppgifter ventileras. Men allt detta behöver ske med respekt för de roller som vi har att utföra i vårt rättssystem. Det är viktigt att vi visar att vi förstår de många gånger mycket svåra och krävande uppgifter som det innebär att vara domare, advokat eller åklagare.

Alltså, högt till tak för kritik och debatt. Men låt oss hålla till på den professionella planhalvan.

Anders Eka
Ordförande i Högsta domstolen

1. Jag nämner för transparensens skull att jag inte deltog i avgörandet och att jag saknar kännedom om vad målet närmare handlar om.

2. NJA 2018 s. 1103.

Annons
Annons