Till sist Avskaffa laglottsinstitutet – inför en fri testationsrätt

Denna, så klart överdrivna och kanske för många provocerande, reflexion ska ses som ett uttryck för att jag är bekymrad, sorgsen och ibland rent av förbittrad över regeringens inriktning av den nuvarande och framtida kriminalpolitiken där stridsropet över alla andra är hårdare tag över hela linjen och i alla avseenden. Det uttalade målet verkar vara att allt fler ska sitta i fängelse under allt längre tid och det kräver naturligtvis byggande av ett mycket stort antal fängelser och kanske också export av fångar. Men inte ens justitieministern själv tycks tro att den tilltänkta dramatiska omläggningen av kriminalpolitiken kommer att minska brottsligheten i någon grad att tala om. I stället är det brottsoffren som ska sättas i förgrunden och som genom de hårdare tagen ska ”erbjudas ett slags moralisk kompensation och tillfredsställa brottsoffrens behov av upprättelse”. Brottsofferperspektivet är självklart mycket viktigt men att använda brottsoffren som alibi för att återinföra hämndmotivet – en flera tusen år gammal straffteori – som ledstjärna för en nutida modern straffrätt kan inte ens gagna brottsoffren utan sammantaget i förlängningen skapa ett samhälle som nog de flesta av oss egentligen inte vill leva i. Och situationen blir än mer dyster av att några politiska motkrafter att tala om knappast kan skönjas. När omläggningen ska analyseras och utvärderas av vetenskapen om 20–30 år tror jag tyvärr att domen inte kommer att vara nådig mot arkitekterna. Bara ytterligare en högst personlig reflexion. Gängkriminaliteten är naturligtvis ett mycket stort samhällsproblem men det finns ju även andra. För min personliga del känner jag en mycket större otrygghet och rädsla inför risken att hamna på akuten på Helsingborgs lasarett (jag har varit med om det en gång) än inför risken att falla offer för någon förlupen kula vid en gängkonflikt.

Så något helt annat. I vart fall under de senaste 30 åren har jag i princip uteslutande ägnat min verksamhet åt ekonomisk familjerätt och då företrädesvis arvsrelaterad juridik. Det innebär att jag har brottats och är väl förtrogen med regelsystemet i ärvdabalken och med de regler i äktenskapsbalken som handlar om bodelning i anledning av ena makens död. Och enligt min bestämda mening är det mycket hög tid för en grundlig samlad genomlysning av de rättsregler som styr fördelningen av den kvarlåtenskap som människor lämnar efter sig när de dör. Om samhällsutvecklingen kan sägas motivera en grundlig översyn av de rättsregler som styr vad samhället ska göra med de människor som begår brott är det minst lika motiverat med en grundlig översyn av arvsrätten. Det är trots allt – med all respekt – en mycket liten del av befolkningen som direkt eller ens indirekt berörs av den grasserande gängkriminaliteten. Men alla dör och de flesta lämnar efter sig en mer eller mindre omfattande kvarlåtenskap som ska fördelas. Och en helt grundläggande fråga är om det finns skäl att behålla laglottsinstitutet. Min egen uppfattning är glasklar. Laglottsinstitutet bör avskaffas till förmån för en helt fri testationsrätt. Varje män­niska bör fritt själv få bestämma hur den kvarlåtenskap han eller hon lämnar efter sig ska fördelas. Det framstår som stötande att ett barn ska ha en ovillkorlig rätt att få del i föräldrars kvarlåtenskap även om barnet enligt föräldrarnas mening aldrig har orsakat föräldrarna annat än sorg och olycka. Människor som inte har barn har ju en i princip fri testationsrätt. Varför ska då människor som har barn fråntas den rätten?

Börje Samuelsson
Ordförande i Advokatsamfundets disciplinnämnd