Advokatens svåra uppdrag

Jag förstår inte hur man klarar av att vara advokat. Särskilt inte en advokat som har att göra med ärenden som rör barn och unga. I mitt arbete som journalist har jag läst hundratals domar om LVU. För flertalet unga har jag gått igenom all bakomliggande dokumentation. I vissa fall har mina granskningar pågått i månader och till och med år. Ändå skulle jag aldrig våga avgöra det som en jurist och ställföreträdare i ett LVU-mål måste bestämma sig för: vad man anser är ett barns bästa.

”Nora” var huvudperson i min dokumentärserie Den fastspända flickan. När vi först kom i kontakt hade hon blivit grovt våldtagen av en okänd man samtidigt som hon ”vårdades” på ett HVB. Ett boende dit män vände sig för att köpa sex av de unga flickorna. Med personalens vetskap. Varken Nora eller jag visste då att våldtäktsmannen under arbetets gång skulle visa sig vara polischef Göran Lindberg.

I Noras fall behövdes flera flyttkartonger för att rymma all dokumentation jag gick igenom. Jag intervjuade henne vid 15 tillfällen. Ibland kunde det ta en hel arbetsdag. Även då jag inte var med följde jag henne genom hennes egna inspelningar. Jag gav henne helt enkelt en bandspelare med vilken hon dokumenterade sina vistelser på sjukhus, öppenvårdsmottagningar och inom den slutna psykiatrin. Jag läste socialtjänstens utredningar, hemliga förundersökningar, journaler från sjukhus, psykiatrin, HVB och SiS-hem. Jag läste hennes brev, tittade igenom familjens alla hemvideo­band och fick till och med förtroendet att läsa Noras dagböcker. Jag följde henne under tre år. Ändå skulle jag aldrig våga påstå att jag visste vad som var bäst för henne. Vad behövde hon för stöd och hjälp? Var det nödvändigt med vård enligt LVU? Ingen aning. Det kan jag inte veta.

Därför är jag förundrad över att en advokat, efter några timmars jobb, kan sitta i en rättssal och säga vad som är bäst för ett barn. När socialtjänsten vill omhänderta ett barn under 15 är ju barnets juridiska ombud också ställföreträdare och ska avge egen inställning i frågan om LVU.

Jag har gått igenom alla LVU-beslut som fattades på grund av barns eget beteende (LVU 3 §) i landets alla förvaltningsrätter under förra vintern, närmare 300 beslut. För de 57 fall där barnen är under 15 har jag även gått igenom ställföreträdarnas kostnadsräkningar. I snitt har de angett nio timmars arbetstid för uppdraget. Närmare hälften har arbetat åtta timmar eller mindre med fallen enligt kostnadsräkningarna, som minst fyra och en halv timme. 24 av 57 ställföreträdare har inte träffat de barn de är ombud för. I flera fall framgår av handlingarna att advokaterna bara haft korta telefonsamtal med barnen inför domstolsförhandlingen.

”Elias”, 14 år, berättar att han överhuvudtaget inte minns att han pratat med sin advokat. Han förstod inte, förrän jag berättade det för honom, att det ens varit en förhandling i domstol. Enligt Elias advokats kostnadsräkning ska hon dock ha haft ett kort telefonsamtal med Elias. Totalt en timme ska enligt räkningen ha ägnats åt att gå igenom handlingar, ha telefonsamtal med förvaltningsrätten, med socialtjänsten, med personal på boendet och med Elias själv. 

Man kan ha invändningar mot detta: Kanske tar advokaterna inte betalt för allt jobb som utförs. Det fanns fortfarande vissa coronarestriktioner under delar av perioden. Det kan ha påverkat att så många aldrig träffade sina klienter. Men, restriktionerna var inte så omfattande vid den här tiden och advokaterna har infunnit sig i rätten och där träffat andra. Jag har också svårt att se att den korta tid advokaterna ägnat åt uppdragen enbart förklaras med att de inte tagit betalt för all arbetstid. Det kan säkert vara så i vissa fall. Men kostnadsräkningarna är väldigt specifika. Varför skulle enstaka telefonsamtal om 10 minuter faktureras, men inte annan tid som ägnats åt fallet? Om juristerna som fakturerat för 5–6 timmar tror att domstolarna inte skulle acceptera mer betald tid tror de fel. Även de som begär flera gånger mer får igenom det i domstolarna. Bara i ett av 57 fall drar domstolen ner på den begärda ersättningen (då från 15,8 till 15,5 timmar).

Oavsett är det svårt att förstå hur det är möjligt att ens på ett par arbetsdagar avgöra vilken vårdform som är bäst för ett barn. Kanske kan då den till synes säkraste och enkla vägen bli: att lita på socialtjänstens utredning och utan närmare granskning följa nämndens linje och medge LVU. De flesta ställföreträdande jurister i min undersökning medger också LVU (nästan ¾). Fler än hälften medger LVU i strid med barnens vilja eller utan att barnens inställning framgår av domarna.

Ett omhändertagande kan mycket väl vara nödvändigt. Men två saker är då väldigt viktiga att ha i åtanke. För det första. Det finns ofta ingen annan vuxen som står vid barnets sida i en process om vård enligt LVU. Det är inte bara socialnämnden som förespråkar omhändertagandet. Det gör också ofta vårdnadshavarna och alltså till och med barnens juridiska ombud. Det blir då alla vuxnas vilja mot barnets. Barn under 15 får dessutom sällan vara med i rättssalen. LVU är visserligen en skyddslagstiftning, men ur barnets perspektiv är det en tvångslagstiftning som kan innebära flera års inlåsning. En jämförelse med en vuxen som åtalas för brott är inte långsökt ur ett barns perspektiv. Men tanken att en vuxen skulle behandlas på liknande sätt, blir närmast bisarr: Tänk en vuxen åtalad som inte får vara med i rättssalen och vars advokat motsätter sig klientens vilja, går på åklagarens linje och förespråkar ett frihetsberövande.

För det andra. Det går inte att nog understryka hur avgörande ett beslut om LVU är. Det kan påverka resten av barnets uppväxt och hela liv. Det kan fortgå under mycket lång tid och innebära oerhörda inskränkningar i barnets frihet. Ett barn som placeras på en låst avdelning på SiS hamnar i en miljö som på flera sätt är mer frihetsinskränkande än ett fängelse.

En vuxen i fängelse har rätt att vistas utomhus en timme om dagen. Den rättigheten saknar barn (och jag har läst flera barns journaler där de nekats all form av utevistelse under veckor). De så kallade ”avskiljningsrummen” på SiS är isoleringsceller som saknar motstycke inom kriminalvården. Och den isolering ”vård i enskildhet” innebär, då barn hålls isär från andra unga, kan pågå betydligt längre. Besluten ska omprövas varannan vecka, men mina tidigare granskningar har visat att motiveringsrutan i dokumenten för omprövning kan vara helt tomma, vecka efter vecka, månad efter månad. Isoleringen kan fortgå så i flera år. Det längsta fall jag hittat rörde en flicka som hamnade i vård i enskildhet när hon var 14 år. Isoleringen pågick i nästan sex år och avbröts strax innan hon fyllde 20.

Vård enligt LVU kan vara livsnödvändigt men också få katastrofala följder. Jag bara hoppas att ni advokater som är ställföreträdare för ett barn utför era svåra jobb så gott det bara går. Att ni tar barnets åsikter på fullaste allvar och visar att ni, även om ni landar i en annan slutsats, också står vid barnets sida. Ni kan vara de enda som gör det.

Daniel Velasco
Journalist, Sveriges Radio

Daniel Velasco är granskande reporter och dokumentärmakare på Eko-redaktionen, Sveriges Radio, och mottagare av Advokatsamfundetsjournalistpris 2023.