Instansresan: Tingsrättsdomaren som blev hovrättsdomare

Jag hade varit rådman i tingsrätt ganska länge (sju år i Värmlands tingsrätt, nästan tio år i Attunda tingsrätt) när tanken dök upp att göra något annat. Trivseln ute på tingsrätten i Sollentuna var det inget fel på, tvärtom. Men en spark där bak kunde vara nyttig, tänkte jag, och det var en tanke som fick fäste. Eftersom jag kände mig för gammal och lat för att lära mig något helt nytt, fick utmaningen gärna innebära att jag kunde använda min erfarenhet från dömande i tingsrätt.

Kunde hovrätten vara ett alternativ? Njae, tänkte jag först, det vet man väl hur det är där. Stelt, formellt. Tråkigt att sitta och titta på video hela dagarna (eftersom förhören i tingsrätt spelas in på video). Mer beroende av kollegor; tänk att ständigt behöva lyssna på och ta hänsyn till vad andra jurister säger …

Kort sagt var jag rätt marinerad i det tänk som gamla uvar till tingsrättare lätt kan fastna i. Men det fanns också en nyfikenhet. ”Mer fokuserat på juridik”, sades det, liksom ”mer fokus på att avgöra”. Hm, ja, varför inte. Tidigare rådmanskollegor hade börjat i hovrätten och de verkade trivas.

Så jag gjorde slag i saken, sökte en utannonserad tjänst och fick ett positivt besked. I september i fjol började jag som hovrättsråd i Svea hovrätt, nästan på dagen ett kvarts sekel efter att jag lämnat ”holmen” som nyutnämnd hovrättsassessor. Jag kände en nyfiken tillförsikt och från olika håll kom glada tillrop att det var bra att få in tingsrättserfarenhet i hovrätten.

Hur har det då blivit? Tack bra, bortsett från att det där med ”spark i baken” också kom parat med en obekant och besvärlig känsla av tafatthet. Jag hittade inte ens till salarna! Nu har jag börjat finna mig till rätta mer och mer, under vägledning från vänliga och hjälpsamma kollegor. Visst, det kanske är något mindre liv i förhandlingarna. Men ”liv” kan också vara teknikstrul med videonärvaro eller väntan på ett vittne som åkt fel. Det finns plus och minus med det mesta. Förhandlingar i hovrätten är lättare att tidsplanera, eftersom man i förväg vet längden på förhören. Vid muntliga förberedelser i tingsrätt kommer man närmare parterna än vad man gör i hovrätt. Gillar man att medla är det visserligen också något som går att göra i hovrätt, men då blir det mest telefonledes, och med en tingsrättsdom i bagaget blir det tuffare att få till förlikningar, det är i alla fall min erfarenhet hittills.

Det kollegiala dömandet är speciellt, och givande. För min dotter beskrev jag skillnaden som om hon till största del skulle ha grupparbete i skolan. Fokus är mer på att avgöra mål, vid huvudförhandlingar och föredragningar, och mindre på beredning. Överläggningarna har tack och lov inte de inslag av hierarki och positionerande som jag minns från min tid som hovrättsfiskal under tidigt nittiotal. Alla hjälps åt att fånga upp trådar och att vrida och vända på resultatet för att få en så bra slutprodukt som möjligt. Diskussionerna är ofta stimulerande och tankeväckande. Ja, det kan även vara små saker som fångas upp, men det jag ur ett tingsrättsperspektiv kunde uppfatta som något av formalistisk felfinnarglädje framstår med mina nya glasögon som en genuin vilja att få till en så bra och heltäckande dom som möjligt. Tillgänglig tid är inte obegränsad utan nödvändiggör prioriteringar och ansatsen är att det ska vara en överprövning av tingsrättens dom och inte en omprövning. Att tingsrätten står för pragmatism och hovrätten för formalism är nog numera en sanning med modifikation. Jag upplever en stark ambition att det ska vara så rätt som möjligt över hela linjen och så felfritt som möjligt. Ambitionen är lovvärd eftersom hovrätten ofta de facto är slutinstans.

Arbetstrycket i hovrätten är hårdare än vad jag hade väntat mig och kollegorna imponerar med att snabbt leverera väl underbyggda resonemang och domsutkast. Jag har med mig viss kalibrering i bevisvärdering och påföljdsbestämning från tingsrättstiden och det har jag haft nytta av för att hänga med i svängarna. Jag känner också att min bakgrund som advokat är ett plus när det gäller att disponera tid. Som advokat drillas man ju i ett tidseffektivt förhållningssätt och tränas i att på förhand bedöma hur mycket tid ett uppdrag ”bär”. Även som domare är det bra att reflektera över hur mycket tid det är rimligt att sätta av, beroende på ärendets dignitet och deadline.

Betyder detta att allt går som på räls nu? Hur var det nu med de där videoförhören … Jag får medge att de ibland känns låånga att titta på. Som före detta ordförande i tingsrätt vet jag dock att det där med att bryta in och korta ned inte är så lätt. Man utgår från att parten har en plan med sitt frågande och tänker ”Ok, bryter jag in så stör jag rytmen, så låt gå för en fråga till … ok, en till …”. Jag har också respekt för att parterna vill få fram vittnets svar tydligt för att försäkra sig om att domstolen har uppfattat det.

Det är nyttigt att byta sida och det vore nog bra med mer utbyte. Vi har tingsrättsdomare på tillfällig ”prao” i hovrätten, vilket är trevligt. Hovrättsdomare skulle säkert ha glädje av motsvarande tingsrättsprao.

Domarna i hovrätten har bakgrund från olika håll: olika domstolar, advokat, åklagare, departement, myndigheter. Jag är övertygad om att den mixen bidrar till att förbättra kvaliteten i dömandet. När det gäller de yngre domarna – fiskaler och tillförordnade assessorer – hade det sagts mig tidigare att de skulle vara mycket skickliga och det fick jag bekräftat när jag började. Sättet de voterar och föredrar på – med verklig drive och pondus – borde båda gott för framtidens domarkår. Knäckfrågan är hur vi får dem att stanna. Domstolarna har nämligen sedan en tid tillbaka dragits med problem med att rekrytera ordinarie domare, vilket är oroväckande med tanke på den grundläggande samhällsfunktion som domstolarna utgör. Yrket är dessutom både intressant och kul, oavsett i vilken instans du dömer.

Kanske är det förmätet att jämföra som jag gjort, när jag har varit i hovrätt så pass kort tid. Samtidigt är det väl nu som skillnader kan noteras. Om ett par år är det möjligt att jag är helt marinerad i hovrättstänket. Än så länge känns det fortfarande lite konstigt när det blir aktuellt att notera i domslutet att ytterligare en paragraf är tillämplig.

Mikael Swahn
Hovrättsråd och vice ordförande, Svea hovrätt

Mikael Swahn är hovrättsråd och vice ordförande, Svea hovrätt. Tidigare rådman på Värmlands tingsrätt (Karlstad) och Attunda tingsrätt (Sollentuna). Mediedomare som ibland skriver domarreflektioner på Twitter. Har också bakgrund som advokat och rättssakkunnig på departement.