Advokaterna och etiken

Ingen lär ha undgått att lägga märke till att advokaterna i vårt land har varit utsatta för en kritisk granskning under de senaste åren. Många opinionsbildare har framfört uppfattningen att advokatkåren i stor utsträckning består av individer, som inte har förmåga, eller vilja, att hålla sig till de fastställda spelreglerna.

När vissa advokater ibland omnämns som ”gängkriminella i kostym”, vill jag påstå att detta inte bara är orättvist och missvisande, utan helt felaktigt, om man med detta vill påstå att de advokater som är verksamma i Sverige till någon betydande del skulle kunna beskrivas på detta sätt.

Hur står det då till med advokaterna och etiken? Ser vi ett ökande antal disciplinära överträdelser bland advokaterna? Nej, verkligen inte. År 2021 inkom 476 disciplinanmälningar till samfundet, att jämföras med 545 året innan, och drygt 600 år 2000 (då antalet advokater uppgick till drygt hälften mot i dag). Ser man till avgöranden av disciplinnämnden under år 2021, blev det 11 uttalanden (som inte är någon påföljd), 86 fall där det meddelades erinran, 44 varningar, 15 varningar med straffavgift och 4 fall där uteslutning blev påföljden. I 60 fall blev det ingen åtgärd. I tillägg därtill skall noteras att prövningsavdelningarna beslutade i 270 fall att det inte skulle bli någon åtgärd.

Totalt blev det alltså disciplinär påföljd i 149 fall under år 2021. Med tanke på att det år 2021 fanns drygt 6 400 advokater i riket, som tillsammans säkerligen hanterade flera hundra tusen ärenden, kan man inte påstå att det skulle råda en låg etisk standard bland svenska advokater.

Varför sägs det då att det skulle föreligga utbredda problem med etiken bland advokaterna? En förklaring kan säkert vara att vi under senare år har sett några ganska spektakulära fall av allvarliga brott mot de etiska reglerna. Jag tänker då framför allt på fall då advokater har brutit mot beslutade restriktioner för häktade klienter. Att föra information ”in och ut”, som budbärare åt sina häktade klienter, är naturligtvis ett synnerligen grovt brott mot de etiska reglerna. Det leder regelmässigt till uteslutning. Brottet är särskilt allvarligt då det riskerar att äventyra det för häktade klienter så viktiga ”enrumsprivilegiet”, det vill säga rätten för klienten att kunna träffa sin advokat i enrum. Ett annat exempel kan vara att en advokat har kommit ”för nära” sin klient, och därmed på ett flagrant sätt har brutit mot det krav på oberoende och integritet som skall gälla mellan en advokat och dennes klient.

Man kan fråga sig hur det har kunnat bli så här. Varför har vissa advokater inte förmått att hålla sig till de spelregler som gäller? En möjlig förklaring kan vara att det numera är möjligt att bli förordnad som offentlig försvarare som ung nybliven advokat, utan den erfarenhet som ibland krävs för att kunna sätta gränser, även mot klienten. Att införa någon särskild behörighet för försvarare i vissa typer av mål torde inte vara en lösning. Däremot kan man ifrågasätta om inte domstolen vid beslut om förordnande av offentlig försvarare borde fästa större avseende vid vad som sägs i 23 kap. 5 § RB, nämligen att till offentlig försvarare skall förordnas den ”som är lämplig för uppdraget”. Det skulle inte krävas någon lagändring, men det kunde göra skillnad om denna bestämmelse tillämpades med större omsorg.

Det slag av överträdelser som ovan beskrivits kommer disciplinnämnden med säkerhet att se mycket strängt på även framöver. Det är nämligen stora värden som står på spel: advokaternas ställning som oberoende rådgivare, vilka med trohet och lojalitet skall biträda sina klienter på allra bästa sätt. 

Magnus Wallander
Disciplinnämndens vice ordförande