Reglerna lämnar mycket öppet för domstolarna

Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet, konstaterar att regleringen av återbetalningsskyldigheten i rättegångsbalken 31 kap. 1 § lämnar mycket öppet för domstolarna. Paragrafens fjärde stycke anger förutsättningarna för att domstolen helt eller delvis får sätta ned beloppet som ska återbetalas.

– Att det står ”får” sättas ned antyder att det skulle finnas utrymme för att låta bli att sätta ned beloppet, även om förutsättningarna skulle vara uppfyllda. Det är väldigt vagt uttryckta rekvisit, att det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden. Det har utvecklats något slags domstolssedvana, så att man vet ungefär vad det innebär: Om någon döms till ett längre fängelsestraff, brukar man låta staten stå för kostnaderna, berättar Eric Bylander.

Eric Bylander menar att man kan se det som att den nedre och den övre delen av skalan är ganska oproblematiska:

 – Personer som i princip inte har några pengar kan inte betala något, redan på grund av kopplingen till rättshjälpslagen, och de som döms till väldigt stränga straff behöver inte heller betala något. Men den mer exakta relationen mellan utdömt straff och återbetalningsskyldigheten finns inte utvecklad i förarbetena, och den är väldigt lite utvecklad även i vägledande praxis. De få gånger Högsta domstolen har varit inne på tillämpningen av bestämmelsen, är det andra frågor man har berört. Kombinationen öppet formulerade lagbestämmelser och prejudikatunderskott är olycklig på vilket område man än befinner sig, säger Eric Bylander.

Enligt Eric Bylander finns det inte något tillförlitligt underlag som visar att domstolarna redan har skärpt återbetalningsskyldigheten. Men han menar att vissa uttalanden i Biträdeskostnadsutredningens betänkande Rättvisans pris (SOU 2014:86) skulle kunna tänkas ha givit impuls till en omläggning i tillämpningen.

– Biträdeskostnadsutredningen gjorde en undersökning av hur reglerna tillämpades, och kommittén iakttog att det förekom stora olikheter i tillämpningen, berättar Eric Bylander.

Genomgående anfördes att reglerna tillämpades generöst och att vissa domstolar jämkade skyldigheten till noll kronor eller lämpligt belopp, trots att det fanns förutsättningar att ålägga återbetalningsskyldighet.

Utredningen skriver: ”Det är sannolikt så att det, även inom befintligt regelverk, finns utrymme för att ålägga återbetalningsskyldighet i större utsträckning än vad som är fallet för närvarande.”

– Det är en vink om att ”ni gör fel” – den redan befintliga lagstiftningen medger att man ålägger betalningsskyldighet i större utsträckning. Utredningen skriver också: ”… en skärpning av tillämpningen hos domstolar bör ske.” Det uttalandet är oberoende av de förslag som utredningen sedan lägger fram, säger Eric ­Bylander.

Eric Bylander tänker sig att uttalandena i betänkandet kan ha fått utslag i domstolarnas tillämpning utan att de har lett till lagändring.

– Det kan ha gett ringar på vattnet, att domstolarna har tagit del av det som sägs och följt tanken att de inte tillämpar systemet som de borde.