- Aktuellt
Viktigt att genomskåda falska krigsargument
Ove Bring är professor emeritus i folkrätt. I sin senaste bok Anfallskrigens argument. Konsten att rättfärdiga våld studerar han hur anfallskrig motiverats genom tiderna.
Vilka är de vanligaste sätten, historiskt sett, att rättfärdiga ett anfallskrig?
– Vanligast är att skylla på den andre som påstås ha attackerat först. Näst vanligast är påståendet att den egna nationen står inför ett överhängande säkerhetspolitiskt hot som berättigar till ett anfall. Första världskriget är ett exempel på det senare. Jag tänker då på Tysklands krigsförklaring mot Ryssland den 1 augusti 1914 som svar på den ryska mobiliseringen. Det pågående Ukrainakriget är ett annat exempel. Samma morgon som invasionen inleddes sändes ett förinspelat tal av Putin i rysk TV. Putin hävdade där att Ukraina var ett hot mot Rysslands historiska framtid som nation, “en fråga om liv och död, en fråga om vår själva existens som stat”.
Ge ett kreativt exempel på hur anfallskrig har motiverats genom tiderna.
– Gustav III:s iscensättning av kriget mot Ryssland 1788 var kreativ för sin tid. Min bok tar upp detta exempel. Gustav ville framstå som en modern regent i upplysningens anda och han hade därför accepterat en regeringsform som förbjöd kungen att starta krig utan ståndsriksdagens klartecken. Han visste att han aldrig skulle få ständernas samtycke, trots att Ryssland var upptaget med att kriga i söder mot turkarna. Territoriella vinster i Karelen lockade. Enligt regeringsformen kunde kungen gå till krig i självförsvar, om svenskt territorium attackerades. Han lät därför operans skräddare i Stockholm skicka över ett antal kosackuniformer till svenska Finland. Egna soldater drog på sig uniformerna och fejkade ett ryskt anfall. Kungen kunde därmed inleda ett “försvarskrig”. Det varade i två år och ledde inte till några territoriella vinster.
Vad kan vi lära av historien på det här området?
– Vi måste tidigt avslöja falska argument om att det var den andre som började. Hitler försökte med detta trick gentemot Polen i september 1939 och Stalin på ett liknande sätt vid finska vinterkrigets utbrott senare samma år. Detaljerna om hur detta gick till finns beskrivna i min bok. Det är viktigt att det internationella samfundet tidigt kommer till skott (!) i form av motåtgärder. Sanktioner är viktiga, även om de inte kan producera omedelbar fred i det enskilda fallet. Men de visar att en majoritet av stater försvarar folkrätten och inte i uppgivenhet och passivitet är beredda att riskera en erodering av dess principer.