Tidöavtalet får stor inverkan på barnrätten – barn i utsatthet drabbas hårdast

Tidöavtalet täcker in sex samarbetsområden och ett antal andra samarbetsfrågor. Fem av dessa samarbetsområden är av intresse utifrån ett barnrättsperspektiv: hälso- och sjukvård, klimat, kriminalitet, migration och integration och skola. I denna krönika har jag valt att fokusera främst på områdena kriminalitet samt migration och integration.

Inom området kriminalitet är förslagen i avtalet än så länge inte så detaljerade. Men trots att det är rätt övergripande formuleringar i avtalet så kan vi ändå se hur dessa kan komma att påverka barn och genomförandet av barnets rättigheter. Vissa delar kan stärka barnets rättigheter, till exempel de förslag som finns som berör brottsoffers ställning. Detta välkomnar vi på Rädda Barnen. Dessvärre är de flesta av förslagen djupt problematiska utifrån ett barnrättsperspektiv.

Som många andra aktörer, bland annat advokater, har konstaterat, så finns det många delar i detta avsnitt som kan leda till rättsosäkerhet. Det finns inskränkningar i människors fri- och rättigheter som inte är proportionerliga utifrån sitt syfte. Det handlar bland annat om möjligheterna till olika tvångsåtgärder mot människor som inte är misstänkta för brott, såsom förslaget om visitationszoner. Detta är en inskränkning av barnets rörelsefrihet, rätt till integritet och rätt till privatliv. Rädda Barnen möter redan idag barn som berättar hur de blir visiterade på väg hem från skolan, till exempel för att de har en ryggsäck på sig. Att införa en lagstadgad möjlighet till detta riskerar att leda till än mer skönsmässiga visiteringar. Jag befarar att det är vissa grupper av barn som kommer bli mer utsatta än andra.

Även de förslag som gäller repressiva åtgärder mot personer som misstänks för eller döms för brott, är oroande utifrån ett barnrättsperspektiv. Det är lite oklart exakt hur detta kommer att drabba barn, men vi ser stora risker att flera förslag kan bryta mot artikel 40 i barnkonventionen. Barn får bara låsas in som en sista utväg och det ska vara för kortast möjliga tid. Fängelse, eller fängelseliknande miljöer, ska så långt som möjligt undvikas. Det strider mot barnets bästa och straffet som barnet får när hen har begått ett brott, ska som främsta syfte vara att barnet ska återanpassas till samhället.

Avtalet föreslår också att en utredning ska se över möjligheterna att sänka straffmyndighetsåldern. Att göra så skulle vara i direkt strid med barnkonventionen. Enligt artikel 40 ska en lägsta straffbarhetsålder finnas i lagstiftningen. FN:s barnrättskommitté har uttryckt, i sin allmänna kommentar nr 24, att utifrån vad vi vet idag om barns mognad, utveckling och medvetenhet om konsekvenser, är en straffbarhetsålder som inte är lägre än 14 år att rekommendera. Däremot berömmer kommittén länder som har högre straffbarhetsålder, till exempel 15 eller 16 år, och påminner staterna om att de inte får sänka straffbarhetsåldern som de har, i enlighet med
artikel 41 i konventionen.

Jag känner också oro om hur omhändertagande av barn formuleras närmast som ett sätt att straffa föräldrar, inte skydda barn. Detta är djupt oroande, och kommer troligen att leda till att färre, inte fler, föräldrar vågar söka stöd och hjälp från myndigheterna.

Inom området migration och integration är nästan alla förslag som läggs i strid med, eller riskerar att kränka, barnets rättigheter. Att exempelvis inskränka möjligheterna till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening, upprätta transitcentra, dra in ekonomiskt stöd till och begränsa rättigheter för asylsökande, villkora välfärden för nyanlända och införa anmälningsplikt för myndigheter (inklusive skolor), inskränker barns rättigheter och strider mot barnkonventionen. Förslagen går heller inte ihop med hur barnkonventionen har tolkats av FN:s barnrättskommitté.

Jag är också djupt oroad över att regeringen och Sverigedemokraterna inte verkar veta, eller bry sig om, att barnkonventionen gäller alla barn som befinner sig i Sverige. Det spelar ingen roll om barnet är medborgare, har uppehållstillstånd, är asylsökande eller lever här utan nödvändiga tillstånd. Inget barn får diskrimineras på grund av sitt ursprung, var hen bor eller på vilken grund hen vistas i Sverige. Detta är en av grundprinciperna, artikel 2, i barnkonventionen, som alltid måste beaktas i alla åtgärder som rör barn.

Sammanfattningsvis konstaterar jag att med Tidöavtalet kommer Sverige att gå ifrån att vara ett föregångsland när det gäller genomförandet av barns rättigheter. Vi kommer istället att få ett land där barnets rättigheter får stå tillbaka för andra politiska intressen, och där det är de barn som redan befinner sig i de mest utsatta situationerna som kommer att drabbas hårdast. Jag är orolig för ett samhälle där vi ser ökad stigmatisering hos vissa grupper, ökad polarisering, rasism och diskriminering. Men jag hoppas att vi är tillräckligt många som vill stå upp för grundläggande fri- och rättigheter så att mina farhågor inte får genomslag, och att för­slagen i Tidöavtalet som kränker barnets rättigheter inte blir verklighet.

Karin Sjömilla
Barnrättsjurist, Rädda Barnen

Karin Sjömilla är barnrättsjurist på Rädda Barnen. Karin har i över 20 år arbetat med barnkonventionen utifrån olika perspektiv inom civilsamhället, Europarådet och på Barnombudsmannen. Karin var bland annat expert i Barnkonventionsutredningen, som kartlade hur svensk lagstiftning och praxis stämmer överens med barnkonventionen.

Om Rädda Barnen

Rädda Barnen är en partipolitiskt obunden organisation och Sveriges största oberoende barnrättsorganisation. Rädda Barnens uppdrag utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Barnets rättigheter kräver politisk vilja och politiska beslut för att bli verklighet. Att arbeta med mänskliga rättigheter, och barnets rättigheter, är därmed politiskt, men aldrig partipolitiskt.

På Rädda Barnens hemsida finns en utförligare analys av Tidöavtalet.