search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Debatt

Sverige måste sluta neka medborgare tillgång till rättvisa

Sverige har gått från ett land där den enskilde haft små möjligheter att hävda sig gentemot det allmänna, till en situation där rättigheterna åtminstone på papperet växt sig starkare. Nu är det dags att ta nästa steg. Fyra centrala reformer borde kunna bilda stommen i ett kommande access to justice-paket. Det anser Adam Danieli, projektledare på tankesmedjan Timbro.

Access to justice eller tillgång till rättvisa handlar om både de formella och de praktiska hinder som finns för enskilda att tillvarata sina rättigheter. Det handlar om både att komma in i domstol genom att processen är lättillgänglig och möjlighet att få hjälp med höga rättegångskostnader. Sebastian Wejedal har i sin avhandling beskrivit tillgång till rättvisa eller access to justice som en ”(rätts)teoretisk inriktning inom processrättsvetenskapen, men också som en (rätts)politisk reformrörelse som har avsatt tydliga spår i processlagstiftningar världen över”. Reformbehoven i Sverige handlar dels om rättegångskostnader, dels om processuella obalanser och svårigheter att komma in i domstol. Frågan blir allt mer brännande i det svenska rättssystemet.

Flera partier har under den gångna mandatperioden betonat vikten av den liberala demokratin. Tillgång till rättvisa är en del av det. Framför allt rättigheter som var och en tillförsäkras i grundlagen måste gå att utkräva, och inte bara utgöra målsättningar eller instruktioner till riksdagen – något som tidigare varit hållningen i den svenska konstitutionella debatten. Detta perspektiv saknas i de små, men ändå positiva, reformsteg som tagits under de senaste åren. Som en del av januariavtalet tillsattes en utredning om domstolarnas oberoende, men i den saknas frågor om individens tillgång till rättvisa.

På samma sätt som Sverige genomgått en mycket stark och positiv förändring vad gäller rättigheternas ställning genom Europakonventionen, domstolspraxis och den senaste grundlagsutredningen från 2010, måste det under kommande mandatperiod till ett ambitiöst lagstiftningsarbete för att göra våra rättigheter tillgängliga, som har stor möjlighet att nå bred politisk samsyn.

Grundläggande förändringar i både svensk grundlag och i processrättens allmänna regelverk sker av tradition i stor enighet mellan de olika partierna, men åtminstone fyra centrala reformer borde kunna bilda stommen i ett kommande access to justice-paket.

1. Enskilda som överklagar fel­aktiga myndighetsbeslut måste kunna få ersättning för sina rättegångskostnader direkt i förvaltningsdomstol.

Högsta förvaltningsdomstolen avvisade frågan om enskilda kunde få ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål tidigare i år. Kammarrättens dom, som innebar att en enskild inte fick ersättning för några kostnader trots att hon vunnit mot Skatteverket, stod därför fast.

Den traditionella ordningen, där det offentliga och den enskilda står sina egna kostnader i förvaltningsmålen, är orimlig. Det kan inte kosta att ha rätt gentemot staten. En bättre ordning vore att behålla dagens princip om kvittning men införa ett lagfäst undantag för om enskilda vinner eller annars hade anledning att få saken prövad. Då bör skäliga kostnader ersättas.

2. Inför en generell rätt till domstolsprövning i regeringsformens rättighetskatalog. I den omfattande revisionen av regeringsformen (RF) som trädde i kraft 2011 infördes för första gången en rätt till rättvis rättegång i svensk grundlag. Utformningen av 2 kap. 11 § RF bygger i hög grad på artikel 6 i Europakonventionen, och stadgar att en rättegång ska genomföras rättvist. I förarbetena framträder dock en viss ambivalens till konventionen. Tydlig ledning angående vilka krav som kan ställas på en rättvis rättegång tas av Europadomstolens praxis, exempelvis kontradiktion, saklighet, oavhängiga och opartiska domstolar samt vissa garantier för den som står anklagad för brott, men regeringen framhöll samtidigt att bestämmelsen efter sitt införande skulle få en självständig ställning och inte nödvändigtvis utvecklas gemensamt med de krav som ställs upp i artikel 6.

Den kanske mest centrala aspekten av artikel 6 utelämnades också högst medvetet vid bestämmelsens utformning. Av grundlagsbestämmelser följer ingen rätt att faktiskt få en domstolsprövning, vilket i många fall utgör ett betydligt större hinder för den enskilde att få tillgång till sin rätt än att själva prövningen håller bristfällig kvalitet. I stället förlitar sig svensk rätt även efter förändringen i den svenska grundlagen på rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 i Europakonventionen vad gäller tillgänglighet till domstol. En förutsättning för detta är dock att ärendet rör en civil rättighet eller skyldighet. Om det inte gör det finns det små möjligheter att röja undan överklagandeförbud.

Vi har alltså infört ett mellanting, som varken har självständig ställning eller entydiga åtaganden. En bättre ordning är att införa en generell rätt till domstolsprövning i RF, utformad efter svenska förhållanden, så att enskilda är garanterade en prövning i fler fall än i dag.

3. Inför en tydlig möjlighet för enskilda att driva fastställelsetalan om rättighetsöverträdelser. För att få en rättighetsöverträdelse prövad i svensk domstol krävs i praktiken i dag att man väcker en skadeståndstalan där frågan om en överträdelse är prejudicerande i förhållande till skadeståndsskyldigheten. I dag är det oklart om det finns någon möjlighet att driva en talan där domstolen helt enkelt konstaterar att en överträdelse pågår eller har skett.

Införandet av en möjlighet att driva en ren fastställelsetalan, som innebär att domstolen fastställer en överträdelse utan att detta är avgörande för en fråga om ersättning, skulle vara en betydande förstärkning av den enskildes ställning och medföra att fler processer kan drivas. Det skulle ge såväl upprättelse som viktig vägledning på rättighetsområdet, även när den ekonomiska betydelsen är begränsad.

4. Inför möjlighet till hissning av frågor till Högsta förvaltningsdomstolen, Mark- och miljööverdomstolen och Migrationsöverdomstolen. På 1980-talet infördes en möjlighet att hissa prejudikatsfrågor från tings- och hovrätter till Högsta domstolen. En sådan möjlighet saknas fortfarande i det övriga domstolssystemet vare sig det gäller allmän förvaltningsrätt, migrationsdomstol eller miljömål.

Avsaknaden av entydig praxis, exempelvis vad gäller gymnasie­lagen, har lett till spretig tillämpning och en osäkerhet för den enskilde. Eftersom behovet av vägledning oftast är större i frågor om myndighetsutövning borde en möjlighet att hissa frågor även införas för Högsta förvaltningsdomstolen, Mark- och miljööverdomstolen och Migrations­överdomstolen.

Sverige har gått från ett land där den enskilde haft små möjligheter att såväl formellt som praktiskt hävda sig gentemot det allmänna, till en där rättigheterna åtminstone på papperet växt sig starkare. Nu är det dags att ta nästa steg i arbetet och på allvar adressera frågan om tillgången till domstol, ojämlika förhållanden i rättegångar och höga rättegångskostnader som i praktiken utgör hinder för enskilda att tillvarata sin rätt.

Adam Danieli
Jur. kand., Timbro

Adam Danieli är ingenjör och jurist samt projektledare på den liberala tankesmedjan Timbro.

Annons
Annons