Almedalens domstol Politiker fick döma i Almedalen

En skarpladdad pistol hittas gömd i en golvbrunn i badrummet hos ett företagarpar i samband med en husrannsakan om misstänkta ekobrott. Det var den fiktiva upptakten till Advokatsamfundets rättegångsspel vid Almedalsveckan som hölls den 4 juli, i Bildstenshallen i Gotlands fornsal, Gotlands museum. Bakom det gömda vapnet finns en sorglig historia med ekonomiska problem under coronapandemin, ett lån från fel person och hot riktade mot barnen.

Frågan att behandla: Ska Sten och Eva Andersson dömas för vapenbrott, och i så fall vilken grad av vapenbrott?

”Rättegången” leddes av rådmannen Mikael Swahn. Åklagaren Helene Gestrin spelade rollen som just åklagare, medan advokaterna Johan Eriksson och Ulrika Borg agerade försvarare. Även de tilltalades roller spelades av advokater, med Klas Bjuremark som Sten och Lotta Wirén som Eva Andersson.

Som nämndemän medverkade företrädare för sju av de åtta riksdagspartierna (Moderaterna hade inte möjlighet att medverka). Efter en genomförd huvudförhandling fick nämndemännen möjlighet att, en i taget, meddela dom i målet. Det visade sig vara möjligt att komma fram till mycket olika domslut (läs här hur politikerna dömde).

Efter rättegångsspelet vidtog ett panelsamtal med politikerna, modererat av journalisten Inger Arenander. Huvuddelen av samtalet kom att handla om just vapenbrott, där straffen har skärpts kraftigt under de senaste åren.

Flera politiker efterlyste en översyn av hela vapenlagstiftningen. Bara Sverigedemokraternas Tobias Andersson ansåg dock att straffen på området överlag bör skärpas ytterligare.

Frågan om långa häktningstider lyftes

Moderatorn Inger Arenander lyfte också fram frågan om Sveriges långa häktningstider, och den internationella kritik som upprepade gånger framförts mot dessa. Advokat Johan Eriksson hävdade att lagen om en tidsgräns för häktning är helt verkningslös. Politikerna pekade dock hellre på vad som orsakar de långa häktningstiderna, däribland de långa handläggningstiderna vid Nationellt forensiskt centrum, NFC.

Socialdemokraten Fredrik Lundh Sammeli betonade ändå att arbetet för att hålla tidsgränserna måste fortsätta, på olika plan.

Slutligen frågade Inger Arenander också om domstolarna borde använda mer av straffskalan. Här valde fler att avstå från att svara, med motiveringen att de som lagstiftare bör hålla sig på armlängds avstånd från själva dömandet.

Fredrik Wallén (KD) efterlyste dock ett avskaffande av presumtionen om att välja andra påföljder än fängelse, och Paulina Brandberg (L) önskade sig en lägre ribba för vad som bedöms som synnerligen grovt vapenbrott.

Vid rättegångsspelet medverkade också Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander, som introducerade evenemanget och de medverkande och tackade dem efteråt. 

Så dömde politikerna

”Nämndemännens” domslut varierade en hel del när sju politiker fick döma i den fiktiva rättegången mot Sten och Eva Andersson.

Fredrik Lundh Sammeli, socialdemokrat och ordförande i justitieutskottet, ville döma Sten Andersson för grovt vapenbrott (ingen tid angavs). Enligt Fredrik Lundh Sammeli fanns det försvårande omständigheter i fallet, genom att skjutvapen hanterats och funnits i barns närhet. Eva Andersson bedömdes ha begått handlingen av oaktsamhet och gjort sig skyldig till vapenbrott, ett brott som Eva borde dömas till samhällstjänst för.

Tobias Andersson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och partiets rättspolitiske talesperson, fastslog att Sten Andersson inte handlat i nödvärn. Sten skulle dömas för grovt vapenbrott till två års fängelse. Eva Andersson hade enligt Tobias Andersson begått vapenbrott av oaktsamhet (ingen tid angavs).

Johan Hedin, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson för Centerpartiet, ansåg att Sten Andersson gjort sig skyldig till grovt vapenbrott (ingen tid angavs). För Eva Andersson ansåg Johan Hedin att det inte var klart att det förelegat ett innehav av vapnet, och Eva borde därför inte dömas.

Linda Westerlund Snecker, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet, ansåg att Sten Andersson gjort sig skyldig till brott som inte närmare specificerades. Hon ansåg dock att Eva Andersson skulle frias.

Fredrik Wallén, regionpolitiker i Stockholm för Kristdemokraterna och poliskommissarie, stod för de hårdaste straffen. Både Sten och Eva skulle enligt honom dömas för grovt vapenbrott. Straffen blev tre års fängelse för Sten och två års fängelse för Eva.

Annika Hirvonen, riksdagsledamot för Miljöpartiet och jurist, ansåg att Sten skulle dömas för vapenbrott av normalgraden (ingen tid angavs). Eva, däremot, kunde enligt Annika Hirvonen inte dömas för vapenbrott.

Paulina Brandberg, riksdagskandidat för Liberalerna och åklagare, konstaterade att det inte presenterats några uppgifter som motsäger de tilltalades berättelse, och att den därför ska läggas till grund för bedömningen. Sten borde enligt Paulina Brandberg dömas för vapenbrott av normalgraden till ett års fängelse, på grund av att det varit liten risk att någon skulle komma åt det gömda vapnet, men inte ansvarsbefriande. Eva hade enligt Paulina Brandberg oförskyllt hamnat i situationen snarare än framkallat den, och det fanns många förmildrande omständigheter i hennes fall. Eva borde därför dömas för normalgradsbrott, och till påföljd få en villkorlig dom med samhällstjänst.

Rättens ordförande, rådmannen Mikael Swahn, konstaterade att fallet var svårt. Han fastslog att Sten Andersson förvisso hamnat i en svår situation, men att den inte berättigade honom att skaffa vapen. Mikael Swahn instämde med åklagaren i att det handlade om grovt vapenbrott, och utdömde två års fängelse. Eva Andersson var enligt Mikael Swahn mer problematisk att bedöma. Han dömde Eva för brott av normalgraden, och konstaterade att det tidigare hade varit möjligt att döma till villkorlig dom, men att det utifrån den hårdare synen på vapenbrott som råder i dag blir fängelse i ett år.