search bubble news heart bars angle-right angle-up angle-down Twitter Facebook linkedin close clock map-marker calendar
  • Gästkrönika

Kampen mot matchfixning

Journalisten Jens Littorin, tjänstledig från Dagens Nyheter och årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris, skriver om matchfixning och om hur grovt kriminella nätverk angriper idrotten.

Vi borde inte ha blivit överrumplade när matchfixningen tog fart i Sverige. Den organiserade brottsligheten har länge tjänat stora pengar på riggade matcher.

Bland de många papyrusdokumenten som brittiska arkeologer grävde fram på en soptipp i Egypten i början av 1900-talet fanns ett som långt senare kom att analyseras av Dominic Rathbone vid King’s College i London. Professorn i antikens historia fann att det handlade om ett kontrakt och att det var från år 267 efter Kristus. En pappa vars son gått till final i ungdomsklassen av en stor brottningsturnering lovade ersättning till sonens finalmotståndare om denne såg till att förlora matchen.

Det påstås ha funnits uppgjord idrott tidigare än 200-talet, till exempel under de antika olympiska spelen, men brottningskontraktet betraktas som den äldsta dokumenterade matchfixningen.

Läggmatcher är långt ifrån någon ny företeelse och exemplen är många genom åren.

Åtta spelare i Chicago White Sox stängdes av efter att ha låtit sig mutas inför World Series 1919 – den prestigefyllda finalen av den amerikanska basebolligan.

Exakt vad som hände 1990, när ett av världens då bästa bandylag, Boltic, förlorade det allsvenska mötet med nederlagstippade Kungälv med 8–0 får vi kanske aldrig veta, men att Karlstadlaget inte gick för full maskin är uppenbart.

Lika tydligt är det att Sverige redan på den tiden inte ville kännas vid att det fanns riggad idrott i vårt land. För i stället för att landet försökte gå till botten med Boltics sensationella storförlust och varför så stora pengar spelats på att hockeylaget Västra Frölunda skulle förlora tre matcher i rad, mynnade den så kallade Spelskandalen, som Expressen avslöjade, ut i att tidningen och dess chefredaktör Bo Strömstedt åtalades för förtal. Det blev friande dom.

Händelsen borde ha blivit en väckarklocka, men ringsignalen ignorerades även 20 år senare när Michel Platini, den dåvarande ordföranden i det europeiska fotbollsförbundet, Uefa, larmade om att matchfixning, iscensatt av kriminella nätverk, växt till ett stort problem i Europa som idrotten inte hade förmåga att skydda sig mot. Man behövde hjälp.

I Sverige förklarade Riksidrottsförbundet och Svenska fotbollförbundets företrädare att vi inte hade matchfixning i vårt land. Det blev också det budskap som dåvarande idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth skickade till sina EU-kollegor.

Man kan fundera på om denna sticka-huvudet-i-sanden-mentalitet berodde på okunnighet – att man helt enkelt inte noterat hur utvecklingen av den digitala spelmarknaden blivit till bensin på matchfixningsbrasan – eller om man låtsades som att det regnade för att inte skapa negativa rubriker. Förmodligen var det en kombination.

Hur som helst har den naiva attityden bidragit till att farsoten fått fäste i vårt land. Minst 54 fotbolls- och basketmatcher polisanmäldes åren 2012–2017. Övervakningsföretaget Sportradar rapporterade 2019 om 47 misstänkta fotbollsmatcher i Sverige, tre fler än rekordsiffran året före, och rankade Sverige som det tredje mest angripna landet i Europa. Det handlar om matcher från allsvenskan ner till ungdomsserier.

När en matchfixare tidigare i år framträdde anonymt vid ett seminarium anordnat av University of New Haven i USA och fick frågan i vilket land det var bäst att fixa matcher blev svaret: Sverige. Varför? Jo, därför att kontakterna, som ofta finns bland kriminella gäng i svenska förorter, håller vad de lovar.

Det fanns en tid då Kina lät Sverige vinna bordtennismatcher för att främja de politiska relationerna, så kallad ping-pong-diplomati. Det finns exempel på lag som underpresterat för att få en mer förmånlig lottning i slutspelet. Men i de allra flesta fall är det pengarna som styr. Follow the money om du vill veta varför en målvakt tappar in ett långskott i sista minuten eller varför en domare blåser för en straff som ingen annan såg.

När jag studerade spelstatistik från en svensk division 2-match kunde jag följa en röd tråd från den uppenbart riggade matchen via narkotikaaffärer, penningtvätt och vapensmuggling till det blodiga attentatet på restaurang Vår Krog & Bar i Göteborg 2015.

Matchfixning är sedan länge en gren av den organiserade brottslighetens verksamhet. Inte sällan styrs den av huvudmän i utlandet och genomförs med hjälp av svenska bulvaner.

När Magnus Svenungsson och jag gjorde research för vår bok Matchfixarna – hotet mot nationalsporten berättade en källa om hur flera personer kommit till hans arbetsplats och ställt en ICA-kasse med 200 000 i kontanter på bordet. När han vägrade lyda order om att utföra vissa saker på fotbollsplanen blottade en av männen en pistol i byxlinningen.

Matchfixning jämförs ofta med dopning. Om dopning är fuska för att vinna, är matchfixning fuska för att förlora. Men medan en dopad idrottare avslöjas när dopningstestet är positivt är bevisen för riggade matcher svårare att finna. De är sällan lika tydliga som i fallet med brottaren på 200-talet.

Kampen mot matchfixning ligger 15–20 år efter den mot dopning, men det finns tecken på att den håller på att mogna. Vi har haft sex rättegångar kring matchfixning i Sverige, fler än i de flesta länder, men med tanke på det stora antalet polisanmälda matcher är det en förhållandevis låg siffra. I de fem första fallen rev hovrätten upp tingsrättens dom. Det säger mycket om hur olika domstolarna sett på bevisen.

Bevisfrågan, tystnadskulturen och det kraftigt ökade utbudet på spelmarknaden är bidragande faktorer till den negativa utvecklingen. Kanske handlar det också om en förändrad attityd i en idrottsvärld som i allt högre grad präglas av pengar och status – om att bli en vinnare till varje pris, även om det innebär att man måste bryta mot eller tänja på reglerna.

Jag ser en norsk fotbollsspelare gå omkull i straffområdet i landskampen mot Sverige på Friends Arena. Efteråt är i stort sett alla ense om att han filmat eller åtminstone kraftigt förstärkt fallet och att det brittiska domarteamet begått ett misstag. Det är varken den första eller sista feldömda straffsparken, men det som står ut är norrmannens reaktion när domslutet är ett faktum. Han jublar tillsammans med lagkamraterna som om han gjort mål. Det är lätt att få intrycket att de firar att han lyckats lura domaren.

Idrotten bygger på fair play. Stjärnorna är förebilder vars agerande kopieras. Om landslagsspelaren försöker lura en domare dröjer det inte länge förrän ungdomsspelaren gör samma sak.

Varför bestämmer sig en tonårig back från Södertälje för att spela på att hans lag ska släppa in första målet i en bortamatch på Gotland? Är det för att han också vill ha den där lyxklockan på armen som hans idol ståtar med, men som han vet att ersättningen från fotbollen aldrig kommer att räcka till för att köpa.

I ett idrottsligt perspektiv handlar kampen mot matchfixning om att vi som åskådare måste kunna lita på det vi ser. Att idrotten inte blir som amerikansk fribrottning, där utgången av matcherna är förutbestämd. Det finns exempel på fotbollsligor i Asien som mer eller mindre kapsejsat eftersom publiken tröttnade på att resultaten riggats.

I ett bredare perspektiv handlar problemet om tilliten i samhället. För idrotten är många gånger en spegelbild av samhället. Korruptionen på planen kan lätt fortsätta utanför sidlinjen.

Michel Platini hade rätt när han slog larm kring matchfixningen. Det här är ett fenomen som idrotten inte klarar av att bekämpa själv. Kampen måste föras med gemensam kraft av idrotten, spelbolagen och rättsväsendet och samarbetet måste ske internationellt. Då kan fusket begränsas. Att helt utrota riggade matcher blir svårare. Matchfixning har funnits i alla tider.

Jens Littorin
Journalist, Dagens Nyheter, Göteborgsredaktionen

Annons
Annons